Livets saltkorn

Ja, att göra lagom mycket i den underbara maj, det är alltid svårt - så även denna gång! Inser att jag ökat tempot under senaste veckorna utan att riktigt själv vara fullt medveten om det... först nu när återhämtningen inte riktigt räcker till blir jag efterklok och ser att jag tagit lite för stora kliv. Det som ändå känns bra är att insikten kommer ganska snabbt och jag ser möjilgheter att lösa det på annat sätt. Bland annat har jag ökat patientantalet på jobbet, men jag har dubblerat på en gång istället för att smyga i små halvsteg, så backa lite till nästa vecka behövs. Samtidigt har ju vädret varit fantastiskt och jag har tillbringat så mycket tid som möjligt i trädgården. Där trivs jag ju utmärkt och får bra träning på alla sätt, men om det blir för mycket tid där, ja, då går jag ju över gränsen iallafall...
Här om dagen fick jag ett jättehärligt mail av min kusin som så himla bra beskriver det jag ständigt försöker göra - att njuta av Nuet!och bloggen är ett sätt att skriva om det. Med hennes tillåtelse delar jag med mig av detta och hoppas att ni också tar alla tänkbara tillfällen att njuta av nuet - men det kan krävas en hel del träning:-)


"Hej vänner!
Nu har jag läst en väldigt speciell bok, Le sel de la vie av Françoise Héritier, men den har inte nâgon egentlig handling. Det är bara en massa meningar som följer pâ varandra, men alla är ett uttryck för livets saltkorn, man skulle kunna säga guldkorn men dâ betyder det nog bara det fina och vackra i livet. Med saltkorn menas det som sätter piff pâ livet i bâde bra och dâlig mening. Eller snarare att man lyckas se det som är bra även i dâliga saker. Det bästa är att man kan göra det själv; skriva ner meningar om ens eget livs saltkorn. Försök själv!

Har just kommit hem frân Sverige sâ jag tänkte skriva om det bara för att visa hur ni kan sätta igâng:

En röd stuga pâ en kulle, att se och njuta av under 3 dagar, ett mer än 100-ârigt ask -träd som skyddar stugan,  grönt frodigt gräs, högt grönt frodigt gräs som behöver klippas, en blick över en spegelblank sjö, en domherre röd vid fâgelbadet, det susar i träden, det kvittrar av alla slags fâglar som jag skulle vilja känna igen, en liten kall vindil och jag ryser, vitsipporna som prunkar i alla vrâr där inte gräsklipparen varit, smâ fina violer som lyser i gräset, en kaffedoft, kaffet som sakta gâr igenom filtret och droppar ner i kaffekannan, en kanelbulle, en vaniljdröm och med en suck känna igen de underbara smakerna av kaffe med fika som bara finns pâ landet, att känna solen i ansiktet och njuta den första solvärmen, molnen som sakta glider förbi, höra hur gräsklipparen förs fram av en stolt stugägare, se älgen pâ Sven-Eriks äng, ana fiskarna i den kalla men klara sjön, skala och koka rabarber kräm mums sâ gott,..…..osv.

Sâ där kan man hâlla pâ hur länge som helst, men det som är underbart är att ta fram de skrivna arken efter nâgra veckor och läsa det, dâ kommer allt tillbaka och man känner sig väldigt levande.

Grundtanken är väl att världen runt omkring oss existerar genom vâra sinnen, innan den existerar pâ ett välordnat sätt i vâr tankevärld och vi borde kanske till varje pris försöka ha kvar denna förmâga att känna och uppfatta världen med vâra sinnen: att se, höra, observera, lyssna, röra vid, krama, lukta, sniffa,smaka, ha en god iakttagelseförmâga för allt och alla, och för livet.
Hoppas ni fâr en trevlig skrivstund."

Tyvärr lyckades jag inte med överföringen av hennes bilder så ni får hålla till godo med några av mina;-)
Ha ett skönt slut på majmånad, trots att det verkar klart kallare än tidigare!
/Pernilla

Alena - eller inte?

Det är Kristiflygar-helg och vi har fyra lediga dagar - härligt! Men sonen har åkt med bästa kompisen till Öland och make å dotter har åkt för att hämta mast och segel till nyinköpta e-jollen och blir borta över natten - alltså blev jag ensam hemma... Det hade varit mysigt att åka med, men 55 mil i bil är inget för mig, jag blir helt slut bara av resan... Så förutom tvätt, städning och VILA så klart, så vad ska jag ägna mig åt? Jo, det blir nog en hel del tid vid min favoritsysselsättning - trädgården! Trots att vädret varit minst sagt skiftande; sol, spöregn och blåst...
Men, jag var nog inte så ensam ändå. Igår kväll visade sig en igelkott i trädgården och nu misstänker jag starkt att hen har flyttat in under altanen! Undra om den stannar kvar när dagarna blir varmare och vi klampar fram å tillbaka? Hoppas, de ska ju vara bra på att äta sniglar. Andra kompisar har nog flyttat in igen i fågelholken, troligen är det paret Svartvita flugsnappare, de brukar bo i just den holken.

Maj - årets underbaraste månad

Maj och december är årets härligaste, roligaste och mest hektiska tid! På senare år har jag försökt planera lite i förväg - vad vill och behöver jag göra, vad ska INTE göras (eftersom tiden inte kommer räcka till till allt jag skulle vilja göra) och vart finns utrymmet att bara NJUTA? Men ändå är det ofta så att dessa tider bara ramlar över en...
Ett tydligt tecken på att det är lite mycket är att jag inte hinner skriva ner mina tankar i bloggen :-) märker annars att det är ett bra ställe att bearbeta alla mina funderingar, speciