Minne, jag har tappat mitt minne

Ja, det är inte riktigt så muntert som det låter. Att minne å kognition påverkas av utmattning är ju allmänt känt, men det är ju inte roligare för det när det visar sig. Jag känner av det närmast dagligen, men ibland blir det tydligare än annars. Nu inför jul skickade jag ut ett julkort via mail till nära och kära. I år har dottern satt ihop en liten film om året som gått istället för mitt traditions enliga julbrev. Eftersom jag under senaste året skrivit i den här bloggen finns ju mycket av det som skett skrivet här, så jag bifogade adressen hit. Trodde jag! Sedan hörde ett par vänner av sig och undrade om det var nåt fel. Och oj, jag hade ju råkat skriva fel .com istället för .se. Ja sånt kan ju hända, jag skickade ett nytt mail till alla och skrev att det var ju lite klantigt att inte kunna sin egen bloggadress. Snart kom ett nytt mail, det funkar inte iallafall. Hm, jag var tvungen att fundera å gå in på bloggen å kolla... men jösses jag har ju noll koll... mitt i adressen har jag klämt in ett @ tecken - inte konstigt att det blev fel... Det låter säkert ganska harmlöst, men det är rätt jobbigt att inte kunna lita på sig själv. Säger någon att de har lämnat något till mig så har jag ofta ingen aning, när jag då inte hittar saken i fråga är det rätt svårt att bestrida att jag har rätt, jag vet ju faktiskt inte... Men å andra sidan, mina närmsta tycker kanske att det är skönt när jag får lägga mig platt, jag kan ju knappast ge mig in i samma diskussioner som tidigare ;-)

Julefrid

Vi har haft en skön njutbar jul tillsammans, här hemma hos oss. Min mor, far och syster med familj har varit här. Alltså har 10 personer tillbringat 4 dygn tillsammans! Det har varit intensivt, men samtidigt härligt att hinna umgås - kusinerna brukar klaga på att det inte är möjligt så ofta. Vi har haft julgran här hemma för första gången, till hela familjens glädje!

Förutom julaftons traditions enliga händelser och all julmat så har det inte varit speciellt förutbestämt utan vi har tagit det i den takt som passat. Pulkaåkning, innan snön till vår förtvivlan regnade bort, gemensam bowling och en dag när barnen utnyttjade sin julklapp på stadens lekland medan de vuxna shoppade på mellandags rean, har hunnits med. 

Själv var jag inte med på shoppingen, utan låg hemma och njöt på sängen i ett tyst hus för att återfå lite energi. Dessutom började jag faktiskt julafton med härlig yoga. Det var verkligen värt mycket att kliva upp före alla andra och skotta fram bilen för att få denna sköna stund som start på dagen.

 

Nu ser jag fram mot ytterligare en veckas ledighet innan vardagen tar vid igen. Sån lyx!

Hoppas ni alla har haft en skön julledighet!

 

 



Den kära tekniken, eller...

Efter en veckas frustration över att det SKA gå att visa ett par videoklipp från den fantastiska luciaföreställningen för er på något sätt har jag till slut lagt upp dem på YouTube! Tänk om någon sagt till mig för ett par år sen att jag skulle ha både egen blogg, facebook och inlägg på YouTube så hade jag trott de var galna... Men det är ju rätt häftigt när man kan dela vissa upplevelser på detta sätt. Men fy, det tar både tid och energi.

Jag kunde alltså inte låta bli att åka ner till Domkyrkan en andra gång på kvällen den 13e - och det var det värt! Morgonens föreställning var väldigt vacker, men kvällens var urskön! De morgonspröda rösterna hade fått full styrka och de tog ut allt under dagens sista tillfälle - det var magiskt! Det sägs att det inte finns någon motsvarighet ;-)


Så håll till godo och njut några minuter!


http://www.youtube.com/watch?v=0XqVEerFPgM

http://www.youtube.com/watch?v=K377HCkQm2A

Ömsom vin ömsom vatten

Nu gillar jag verkligen vatten, men ni fattar, det är både upp och ner. Jag har försökt prioritera för att orka njuta av det vi gör. Har tom hoppat över en glöggfest! Helgen var istället vikt för konståkningstävlingar och jag skulle bara vara med som åskådare del av dagen. Tävlingarna var superbra och mycket sevärda, MEN jag hade verkligen inte räknat med att det skulle kosta så mycket energi! Huvudvärken har dånat och sömnen varit ryckig... När kroppen blir stressad av för mycket intryck börjar hjärnan speeda och ni kan ju gissa vad som snurrar så här års. Så klart Julförberedelser. Vi har försökt lägga ribban på lagom nivå och våra kära gäster får både ta med sig mat å hjälpa till att fixa på plats. Men det finns ju alltid sånt som kan snurra runt när sömnen tryter...
Nu jobbar jag bara EN dag till, sen är det semester och ledighet i 17 dagar!!

Luciamorgon i Domkyrkan

158 ungdomar samlades i morses kl 6 för att värma upp och ge oss den första föreställningen kl 7. De sjöng fantastiskt, spelade och även akompanjerades av dans! Totalt blir det 6 föreställningar under dagen och den sista är klar kl 22. Jag skulle verkligen vilja se det en gång till, men vet inte om jag klarar nån timmas köande utanför och sen alltför sent i säng... Jag kanske får spara mig till nästa år - vilken tur att julen och Lucia återkommer oavsett konjukturen!

150 års kalas!

En av de stora gåvorna för att få mitt liv i balans är att ha en familj man älskar! Den här helgen har verkligen varit ett bevis på det. Svärföräldrarna har just fyllt 75 år. Jo, båda två faktiskt, med bara 9 dagars mellanrum! Så vi har haft 150 års kalas! De själva tyckte inte det var så noga att fira, men tydligen var det jag (?) som tjatade på att vi självklart ska fira allt som kan firas.
Ja, så klart, att skapa guldkant på tillvaron kan man väl inte göra för ofta:-) eller hur? Det är ju jättekul att hitta på små överraskningar och lyckas fixa till det förhållandevis enkelt i sista stund ;-)
När vi hälsar på min mans familj sover vi ju oftast hos just Svärföräldrarna. Att då lyckas smyga med blombukett, maten till brakfrukosten, sångövning, paketinslagning och komponerande av gemensamt tal det är en utmaning. Tex när jag försökte gömma frukostmaten i buskarna utanför entrén samtidigt som jag halkar å råkar hänga mig på ringklockan! Innanför dörren står fyra personer som frågetecken å undrar vad det är för hemlig signal jag försöker skicka...
Man kan ju inte lyckas jämnt;-)

Tack allihopa för en underbar helg tillsammans och framförallt för att ni finns!

 

Mitt livs idol

Du har alltid varit den jag sett upp till allra mest.

Pappa, du är vatten och vind
du är styrka och kraft
du är kunnig i allt
och jag är fortfarande din lilla flicka som vill hålla dig i handen, som vill göra dig stolt och få ditt beröm
Min kärlek till havet, vinden och naturen den har du gett mig i arv
Tack för allt du har gett mig på vägen för att kunna stå på egna ben
kraften att alltid kämpa lite till för att klara allt i livet
Tack för att du tror på mig och litat på att jag klarar det jag ger mig in på
 
Min älskade pappa fyller 70 år! GRATTIS!


Ibland läser jag Olof Röhlanders "Veckans peptalk", härom veckan lät det så här:

OM ATT TA EN CHANS

I det här yrket blir man ibland intervjuad. En person frågade mig om vad jag anser att ett bra liv innebär.

Jag svarade att ett bra liv för mig bland annat innefattar att man tar en chans.

Personen frågade då vad jag menade med det.

Jag sa att ingenting händer om man inte ibland tar en chans. Allt i en relation handlar om det. Att skaffa barn, eller adoptera, är att ta en chans. Att bryta upp och starta om är det, att flytta ihop är det. Att vara den förste att säga 'Jag älskar dig' är det.

Att ta en chans är att inte ha hela kartan uppritad för sig, men tillräckligt för att kunna prova ut en riktning och ge sig av.

Att ta en chans innebär att de potentiella möjligheterna överbryggar de kalkylerade riskerna.

Att ta en chans innebär att inte alltid gå den säkra vägen, utan att våga svänga av till vänster istället för rakt fram även om det kan göra att man åker lite vilse.

Att ta en chans är att bejaka något inom dig själv. Att lyssna till en röst som säger att vad som än händer så kommer du att klara av det.

Att ta en chans är att sluta vänta på andras gillande. Att räcka upp handen utan att först se om de andra också gör det.

Att ta en chans är att utvecklas som människa. Att ge sig själv möjligheten att vinna något, att tro på framtiden, men också finna energin i ovissheten. Det är inget ok att bära, det är en förmån.

Pappa, precis detta har du lärt mig; att ta de chanser som livet erbjuder. Tack för det!

Jag älskar dig!
/Pernilla

Självreflektioner

Kanske var jag överoptimistisk igåt iallafall... Läste just inlägget om att jag är "alkoholist" men missbrukar energi, inte sprit. Jag har funderat över varför INGEN kommenterat den delen av inlägget... men inser ju att jag mest skrivit om de positiva händelserna som varit, även om tårarna rann när jag skrev den senare delen av texten! Ja, tydligen har jag inte så svårt att linda in allt i en positiv solgul linda, men samtidigt - allt det där positiva fanns ju också, det var inget fejk! Kanske hade reaktionerna blivit annorlunda om jag skrivit två separata inlägg och jag själv kunnat stå för ett "svart" inlägg??

Förrutom den senaste förkylningen, så har ju så klart livet inte fortsatt så där skönt och enkelt som efter kursen, då skulle det nog vara nåt fel. Men läste också ett inlägg från i somras då jag var himla frustrerad! Den här bloggen har varit bra för mig på många sätt och just nu hjälper den mig att verkligen komma ihåg och kunna se förändringen, även om det går i uppförsbacke. Jag är väldigt mycket bättre nu än i somras! Å andra sidan är det ett bra tag sedan semester...
Och frukosten, den fortsätter få vara riktigt vacker med bär eller frukt, men jag kan njuta av den flera timmar tidigare än för ett år sedan!

Senaste veckorna (före förkylningen) har jag börjat upptrappningen mot 75% arbete - inte tagit det i den takt som läkaren plötsligt föreslog, utan i min egen takt - Det har jag iallafall lärt mig nu! Så jag har varit på jobbet 25 tim/v; alltså varit där, men "presterat" på 50%. Läkaren tyckte nog i och för sig att plocka ur diskmaskinen, torka britsar och städa papper också är arbete som jag borde ha lön för, eftersom det också är uppgifter som behöver göras. MEN det är inte mina ordinarie uppgifter och jag vet vid det här laget att det skulle vara oerhört svårt (för mig) att göra den typen av uppgifter istället för att boka almenackan full av patienter! Sen tror jag inte arbetsgivarn är så sugen på det heller, men det är ju en annan sak.
Å andra sidan har jag tappat bort almenackan, så jag skulle ju inte kunnat boka den full ändå...
Fast, inte ens den går ju; jobbets inbokningar finns ju i journalsystemet, det är bara privatlivet som plötsligt blivit hur ledigt som helst :-) Nu var jag bara tvungen att skriva en smilie!
Det känns som ett stort steg kvar innan jag varken klarar vara på jobbet 30 tim eller prestera på 75%, men det får faktiskt ta den tid det tar!

Så nu försöker jag göra en lagom trevlig planering för den underbara månaden december - iallafall om man i lugn å ro hinner baka, pyssla, laga mat å det där andra som man vill göra inför en trevlig helg med familjen. Förra året var ju förutsättningarna annorlunda och det blev riktigt bra. Vi får se hur det går den här gången! Men med tanke på jul ska vi verkligen försöka bara göra det roliga å hoppa över så många måsten som nånsin är möjligt.

Snart får vi njuta av alla de vackra ljusen!


Så blev även detta ett positivt inlägg... Ja, varför inte?

Fördelarna med en rejäl förkylning ;-)

För ett tag sen sa min bästa vän "Du behöver inte alltid skriva positiva saker på din blogg, eller avsluta med en smileis (hur det nu stavas). Du får skriva att du mår skit! Tänk hur dålig du var den där söndan när medicinen strulade!"
Jag har verkligen funderat på det... försöker jag låta "flåshurtig", inte erkänna hur det verkligen är eller... Men det jag kom fram till är nog ganska enkelt - när jag mår som sämst är jag inte i stånd  att skriva, så sedan när jag skriver är ju allt alltid mycket bättre!! Allt är ju relativt ;-)

Senaste två! veckorna har sonen varit hemma med förkylning och feber. Jobbigt och långtråkigt för honom och samtidigt lite konstigt för oss - han har ju nyligen passerat strecket när man inte får vara hemma för sjukt barn. Nu klarade han sig bra och min man å jag försökte vara hemma det som gick. Nu äntligen har hans feber släppt och han ska till skolan imorgon!
Däremot övermannade förkylningen mig i torsdags! Jag var på jobbet, men städade mest bland pappren och trodde att jag skulle kunna klara gå på en utbildning fredag förmiddag. Men då var tydligen kroppen förståndigare än knoppen (igen:-) och ordnade lagom med feber fredag morgon så jag insåg att jag skulle stanna i sängen... Nu har febern släppt å jag är klart piggare, tror det finns en god chans att det inte blir någon 14-dagars-variant! Visst vi missade en trevlig lördagmiddag hos bästa vännerna och dagens julskyltning i spöregn, men å andra sidan har jag inte orkat mycket annat än ligga på soffan å läsa "Den kvalitativa forskningsintervjun" - å ni hör ju hur upphetsande det låter - så nu har jag iallafall fått lite av det gjort :-)

Det är faktiskt inte så svårt att vara positiv i efterhand - det är väl ungefär som att vara efterklok - och betydligt trevligare än att gnälla över spilld mjölk...

Imorgon blir det också Kvalitativ forskningsintervju, sen hoppas jag att jag är frisk :-)

Ha det gott!
Pernilla

Jag är alkoholist!

men jag missbrukar inte sprit utan energi

Jag har inte haft några ord, mycket har hänt de senaste veckorna och det mest fantastiska och väldigt förvirrande - jag har inte mått så här bra på under senaste 1 ½ åren!

Kursen vi höll gick precis så bra som jag hoppats - helt underbart!! Att under 5 dygn bara få fokusera på en enda sak; Basal Kroppskännedom, Basal kroppskännedom i Aktivitet och min egen inre process i detta. Det låter kanske som tre uppgifter och dessutom var jag ju en av kursledarna. Men det blir ändå bara EN sak - att jobba med BK kräver full närvaro i mig själv - när jag är närvarande i mig själv gör jag ett bra jobb/det bästa som är möjligt just den stunden. Så alltså blev veckan halvtids arbete och halvtid egen terapi. Att vara iväg en hel vecka på en ödslig kursgård, där maten är fixad, det finns inte ens en TV och dagen både börjar och slutar med meditation och däremellan en boster-dos av BK tillsammans med de duktigaste lärarna vi har på området i Sverige - det måste vara den optimala upplevelsen?!
Att det sedan gav en rejäl dos träningsvärk pga "om-möbleringen" i kroppen och dessutom förvirring i knoppen pga att de gamla referenserna inte gäller längre och de nya mönstren inte är stadiga, ja det är väl en del av förändringsmöjligheterna i livet.

Att komma så här nöjd, ovanligt pigg, men väldigt förvirrad till Företagshälsovården kändes konstigt - är jag frisk nu? hur länge håller detta? kommer jag nu bara inta de gamla mönstren å köra på? Jag litar inte på mitt eget omdöme/känsla för att hålla en "lagom-nivå".
Läkaren såg möjligheten att börja öka på arbetsmängden till 75% och ja, det kan nog gå, men oj vad skönt det hade varit att få vila ett tag på den här nivån och inte alltid jobba i uppförsbacke...
Beteendevetaren gav mig tydligt beröm för att jag gör allting på rätt sätt nu, men använder verkligen jämförelsen med en alkolist!
I min tanke kan jag se och förstå att jag gör bra saker för mig själv nu. Gränser har fått en helt ny innebörd och jag står stadigt I mig själv - bekanta säger att det syns på utsidan :-). Men samtidigt kan inte känslan bekräfta mig själv - jag KAN INTE KÄNNA vad som är "good-enough", jag måste ha mina yttre strukturer till detta!
Nu lever jag det liv som de flesta verkligen skulle må bra av (typ regelbunden aktivitet/vila, äter som en diabetiker, har inte flera bollar i luften samtidigt och har alltid obokade dagar i veckan) MEN den stora skillnaden för mig är att jag har inget alternativ!
Vi har pratat om den här liknelsen tidigare, men nu inser jag att det verkligen är så allvarligt - så länge jag gör bra saker för mig själv fungerar det bra, men när jag låter den lille djäveln på axeln få fritt spelrum så lurar han mig att dra iväg. Så nu får jag hålla honom i herrans tuckt å förmaning så kanske han tröttnar...
Att inse att jag är en missbrukare har väl en både bitter och sur smak, men genom att acceptera läget (tex genom att skriva det här) så ska jag nog kunna klara mig ganska bra utan större abstinens.



Som min guru och handledare säger:

Vi är alla människor på väg genom livet

Oktober

Nu har kroppen rätat upp sig och livet känns helt okej igen. Första frosten är nära, himlen höstigt blå och bladen glöder underbart. Månaden bjuder på nya utmaningar, både i helgen som gick och kommande veckor. I måndags fyllde sonen 12 år och vi hade besök av både föräldrar och svärföräldrar som bodde över några dagar. Som jag tidigare skrivit är sociala tillställningar trevligt, men jobbiga och vi hade tillsammans funderat över hur vi behövde göra för att det inte skulle bli för jobbigt. Middagarna fick gästerna stå för... och själv sov jag i husvagnen på gården för att ha möjlighet att komma ifrån om jag behövde. Förutom att gästerna säkert inte tyckte att jag var på världens bästa humör, (blir ju lättretlig när jag är trött) så var jag positivt överraskad att jag inte var helt slut när helgen passerat.
Kommande veckor är utmanande på jobbet. Schemat börjar nu bli fullt och jag behöver planera in luft i systemet, framförallt för att ha utrymme till allt det som dyker upp som inte är bokat... mina marginaler för sånt är små och känslan av stress kommer lätt.
Men nu är det dax för nya spännande utmaningar - som jag ska göra på annorlunda sätt än tidigare! Alltså inte dyka in i med huvudet före och uppleva så mycket som möjligt av allt som kommer i min väg... jag måste nog bli lite "tråkigare", mindre social, å framförallt inte prata så mycket - då kanske tankesnurret håller sig i schack...
Så först åker vi till Norrköping två dagar. Kursschemat där är väldigt oeffektivt upplagt - det passar mig perfekt :-) Och övernattning och maffig hotellfrukost på Grand gör ju inte saken sämre.
Sen, sen är det dax för årets händelse! Den 22-26 okt så går vår kurs av stapeln i norra Skåne. Det blir fem dygns internat med fullständig närvaro och fokus enbart på oss själva och ämnet. Dagarna startar och avslutas med meditation, lite föreläsningar och gruppsamtal, men allra mest träning. Träning av kroppskännedomsövningar som man sedan ska omsätta i praktiska aktiviteter - vi ska baka, kratta, dra lakan, stryka, spela spel och baka igen. Låter det knepigt, kanske, men vi kommer känna in varje rörelse i kroppen, prova energibesparande, skonsamma rörelser, reflektera och analysera - Nördigt? Ja självklart! Det ska bli såå kul! MEN jag jobbar bara halvtid och det gäller nu också, så min stora utmaning blir att inte delta i allt och fundera över vilka moment som jag kan få återhämtning av och vilka som kostar mer energi från mig.


Återkommer med rapport om hur det går
/Pernilla

Tänk vad ett litet piller kan göra...

Senaste veckan har jag bytt mediciner, från en som mer verkar mot depression till en som mer fokuserar på trötthet - undra hur de vet vad de ska göra?
Att det kan vara riktigt kämpigt att påbörja sån här medicinering har jag hört många gånger och fick också uppleva i höstas, men sedan har det funkat hur bra som helst. Nu fick jag rådet att börja i samband med en helg, ifall jag skulle bli yr eller så, men annars skulle det inte vara några större problem, inte alls som när man påbörjar behandling. Helgen gick hur bra som helst å optimistisk som jag är (läkarn konstaterade att nån depression har jag inte), trodde jag det hela var klart för att bara invänta de positiva effekterna... Men ack vad jag bedrog mig!
Veckan har varit tuff på jobbet - räcker att det blir någon dag med lite extra hög belastning; ett möte som drar ut på tiden, en patient som är extra svår att hjälpa eller så. Detta innebär ju ofta att det är merjobb fler dagar framöver; kontakter med läkare, bokande av tider, försöka klämma in något lite snabbt osv. Så när jag i fredags var totalt övertrött trodde jag det berodde på mitt dåliga sätt att hantera minsta lilla stressade situation å till och med ta med mig patienterna in i drömmarna... Detta trots att jag hoppade över kick-offen! Lördagen var jag som en sombie, men det var ju inte så konstigt, jag hade ju knappt sovit. När sedan söndagen kom å jag bara mådde sämre, trots god sömn, då trodde jag att jag skulle bryta ihop! Det gick knappt att fixera blicken eller vrida på huvudet utan att jag blev hur yr som helst - tänk dej att läsa lite i en tidning, men inte ens kunna titta snabbt på andra sidan av uppslaget eller ta en promenad i snigeltempo och ändå inte kunna se träden framför sig utan att tro att de ska komma vältande över en... Nä, kan jag verkligen ha gått så kraftigt över alla gränser den här veckan?? Så här dåligt har jag nog inte mått en enda gång under senaste året. Nä, det måste ha med medicinerna att göra??
På måndan fick jag telefonkontakt med min läkare och kan ordinerade långsammare nedtrappning av min gamla medicin och sa "imorgon mår du nog bra". Det lät helt osannolikt då, men idag har jag inte haft någon yrsel, men varit sliten. Imorgon ser jag fram mot en "ledig dag" som kan vara lite mer "normal" - åtminstone så normal som min vardag är just nu :-)

Att välja att avstå

Idag är det kick-off, resa med hemligt mål och innehåll, med vår enhet på jobbet, men jag är inte med. Konstig känsla att avstå när det sker roliga sociala saker, men ändå skönt när jag bestämt mig. Förra resan var jag i planeringsgruppen, å det var så kul! Den här veckan har varit rätt bra, men intensiva arbetsdagar, ni vet när det där lilla extra händer och den fina planeringen inte riktigt håller. Nu reder jag ut situationen på jobbet, men får igen det på natten när hjärnan går i spinn. Det är en märklig känsla, som om jag inte är delaktig, hjärnan spinner runt runt av  sig själv och det är närmast hopplöst att få den att lugna sig, det är bara att växla ner, vila å vänta på lite ny balans. Närmaste månaden kommer jag växla upp ett litet steg, inte jobba mer tid, men ha lite mer ansvar. Först är det tre förmiddagar med ordinarie smärthanteringskurser, å sen, sen är det dax! Den 22-26 okt är jag en av kursledarna till Basal Kroppskännedom i Aktivitet. Så nu gäller det att vara smart å spara på all energi som nånsin går och tyvärr är ju sociala tillställningar något av det som kostar mest...

Sånt är livet just nu :-)

/Pernilla

Published with Blogger-droid v2.0.2

Att vara snäll mot sig själv

Vilken fantastiskt skön dag det kan bli när man verkligen lyssnar på den inre rösten och gör det man verkligen behöver göra just idag!
I morses, halv 7, satt jag på cykeln in till stan för ett morgonpass Yoga. Kroppen var seg å motvillig, men övningarna var ändå sköna och jag förmådde att göra det på ett snällt sätt utifrån min kropp - inte försöka knevla in den i svåra postitioner och att faktiskt ta en extra vila mitt i. Jag var varken pigg eller alert när jag kom ut i regnet, men Lugn "just så här mår jag idag, varken mer eller mindre". Dessutom var jag nöjd över att jag kollat väderprognosen, som stämde väldigt bra ;-) regnet vräkte ner! Men som en sann seglare vet man hur man klär sig mot väta, å dessutom vet man att det är inte värre än att det torkar :-)
Förmiddagen tillbringades sedan med en väninna på stans anrika konditori. Där satt vi flera timmar å pratade om livets väsentligheter; alltså det som är riktigt viktigt - utan att jag gick igång, utan att hjärnan kokade i hopp om att lösa världsproblemen eller något annat intressant som den alltför ofta tråcklar in sig i.

Förutom en mycket skön känsla tog jag med ett radiotips med mig hem som jag sedan lyssnade på.

”Du sökte en människa, du köpte en vara, du är besviken.” En slutsats P1s reporter gör av den västerländska människans situation när hon läst Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Den slutliga sammanfattningen blir iallafall mer hoppfull; ”Vi ska vara rädda om vår längtan, våra drömmar och vi måste tro att människans värde är större än penningens.”

Man måste ju börja någonstanns - alltså med sig själv och sin egen vardag utifrån de faktiska värderingarna, inte utifrån att låta sig värderas enbart utifrån plånbokens storlek.  Har marknaden och tillväxten ett högre värde än människorna?

Väl hemma igen kunde jag dessutom njuta av att en manlig RUT varit på besök och det finns alla möjligheter för familjen att gå en lugn å skön helg tillmötes!

Veckans uppstimmade hjärna har nu lugnat ner sig :-)
och jag tänder mysiga ljus inne i höstrusket

Ha en skön helg!
/Pernilla

Onsdagar...

Så var det onsdag igen... Nu har jag gjort bara lite, lite för mycket i några dagar, så den här dan har gått åt till vila :-( Att ha en dag för återhämtning kan ju vara riktigt skönt, men att sova bort större delen av dagen är ju inte precis "balans". Efter knappt två timmars jobb i morse (som fungerade bra) var cykelvägen hem ovanligt lång. Jag deckade på sängen, å ett par timmar senare avnjöt jag iallafall en skön lunch på altanen - mer trädgård än så blev det inte idag...
Nu ikväll dristar jag mig till att göra lite hemgjord äpplekräm = dagens ansträngning :-)

Men jag tror iallafall att denna veckas dipp inte blir djupare än så här - då får jag väl vara rätt nöjd ändå ;-)

/Pernilla

Yoga å shopping!

Den här veckan har varit riktigt bra!

I tisdags var jag delaktig i en ny start av Smärthanteringskurs - alltså det som varit en stor del av mitt jobb innan jag blev sjuk, men till skillnad mot då har jag varken föreläsningar eller kursansvar, bara de delar som jag tycker kräver minst av mig ;-) Alltså Basal Kroppskännedom, Ergonomi och det som förenar dessa ämnen Basal Kroppskännedom i Aktivitet!Efter första dagens BK-pass kändes det snarare som igår, än 1½ år sedan sist jag gjorde detta. Men det häftigaste var känslan efteråt  - jag hade inte gjort av med all energi utan hade snarare energi kvar!!  Jag orkade tom. sonens klassmöte på kvällen - wow!
Jag har verkligen tänkt på att hushålla med min energi och försöka avgränsa - inte alltid kul, men verksamt ;-)

Idag har varit ytterligare en suverän dag - först två timmar svettig, skön, dynamisk virda yoga och därefter en tur med dottern på stan. Hon har länge frågat om detta, men jag har inte orkat - det var månader sedan jag var på stan mer än ett enstaka, avgränsat ärende. Så idag fanns både lusten och tillräcklig energi! Vi började med en riktig mysfika och innan jag sa stopp hade vi både handlat gardiner, lykta, klänning, bhar, sjal å datafodral. Det var riktigt kul!
Men en av få fördelar med sjukskrivning är att shopping-budgeten automatiskt blir ganska liten, det är ju så sällan jag orkar med det här ;-))

Å imorgon är det KM i segling - får se om jag orkar vara med på ett hörn eller om jag stannar i land...
/Pernilla

Trädgårdsterapi

Under året som gått har min trädgård varit ett av de bästa ställena för min nödvändiga träning. Det har också varit den plats där jag lättast hittat avkoppling och närvaro.

Jag har mer å mer insett att min trädgård är en bild av min hjärna :-) Den innehåller många delar, inklämda på relativt liten yta, mycket färg,både ätbart och njutbart, helst komponerat i smakfulla kompositioner, men på sina ställen helt vildvuxet, flera påbörjade men ej slutförda projekt, har idéer om ännu fler projekt som jag helst vill påbörja NU och jag tror att den ska klara sig utan gödsel... Under senaste året har jag försökt att enträget koncentrera mig på en del i taget - gräva upp, fylla på med massor  av jord å näring, rensa bort allt det som inte får plats eller ska vara just där, begränsa i färger och förvånas över hur växterna överhuvudtaget har kunnat växa i den otroligt dåliga jordmånen... Samtidigt får jag inte helt försumma de övriga delarna, hur ska de annars klara sig? Visst, gräsmattan har inte fått nåt gödsel i år och den ser ut därefter, men det har ju iallafall regnat så den får klara sig. Alltså handlar väldigt mycket av mitt görande om att slutföra tidigare påbörjade projekt - inte min största styrka i livet, men desto bättre träning ;-) samtidigt som jag inte ges chansen att verkligen bara djupdyka i en del utan måste ha tålamod med vissa avbrott för fokus på annat.
Ja, livet är som en trädgård! Vilken tur att min inte ser ut som de där moderna plattsatta varianterna iallafall :-)

Förra sommaren såg jag bara oreda och kaos, trädgården hade fått sköta sig själv i ett par år medan jag fokuserat främst på studier och annat. Det var ett medvetet val, inte ens jag kan ju göra allt samtidigt ;-) Första tiden var det ju extra vackert, växterna som frösådde sig där de själva ville skapade en vacker känsla av ängar i rabatterna, men så småning om tappade ju trädgården sin struktur och allt var över allt, förrutom de där lite känsligare växterna som tynade...
I början gick jag ju mest runt som en zombie i trädgården. Gjorde möjligen något i ett hörn, för att snart glömma bort vart jag börjat, å i stället vara någon helt annanstanns. Det hjälpte knappast min stackars hjärna!
På Företagshälsovården fick jag stränga instruktioner om att bestämma mig för varje tillfälle vad jag skulle fokusera på, sedan återkomma till den hela tiden. Ni vet, inte låta "hunden hitta en ny pinne i varje buske". Jag funderade lite över min grundplan till trädgården, försökte påbörja en struktur för arbetet och sedan fokusera bara på en sak i taget även om det fanns tusen saker till att göra. I början var detta ett tufft göra. Det var korta stunder jag kunde fokusera i taget. För de olika "arbetspassen" hade jag olika fokus, ibland tillät jag mig att bara glida runt för att se vad jag hade lust med,"nosa runt på alla härliga pinnar", för att sedan försöka bestämma mig bara för någon och återkomma till den.

Det här har gett en viss tillfredsställelse, ser hur något växer fram. Samtidigt går arbetet otroligt långsamt. Jag inser verkligen hur många projekt jag alltid har på gång samtidigt och att det krävs MYCKET tålamod för mig att stå ut utan nya fokus tills allt är klart. Jag inser också vilken enorm jordförbättring som behövs i hela trädgården, jordmånen är väldigt mager här och inget kan förväntas växa utan näring. Å regelbundet gödslande är väl inte det roligaste jobbet i trädgården, om man frågar mig ;-)

Idag är den bästa onsdan sedan jag började jobba efter semestern! Onsdagar är min "lediga dag" vilket mest inneburit hejdlösa timmar sovandes i sängen, men idag tror jag inte det behövs - ska ta mig några sköna timmar grävandes i rabatterna istället :-)

Njut av naturen - den ger så mycket igen!
/Pernilla

Seglingens betydelse för hälsan :-)

Segelklubben har börjat med en ny tradition - sista helgen på sommarlovet åker vi tre dagar till Blekinge och tränar jollesegling på havet - super härligt!

Förra året vid den här tiden var ju jag rätt dålig. Funderade på om det verkligen var möjligt att få till detta. Tack vare mina kära vänner i klubben (och familjen så klart) blev det hur bra som helst! De övertalade mig att det enda jag behövde göra var att infinna mig, allt annat skulle fixas på plats - barnen sov gemensamt, tränarna höll i seglingen och framförallt all MAT skulle fixas gemensamt! På torsdagkväll levererade alltså min man husvagn, båt, barn och fru till Pukavik. Efter att förtältet var rest åkte han hem igen för att jobba en dag till ;-) Att jag sedan mest lodade runt i mysbyxor och "sov-t-shirten" verkar ingen direkt lagt märke till (åtminstone var det ingen som sa nåt till mig ;-) Sedan var det det bästa med hela helgen - på lördagen blåste det så mycket att alla barnen inte ville segla. Är det bra? Nää, men det innebar att det stod en jolle ledig å bara väntade på mig! Jag behövde inte göra annat än ta på flytvästen, kliva i jollen och sen bara NJUTA av att forsa fram på vattnet! En av kompisarna sa efteråt att han inte sett mig så nöjd å glad nånsin! En snygg profilbild på fb blev det också ;-)

I år var det upplagd för en lika härlig repris! Till och med med ännu bättre förutsättningar för mig - dottern sommarjobbade under veckan och skulle inte komma förrän på fredag kväll. E-jollen  var alltså "min" första seglingsdagen! Helgen var en av de soligaste under hela sommaren och bjöd på blandade vindar - bästa tänkbara förutsättningar. Möjligen skulle väl havet ha bjudit på lite mer vågor eftersom det är en av de saker som vi insjöseglare behöver träna extra på.
Att vara 40+ och segla e-jolle är inte precis självklart. Avståndet under bommen är i bästa fall en halv meter och den ska man under varje gång man "slår eller gippar" - alltså byter riktning! Jag ska träna ännu mer yoga under vintern :-) Dessutom är båten väldigt lätt i förhållande till segelytan så det är full shå att hålla den på rätt köl! Jag välte bara en gång ;-) Det var hur kul som helst!!! Först på lördagen började min kropp förklara för mig att det kanske var väl gymnastiska övningar jag gjort och senare under veckan undrade mina vänner om jag ramlat ner för en trappa eller vart alla blåmärken kom från... Men det var det värt!!!

Att jag sedan inte förstått att jag inte är så himla mycket bättre än för ett år sedan som jag vill tro, det får jag främst betala för i efterhand. Trots att jag vilade flera gånger under dagarna, hade allt fixat lika suveränt som för ett år sedan, la mig redan vid 10-tiden på kvällen osv och hade det jätte trevligt, det räcker inte - upplevelser belastar hjärnan...

Simma lugnt, speciellt om du välter med båten :-)
/Pernilla

Att tillbringa livet i rullstol

Jag var på Företagshälsovården igår…

Även ett liv i rullstol kan vara ett gott liv! Men på ett annorlunda sätt än tidigare. Ibland kan jag ändå kliva ur den och gå några steg, glömma den bakom hörnet. Då glömmer både jag och min omgivning att den finns – då vill jag springa! Kanske jag tom klarar några springande steg och sen blir väldigt ledsen för skrubbsåren jag får när jag faller…

Sociala kontakter tar mest – alltså innebär semester en belastning för utmattade istället för vila och återhämtning – vilket innebär att när vardagen rullar på i sin gilla gång mellan arbete och hem, utan några utsvävningar på helgerna, då kostar det minst energi.

Hur ska jag då kunna träffa familj och vänner som bor på långt håll, när jag varken orkar åka dit eller orkar vara ”värdinna” vid besök?

Beteendevetaren på FHV tycker inte alls att det är konstigt att jag mår sämre efter semestern… andra trötta efter att varit bortresta en helg i ett par dagar, men som utmattad kanske jag är det i ett par veckor – hur tusan ska jag hitta ett sätt att stå ut med detta?? Det känns som jag inte kommer få göra någonting…

Jo, du ska hitta ett annorlunda sätt att leva ditt goda liv! Men hur det kommer se ut kan ingen förklara för mig, det kommer jag så småningom hitta själv.

Att inse och acceptera att jag troligtvis aldrig kommer återfå den energi och aktivitetsnivå jag haft känns tufft. Att verkligen sätta mig in i att jag har en kronisk sjukdom, ja i alla fall en kraftig allergi, det känns tufft. Typ som hästtjejen som får reda på att hon är så allergisk att hon aldrig mer får sätta sin fot i stallet.

Hon får mig att tänka till, över hur dålig jag verkligen är just nu jämfört med före semestern – jag inser att jag faktiskt försöker göra mer på jobbet nu än då, jag har själv trappat upp nivån för jag vill orka och kunna göra lite mer. Jag hatar väntelistor ;-) Så nästa vecka får jag boka in mer luft i jobbalmenackan igen så jag ger mig själv möjligheten att verkligen återhämta mig från semestern och sommaren, för att återigen kunna ta nya steg lite längre fram!

 

Även om jag skriver detta med sorg i hjärtat och tårarna rinner så kan jag ändå le och se framtiden med tillförsikt – har jag bara tålamod så kommer det fungera J

 

Berätta gärna för mig var man kan köpa tålamod!

Stora kramar Pernilla

Att njuta av att få vara Nörd

Visst har väl sommaren bestått av en hel del sol?! Iallafall minns jag bäst de dagar som varit helt okej väder och just nu skiner ju solen :-) 

Första veckan på jobbet har snart passerat och å ena sidan har jag inte alls hunnit få koll på planeringen och å andra sidan är det så skönt att komma in i rutinerna igen - speciellt när kvällar och helger är skönt somriga!

I måndags var en underbar arbetsdag! Klockan 7 på morgonen satt vi på tåget till Skåne och först vid 20 var vi hemma igen. En lite väl lång arbetsdag för mig, men med självklart inplanerad mat å vila och helt ledig tisdag, fungerade det perfekt. Dessutom var ju fokuset bara på EN sak hela dagen. Vad jag gjorde? Jo, ledargruppen för världspremiären av kursen "BK och BK i Aktivitet, BKA, Tillämpning och integrering mellan arbetsterapeutens och sjukgymnastens arbetsområden, 5 dagar" hade planeringsdag!

Att sitta 5 personer tillsammans å bara få spåna inom ett område som man själv är så såld på, tillsammans med andra som är lika nördiga - det är så kul! Att verkligen få möjligheten att utveckla något utifrån en egen idé och med väldigt få yttre begränsningar få jobba med detta, det känns så otroligt! Att dessutom våra chefer också köpt idén och ser möjligheten till verksamhetsutveckling gör självklart saken lättare. Sedan, framförallt är det ju responsen från patienter och de människor som fått ta del av vår metod, som är överväldigande.
Så nu är höstens fokus tydligt - det är tankar, idéer och framförallt praktiskt görande med fokus på kroppskännedom och hur vi på bästa sätt använder våra kroppar och hela oss själva i allt vi gör!
Om familjen tycker det är lite tjatigt?? Kan nog hända, speciellt när de inte får sjunka ihop vid köksbordet å sitta som hösäckar eller ha "stöttor under nya hus" som min farmor alltid sa... :-) Men det är väldigt kul att tillsammans md dottern diskutera kroppshållningen i samband med konståkningen och hur hon på bästa sätt ska kunna guida 5-6 åringarna i "hennes grupp" att hitta rätt rörelsemönster.

I helgen ska vi fundera och öva på hur man på bästa sätt använder kroppen i jollen - då blir det seglarläger i Blekinge!

Ta hand om er!
Kram Pernilla

Förväntans oro

Så var första arbetsdagen efter 6 veckors semester avklarad. Det var riktigt kul och kändes bra på alla sätt att komma tillbaka till jobbet! Underbart att komma dit, träffa alla trevliga arbetskamrater och se att det finns spännande arbetsuppgifter som väntar under hösten.
Som alltid blev det ju så klart mycket prat om hur alla haft det under sommaren. Det är väldigt dubbelt att konstatera att de första två-tre veckorna av semestern var underbara med först Mallorcaresan och sedan besök hos min mans familj, MEN efter det har jag använt resten av semestern till att återhämta mig och jag är fortfarande inte i samma form som jag var när jag gick på semester... Det är faktiskt frustrerande, jag tycker jag gör så mycket "rätt", men återhämtningen går så långsamt! Det är så grymt tålamodsprövande! De sista dagarna före jobbstarten har faktiskt varit tuffa, jag har helt klart haft "förväntans oro", tycker det är ett så bra ord, jag har funderat över hur tusan jag ska klara hösten på ett bra sätt om jag inte ens klarar att ha semester... ;-)
Det är intressant hur den där hjärnan fungerar - jag ser vad jag tänker, förstår att det inte är konstruktiva tankar, förstår att jag mår mycket sämre i stunden om jag låter dessa tankar snurra, MEN det går ändå inte få stopp - oron och ältandet bara snurrar på. Det hade varit mycket bättre om jag gått till jobbet igår istället :-) ELLER så borde jag skrivit ett blogginlägg!
Inser att det är rätt bra att skriva, saker å ting blir klarare när jag måste formulera det och därefter lättare att hantera. Men under stor del av sommaren har jag bara varit trött, trött å trött - man och dotter skötte matlagning å allt annat nödvändigt å jag bara gled runt, vilade, sov å orkade oftast knappt mer än plocka av matbordet, ta hand om disken eller så... Otroligt skönt att familjen bara kan acceptera läget å snabbt anpassa sig efter det som gäller för stunden!
Senaste tiden har det iallafall gått tydligt åt rätt håll och nu handlar det väl om att återigen hitta vardagsrutinen och hämta kraft utirfrån den!

Hoppas bara att lite sommar kvarstår även om jobbet börjat igen!

Omvärdera semestern!

Vad lätt det är att bli frustrerad när jag inte alls blir piggare av att vara ledig med familjen, göra roliga aktiviteter tillsammans, hälsa på släkt och vänner! Dessutom sker allt nu för tiden på ett lugnt sätt - inte flera aktiviteter samma dag, jag bär alltid på öronproppar och solglasögon, går undan och vilar, tar knappt några intiativ till vad som ska göras (var nog oftast jag som kom på att något behövde hända tidigare...) och folk runt omkring mig förväntar inte att jag ska hjälpa till ens med middan eller så! Trots detta har jag nu fått "betala" med mer än en hel veckas återhämtning här hemma nu, börjar närma mig "nollpunkten" och behöver åtminstone en vecka till för att komma dit jag var innan semestern började... Men vad hjälper det att bli frustrerad? Absolut ingenting!!!
I onsdags hade jag som tur var ett sommarbesök på Företagshälsovården, jag var helt slut när jag kom dit. Jag berättade om Mallorca-resan och besöket hos min mans familj och samtidigt så pratade jag om alla strategier jag använder hela tiden och sedan mina tankar om hur dålig jag är - har jag verkligen inte blivit ett dugg bättre sedan i julas?? Det vet jag ju att jag har blivit, men samtidigt så var jag ju nu tvungen att använda precis samma strategier som då och hade även nu svårt att göra det som vi gjorde då... Visst, då vilade jag flera gånger om dagen, nu kanske bara en. Då orkade jag bara någon timma, nu faktiskt flera, även om det bara gällde en å samma aktivitet, men ÄNDÅ Ska jag verkligen behöva vara så här trött av att göra roliga, trevliga saker?!
"Men du, upplevelser gör man inte med knäna!" Nä... "Det gör man ju med huvudet! Ditt huvud blir ju fullt av upplevelser även om du gör allt på ett bra sätt och i känd miljö. Det är ju skillnad att vila på en gräsmatta i en park än i sängen hemma för dig själv." "Värdera ditt tillfrisknande kan du bara göra en vanlig vardagsvecka hemma där allt går i sin gilla gång. Många med utmattningsproblematik är mycket tröttare efter semestern än innan. Du måste omvärdera semestern!"
Så hem och Acceptera! Vila, vila och vila! Jag sa till resten av familjen "Gör vad ni vill närmsta veckan/veckorna, men räkna inte in mig..." På något sätt känns det skönt när det blir så här tydligt - jag kämpar inte för att orka, utan tillåter mig att bara sjunka ner i tröttheten och BARA göra precis det jag orkar. Och familjen och närmsta kompisarna är vid det här laget vana så de accepterar detta rakt av (Tack kära ni för att ni stöttar mig så på detta sätt!)

Eftersom den sköna sommarvärmen äntligen kommit så ska jag nu gå ut å lägga mig på gräsmattan å njuta - det är ju en mycket skön Vila :-)

Hoppas ni också får en välbehövlig vila under sommaren!
/Pernilla

Jubileums Marathon och häftig Segling!

Nu har jag varit nere för räkning i över en vecka, så inlägget är inte precis dagsaktuellt... men jag vill gärna skriva om de här upplevelserna ändå!

Förra helgen var vi i Stockholmstrakten. På lördagen 14/7 var det Jubileumsmaraton efter OS 1912 i Stockholm. Mycket var upplagt på liknande sätt som då; allt från starttid, till bansträckning och klädsel. Som tur var det lite fler dricka kontroller nu än då, typ 24 istället för 5. Förra gången kom ju bara hälften i mål, en försvann och en DOG - det var tydligen väldigt varmt och med så lite vätska... Då var det knappt 70 personer som startade, nu var det över 10000 anmälda! Två av dem som var anmälda var min ena svåger och hans bästa kompis - så självklart ville vi dit och heja på!
Med tanke på hur jag mådde dan innan så var min plan väldigt lugn - öronproppar och solglasögon var på hela tiden och jag skulle inte hänga på övriga familjerna som efter starten tänkte ta T-banan och pendeln för att heja på i Sollentuna och sedan hinna tillbaka innan målgång. Nä, i lugn och ro gick jag en promenad bakom Stadion och hittade mig en gräsmatta där jag kunde breda ut regnkappan och sova en stund på, innan jag gick tillbaka för att se målgången.
Grattis Jörgen och Peter, ni var skitduktiga!!
Efteråt gick vi på Mongolisk restaurang och åt tillsammans. När vi åkte hem för kvällen var de flesta rätt trötta och jag kände mig riktigt nöjd att jag följt min planering och kände mig förhållande vis pigg.

Dagen efter hade vi kontakt med seglingskompisar som var i Stockholms skärgård med sin alldeles nya båt! De var sugna på besök och vi var jätte nyfikna på att få provsegla detta under! Så framåt eftermiddagen sammanstrålade vi i Stavsnäs och tillbringade eftermiddagen och kvällen ute på Kanholmsfjärden och kollade in Sandhamn. Det var en härlig tur, men i lite väl lätta vindar och jag fick styra typ hela tiden! Denna fantastiska båt, 46 fot lång (alltså 12 x 4 meter), var som att segla en stor jolle! Förrutom att det var ratt - jag svängde åt fel håll HELA tiden - det blir nämligen bakvänt mot ett roder och jag insåg att styr det gör jag mer med ryggmärgen än med tanken!
På Företagshälsovården säger de att jag ska Segla mera, jag verkar må så himla bra då :-)
synd bara att segling kräver så väldigt mycket mera än bara sätta sig i båten...

Tack för en underbar dag!
Nu ska snart dottern ut å segla med dem i flera dar - fy så fuskigt ;-)

Åh, varför orkar jag inte?!

Jag vet att det är en dum fråga, men det är så himla trist att inse att det inte bara går åt rätt håll!! Jag vet att ingen förändring bara går åt ett håll, utan "två steg fram och ett tillbak" är mer regel än undantag. Men det är tufft när det blir synbart... Just nu är vi och hälsar på min mans familj. Sist vi var här var i julas. Det är jättekul att träffa alla, att verkligen hinna umgås, prata och göra små utflykter tillsammans! De senaste månaderna tycker jag verkligen att jag blivit märkbart bättre; på jobbet gick det riktigt bra och Mallorca resan var ju bara skööön. Men ändå jag har perioder då jag verkligen är trött. Kanske är det som min man sa igår, att vi märker skiftningarna mer nu än när jag var sjukare. Då var jag ju trött hela tiden och vilade varje dag. Nu kommer det dagar när jag orkar dan igenom utan extra vila och är nästan "normal" :-) och sedan kommer det perioder då jag varje eftermiddag behöver sova, ibland i flera timmar för att överhuvudtaget orka med kvällen...
Igår var vi å hälsade på kompisar, blev bjudna på god middag och hade en jätte trevlig kväll! På vägen dit kände jag att jag egentligen var för trött, hade jag bara följt kroppens signaler hade jag stannat hemma och vilat... Då började jag misströsta och fundera över om jag verkligen är bättre än för ett halvår sedan - det var ju samma sak då!!
Det är tufft att inse att det visst går framåt (då bestämde jag inte förrän samma dag att jag verkligen kunde åka, nu hade vi planerat en vecka i förväg och har kunnat följa planen), men att jag får ta konsekvenserna dagen efter, både då och nu. Att när livet går sin gilla gång hemma, med halvtidsarbete, vila och lugn vardag hemma där alla hjälps åt, så fungerar det rätt bra, MEN så fort det blir lite extra, jag blir exalterad och vill göra roliga, sociala saker så nås gränsen väldigt fort!!
Frustrationen kommer och jag funderar på vad som är balans i mitt liv. Det är i vilket fall inte bara ett långsamt, segt tempo utan skiftningar, då kommer jag bli tokig.
Det här är allt annat än njutning:-(
Hur tusan ska jag kunna leva mitt liv utan små, nya spännande utmaningar med jämna mellanrum?!


Men som ni ser, det är inte bara mörka molm på min himmel ;-)

Hur var det i somras?

Jag har tidigare fått frågor av vänner hur det egentligen var i somras när jag blev sjuk.
"Vad hände? Vad gjorde du? Såå dålig! Svårt att förstå/tänka sig in i när man aldrig varit där. Hur var det för familjen?"
Ja, hur var det egentligen. Sommaren är rätt disig i minnet (inte bara pga vädret) Nästan svårt själv att komma ihåg hur det var...

Tidigt blev jag från företagshälsovården beordrad Hjärnvila! De sa en massa andra bra saker som jag där och då inte ville höra, men ändå kunde förstå att jag nog borde... Efter några veckor blev det väldigt tydligt vad det i praktiken innebar att Växla ner totalt! Livet hemma skulle pågå som om jag inte fanns, låg på sjukhus eller nåt... Inget som helst hushållsarbete eller ens sätta foten i köket. OM det fanns lite energi skulle den användas till något lugnt, roligt, tyst och återhämtande - jag skulle ha en ständig spa-känsla!
Som jag skrev tidigare angående matlagningen har vi alltid försökt dela på hushållssysslorna och familjeangelägenheterna, min man har alltid varit bra på att laga mat, men från det till att ta hand om ALLT (inklusive mig) var en stor omställning, speciellt för min man men även för barnen.
Och vad gjorde jag hela dagarna då?? Ja, hur gör man när man gör Ingenting? För det var faktiskt så, jag gjorde ingenting, för jag klarade inget annat! Jag kunde inte ens läsa, vilket alltid varit en favorit sysselsättning (även om det senaste halvåret bara handlat om plugg), det fanns inte en chans att orka koncentrera sig på bokstäverna, än mindre att få ihop det till ett innehåll. De flesta dagar tillbringade jag så mycket som möjilgt utomhus; gick runt i trädgården, luktade på en blomma, plockade bort ett ogräs som var framför näsan, låg på gräsmattan eller i solstol i många timmar (så länge regnet inte vräkte ner) och flera gånger om dagen lyssnade jag på Mindfulness-program. Dotterns konfirmationsläger (bara ett par km bort) var heller inte så dumt för mig; att sitta med i kyrkan eller på föräldraträffar å bara lyssna - men oj så jobbigt det blev när något känsligt ämne kom upp, då fick jag hålla emot allt vad jag hade för att inte brista ut i störtgråt även om det var det jag just då ville allra helst (det var nog med den oro dottern hade iallfall ;-).
Jag var ständigt otroligt trött, tårarna rann för minsta lilla och på nätterna fann inte kroppen vila då heller utan huvudet surrade av tankar lika mycket som på dagen eller byttes ut till mardrömmar där jag var ständigt jagad av att inte hinna i tid - missa tåget å sånt där...

Jag var till och med "en LAT Gäst" på min egen dotters konfirmation. Men det är värt ett helt eget inlägg!

De här korten har gamla datum, men i somras njöt jag en hel del av trädgården trots att den blivit rätt "förvildad" under de senaste somrarnas ouppmärksamhet. Att sätta solstolen INNE I rosen och se blommor och bin på riktigt nära håll var också det en riktigt njutbar mindfulness-stund.
Förresten blommar Honungsrosen lika överdådigt varje sommar och  just nu är den ändå större, men lika ostyrig ;-)

Reflektioner över året som gått

Ja, något som jag blivit ganska bra på under det här året är att njuta! Njuta av livet just här och nu! Alla har hört och många har sagt klyshorna om detta; typ Carpe diem, Fånga dagen, lev Här & Nu, träna Mindfulness, men det är något helt annat att verkligen göra det. För mig har dessa uttryck fått en helt ny dimension under året som gått - synd bara att det ska krävas så hårda smällar innan man lär sig detta... eller iallafall har det gjort det för mig!
Nu när jag verlkigen kan säga att jag landat i Nuet, åtminstone för stunden för det är ständig färskvara, börjar det bli hög tid att reflektera över året som gått - för det har verkligen innehållit väldigt mycket annat än njutning...
Följ med mig genom året, även om det nog blir lite hipp som happ i tid, och kommentera gärna det du funderar över, kommer ihåg på ett annat sätt eller vad helst som kommer upp i dina tankar. Dina reflektioner ger mig också ytterligare kunskap och tankar att ta med vidare på livets resa!

Tack på förhand!
Kramar Pernilla

Livsberättelser

Att möta människor och höra dem berätta delar ur sina liv tycker jag är oerhört fashinerande. Att lyssna på Sommar i P1 är ett sådant tillfälle. Än så länge är Anja Perssons berättelse om kärleken i hennes liv den allra mest tankeväckande och respektingivande. Jag och min man försöker ofta lyssna så här på lediga dagar och ibland ger det kvarstående fragment. För några år sedan hörde vi meterologen Pär Holmgren prata om klimatet och behovet av hållbar utveckling. Han var så tydlig med att ingen kan göra allt, men alla kan göra något - därefter gick vi å köpte en etanolbil!

Ett annat tillfälle till livsberättelser är i mitt dagliga jobb. Där är berättelserna mindre välregisserade och inte alltid så sammanhängande. Att då tillsammans försöka pussla ihop patienternas berättelser till något som kan ge bilder för framtiden och strategier för att förändra sitt liv till något mer hållbart är en ynnest. En kär kollega sa för några år sedan "Att få följa en människa en liten bit på deras väg genom livet är en gåva." Det citatet har jag sparat bland många andra för att i bland ge mig själv en liten tankeställare, tex när jobbet känns tungt.

Att skriva den här bloggen är lite av min livsberättelse, men jag akompanjerar den med bilder istället för musik - det blir mitt alldelles egna Sommar :-)

Farmors 102-års dag

Inatt vaknade jag vid 3-tiden av att drömde jag en sån där konstig dröm som man lyckas med ibland. Efteråt var det ändå inte så svårt att få ihop det för det var en blandning mellan romanen jag läser där huvudpersonerna just varit i katakomberna i Rom och tankar på min kära farmor som skulle ha fyllt 102 år i torsdags, om hon fortfarande levt. Så när jag vaknade kände jag genast att jag skulle leta upp texten jag skrev för ett par år sedan och dela med er:

Igår var det Farmors 100 års dag!

Jag ringde Inga igår, hon börjar låta gammal, är 91 år nu och äldst av syskonen… Jag lovade henne och Greta på jordfästningen att skicka texten jag läste. Det har jag fortfarande inte gjort – att det ska vara så svårt att hålla det man lovar…

Det här läste jag på begravningen för 9 år sedan

”Tack Farmor för att du funnits och varit vår. Tack för att Du har varit en så stor del av vår trygga uppväxt.

Farmor,
När jag tänker på Dej tänker jag på vitsippor, rödklöver och sommarblommor. Jag tänker på skogspromenader med hallonplockning. Jag tänker på pepparkaksbak. Men framförallt tänker jag på att Du alltid fanns här hos oss och för oss.
Jag är glad att vi har fått uppleva så mycket med Dej och att Du funnits med i våra livs stora stunder. Jag är glad att Du fick uppleva mina barn för jag vet att det gläder Dej.
Jag kommer aldrig kunna älska någon på samma förbehålls lösa sätt. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Min älskade Farmor!
Tack för allt!”

Oj vad jag blir berörd av det fortfarande…

Så underbart att få uppleva denna form av kärlek i livet!

Ge och ta emot kärlek på ett så förbehållslöst sätt du bara kan till människorna i din omgivning - om vi kan klara det kommer världen bli mycket bättre för oss alla :-)

/Pernilla

Mallorca = njutning!!!

Vi har just börjat vår långa sommarledighet med en underbar vecka i Alcudia tillsammans med bästa kompisarna! Målet var sköna, lata dagar med mycket sol och bad å ta dagen som den kom - det var inte alls svårt att uppnå detta :-)
Det som var kanske allra bäst var de sköna morgondoppen - lagom varmt i luften, väldigt lite vågor, lite folk på stranden och hela den fantastiska dagen framför sig! Ofta en liten promenad och någon gång lite yoga i sanden före en lugn simtur längs med stranden - med totalt fokus på nuet - wow, det var underbart! Förresten, känslan av att "njuta av Nuet" var nog det som dominerade hela veckan. Att njuta av värmen i luft och vatten (som flera dagar var väldigt hög), lek i vattnet med barnen, en god glass eller drink i baren, en skön promenad med bästa väninnan längs stranden, en god bok i skuggan av en palm osv,osv. och verkligen njuta av allt underbart istället för att haka upp sig på det som var mindre bra (typ trist å dyr mat, stenhårda sängar, för varmt, å annat smått som jag inte ens kan komma på:) En eftermiddag ville de fyra barnen (eller borde man säga ungdomarna?) lära sig windsurfa - jollar och brädor fanns så klart att hyra på stranden, så vi gjorde slag i saken. Detta innebar en timmas hård träning, inte i första hand för barnen, men för oss som försökte hjälpa dem till en kul upplevelse! Vinden hade mojnat och vred i flera stora skift under den här timman och större delen av tiden gick åt till att få upp seglet ur vattnet, hålla balansen, komma på vilket håll man skulle åt just nu och sedan kryssa mellan bojjarna som avgränsade till övriga badande (den mest seglingsvana kom i och för sig lite längre, men när hon skulle in igen dog vinden helt...) Så jag "sprang"och samm i vattnet, höll i brädorna, hjälpte till med seglen och försökte guida utan för mycket instruktioner för att som belöning se en riktigt nöjd unge som själv fått upp seglet åt rätt håll och brädan sköt fram genom vattnet. Men vilken tur för mig att vi inte hade bokat två timmar ;-)
På kvällarna promenerade vi från de sanslöst turistexploaterade delarna vid Alcudia-strand där vi bodde in till gamla Alcudia för att se lite genuinare delar och hitta mysiga uteserveringar i gränderna - så med morgonsim, dagliga långpromenader och lek i vattnet tycker jag att jag fått rätt bra med motion trots en riktigt "lat" semester :-)
På söndagen tog vi "tjejer" bussen till Pollenca för att gå på marknad och se lite annat av ön. Det var härligt med omväxlingen och dessutom timade vi in den enda dagen med moln och regnskurar så det var heller inte så himla hett att åka buss eller gå runt på gatorna utan tvärt om riktigt skönt. Vad killarna gjorde? Jo, de var kvar på hotellet å spelade kort - man har olika idéer om vad njutning innebär här i livet... Men kanske laddade de bara för nästa dag som de tillbringade på ett Vattenland - då stannade vi "tanter" i skuggan av en palm - som sagt, man njuter på olika sätt :-)

Förresten, kanske inte så njutbart, men ändå lite häftigt. Spanjorernas firande av EM-guldet i fotboll - varenda mål accentuerades av jubel och kanoner! Första målet innebar maten i vrångstrupen och hjärtat i halsgropen, sedan var vi snabba på att hålla för öronen och andas djupt... Och promenaden hem gick inte efter huvudgatan - tråkigt? Kanske, men vårt mått för njutning innehåller inte enorma mängder ljud och oväsen;-)

Väl hemma igen fortsätter vi att njuta: en svensk högsommardag i trädgården - det är verkligen inte dumt det heller!!
Hoppas ni njuter av sommaren oavsett var ni är eller hur den ser ut!

En San Fransisco på strandbaren

Vår strand och pool, sedd från balkongen

Barnen njöt också stort av att leka i poolen

en promenad i Alcudias gränder

Även månsken kunde vi njuta av från balkongen

Semesterflätorna! Vilken tur att hon inte ville ha hela håret, afrikanskan tyckte hon hade mycket hår och bara detta tog typ 3/4 tim.

Islatte, i en av dess former under veckan

Mallorcas landsbygd, sedd från bussfönstret

Å så den härliga grillmiddan idag, sittandes på altanen mellan blommande rosor och doftande kaprifol!

/Pernilla

1 års sjukskrivning...

Kära blogg, förlåt att du blivit lite bortglömd på sistone! Du vet hur maj och juni är, för det har jag redan berättat, men sedan måste jag faktiskt skylla på tekniken. Låter lågt, MEN den har verkligen strulat! Vår stationära pc har lagt av, barnens skoldatorer har lämnats in över sommaren vilket innebär att familjens gemensamma bärbara har blivit väldigt svår att få åtkomst till... och inte nog med det, när jag äntligen har den i mina händer, då vill inte nätet vara med! Så vad gör man, jo, till slut sitter jag desperat på jobbet (men inte på arbetstid :-) för att lyckas publicera detta inlägg som jag skrev för ett par veckor sedan:

Den 7e juni passerade jag 1 års sjukskrivning! Det var faktiskt en rätt tung dag - det har varit ett väldigt speciellt år, det som gått. Sommaren var riktigt tung, där jag levde i min "bubbla" och resten av familjen blev väldigt påverkad. Hösten blev sedan en tid med väldigt mycket närvaro - jag orkade knappt göra något överhuvudtaget, men jag var Här. Här och Nu tillsammans med barnen, tid i familjen att hinna Bara Vara, prata och finnas till. Under vintern har sedan orken börjat återkomma och vissa stunder kan jag känna mig ganska "normal" (men stunderna är inte så långa ;-) Livserfarenheterna som jag och också övriga familjen fått med oss känns ändå som ovärderliga - att stanna upp i livet och verlkigen få känna på vad som är viktigt, det har gett mig nya dimensioner. Chansen att lura sig själv när man rusar fram genom livet och knappt hinner varken njuta av eller se vad man rusar förbi, den "möjligheten" är förbi när allt bromsar in och plötsligt går väldigt långsamt. Jag hoppas mitt liv kan hålla ett högre tempo än idag, men jag hoppas att jag lärt mig tillräckligt för att inte välja att rusa på igen - livets stunder är alldelles för värdefulla för det!

Påminn mig gärna om ni ser att jag inte håller det här löftet till mig själv :-)
Just nu njuter jag av ljuset, naturen och löftena som sommaren ger!
Hoppas du också njuter, även om regnet vräker ner...

Stora kramar till er alla så här i midsommartid!

Everything I do I do it for you

Ringsbergskolans Sommarfest är den mest fantastiska skolavslutning jag hört talas om! Det är en kommunal skola med estetisk profil, från åk F-9 och varje år avslutas med ett par timmars konsert där ALLA skolans barn är med. Det är dans, olika musikstilar, massor av barn på scenen eller bara ett par stycken och efter betygsutdelning avslutas alltihop med en enorm tårtbuffé i gröngräset!
Det här årets avslutning kändes lite extra eftersom det var dotterns tur att gå ut grundskolan! Rektorn berättade om några fina utmärkelser skolan fått under året och dessutom var han säker på att årets 9onde klass igen skulle ta hem "priset" som kommunens klass med bästa betyg! Men det allra mest fantastiska var inte bara de underbara 9orna,och alla andra barn och lärare på skolan, utan den sång som de två allra underbaraste eleverna på hela skolan framförde! Gissa vilka det var? Jo, ni har rätt, mina barn så klart :-) Att de tillsammans skulle göra något på avslutningen, jo det har vi hört tisslas om senaste året, men vad, det var som vanligt mycket hemligt.
Så när vår vackra dotter kommer in på scenen ochberättar att de ska sjunga en låt som är speciell för dem och för några till i publiken är det spänd förväntan. Senaste tiden har bestått av mycket känslor i uppbrottets tid, många tårar har fälts, men när sonen kommer in på scenen, helt tårfylld och tillsammans med sin storasyster sjunger Bryan Adams låt "Everything I do I do it for you" så lovar jag att han fick hela skolan, inklusive alla föräldrar, att tjuta. Det var såå vackert!!

Tack mina älskade barn för det fantastiska uppträdandet och för att ni valde era föräldrars alldeles speciella låt! Jag tror att ni helt säkert vet att "you´re worth dying for".

Här kommer låten, men "bara" i orginalversion  ;-)

/Pernilla

Tröttheten, fy tusan för tröttheten

Ni vet hur den underbara maj är, även juni är en av årets underbaraste månader, MEN det innebär att det blir svårare att vila – det är ju så himla mycket roligt man vill göra!! I år har jag verkligen aktivt fortsatt att dra ner på allt som inte ”måstes” och det jag gör planeras och försöker balanseras med återhämtning, men det har i alla fall blivit lite för mycket lite för länge. Så nu är jag trött! Inte på det sättet som man alltid är en måndag på jobbet eller när man kravlar upp ur sängen en tidig morgon, utan mer känslan av ständig influensa… Och jag sover! Sover 8-9 timmar/natt och oftast 1-2 tim/eftermiddag. Jag har alltid (förutom i somras) kunnat använda mig av möjligheten att sova mig frisk och visst är det en skön förmåga att det finns möjlighet till återhämtning, men…

På jobbet går det ganska bra med de patienter, möten etc som jag har inbokat, då går det liksom av bara farten, men där emellan är inte precis effektiv tid L På kvällarna försöker jag gå på min yoga och greja i trädgården för jag vet att det ger mig energi. När jag ska köra barnen till aktiviteter är jag åtminstone en säkrare förare än när det varit som sämst (alltid något ;-) Men både på seglingen, jobbet och hemma har de som står mig nära ”sett på mina ögon” att jag är trött…

Nu är det bara 2½ veckor kvar till semester – hoppas jag är betydligt piggare när ”höstterminen” börjar!

En halvdag senare: Tänk ändå att det är möjligt att vara lite mindre trött när jag går hem från jobbet än när jag kom!! Vilket innebär att jag iallafall orkade cykla hem i normal takt och inte ramlade ner i sängen för min tupplur :-)

Klassresa till Öland

Jippii, jag har fått följa med min dotter och hennes 18 klasskompisar på deras klassresa, jag blev tom tillfrågad om jag ville! Tänk att ett gäng 16-åringar vill ha en med (i och för sig fick de ju inte åka utan vuxna, men iallafall!) Så i onsdags efter lunch bar det av för två härliga dygn tillsammans - ungdomarna tog det här med dygn på fullaste allvar, någon enstaka timmas sömn blev det kanske??
För min del var det ett riktigt bra "träningstillfälle". Inför resan var jag lite nervös om det skulle bli för mycket eller om det var möjligt för mig att pausa när jag skulle behöva osv... Men det var så skönt att i förväg planera för och sedan inse att detta verkligen var deras resa, vi vuxna var bara med som stöd och om något oväntat skulle hända. De hade själva planerat matlista, gjort inköp, kollat upp aktiviteter och kommit överens om vad man ville göra och med tanke på resmålet och resans syfte var det gott om tid att bara vara tillsammans (framför allt nattetid :-) Väl på plats gjordes snabbt matlag upp, vilka regler och tider som gällde och sen var det bara fritt fram att njuta! Njuta av Öland och samvaron!
Att dessutom vädret blev klart bättre än prognosens utlovade; 11grader och regnskurar, var riktigt härlig bonus!
Bollspel, sköna promenader på strandängarna, yoga på gräsmattan, hissnande gokartkörning, böjde gafflar med tankens kraft, njuta av gitarrspel vid brasan, sköna samtal och trevliga måltider var en del av det vi hann göra och njuta av tillsammans!
Vandrarhemmet vi bodde på var underbara Lantgården söder om Löttorp - Tack Stefan för att vi fick besöka ditt ställe! Vi återkommer :-)

Tack allihopa för att jag fick vara med och uppleva detta tillsammans med er!!

Flera vackra orkideer växte på strandängarna. Den här heter Krutbrännare och var tydligen ett ovanligt stort och fint exemplar, berättade stolt ett äldre par. 

Lite mer vådliga bilder på gokart-körning och annat kommer :-)
Stora kramar Pernilla

Livets saltkorn

Ja, att göra lagom mycket i den underbara maj, det är alltid svårt - så även denna gång! Inser att jag ökat tempot under senaste veckorna utan att riktigt själv vara fullt medveten om det... först nu när återhämtningen inte riktigt räcker till blir jag efterklok och ser att jag tagit lite för stora kliv. Det som ändå känns bra är att insikten kommer ganska snabbt och jag ser möjilgheter att lösa det på annat sätt. Bland annat har jag ökat patientantalet på jobbet, men jag har dubblerat på en gång istället för att smyga i små halvsteg, så backa lite till nästa vecka behövs. Samtidigt har ju vädret varit fantastiskt och jag har tillbringat så mycket tid som möjligt i trädgården. Där trivs jag ju utmärkt och får bra träning på alla sätt, men om det blir för mycket tid där, ja, då går jag ju över gränsen iallafall...
Här om dagen fick jag ett jättehärligt mail av min kusin som så himla bra beskriver det jag ständigt försöker göra - att njuta av Nuet!och bloggen är ett sätt att skriva om det. Med hennes tillåtelse delar jag med mig av detta och hoppas att ni också tar alla tänkbara tillfällen att njuta av nuet - men det kan krävas en hel del träning:-)


"Hej vänner!
Nu har jag läst en väldigt speciell bok, Le sel de la vie av Françoise Héritier, men den har inte nâgon egentlig handling. Det är bara en massa meningar som följer pâ varandra, men alla är ett uttryck för livets saltkorn, man skulle kunna säga guldkorn men dâ betyder det nog bara det fina och vackra i livet. Med saltkorn menas det som sätter piff pâ livet i bâde bra och dâlig mening. Eller snarare att man lyckas se det som är bra även i dâliga saker. Det bästa är att man kan göra det själv; skriva ner meningar om ens eget livs saltkorn. Försök själv!

Har just kommit hem frân Sverige sâ jag tänkte skriva om det bara för att visa hur ni kan sätta igâng:

En röd stuga pâ en kulle, att se och njuta av under 3 dagar, ett mer än 100-ârigt ask -träd som skyddar stugan,  grönt frodigt gräs, högt grönt frodigt gräs som behöver klippas, en blick över en spegelblank sjö, en domherre röd vid fâgelbadet, det susar i träden, det kvittrar av alla slags fâglar som jag skulle vilja känna igen, en liten kall vindil och jag ryser, vitsipporna som prunkar i alla vrâr där inte gräsklipparen varit, smâ fina violer som lyser i gräset, en kaffedoft, kaffet som sakta gâr igenom filtret och droppar ner i kaffekannan, en kanelbulle, en vaniljdröm och med en suck känna igen de underbara smakerna av kaffe med fika som bara finns pâ landet, att känna solen i ansiktet och njuta den första solvärmen, molnen som sakta glider förbi, höra hur gräsklipparen förs fram av en stolt stugägare, se älgen pâ Sven-Eriks äng, ana fiskarna i den kalla men klara sjön, skala och koka rabarber kräm mums sâ gott,..…..osv.

Sâ där kan man hâlla pâ hur länge som helst, men det som är underbart är att ta fram de skrivna arken efter nâgra veckor och läsa det, dâ kommer allt tillbaka och man känner sig väldigt levande.

Grundtanken är väl att världen runt omkring oss existerar genom vâra sinnen, innan den existerar pâ ett välordnat sätt i vâr tankevärld och vi borde kanske till varje pris försöka ha kvar denna förmâga att känna och uppfatta världen med vâra sinnen: att se, höra, observera, lyssna, röra vid, krama, lukta, sniffa,smaka, ha en god iakttagelseförmâga för allt och alla, och för livet.
Hoppas ni fâr en trevlig skrivstund."

Tyvärr lyckades jag inte med överföringen av hennes bilder så ni får hålla till godo med några av mina;-)
Ha ett skönt slut på majmånad, trots att det verkar klart kallare än tidigare!
/Pernilla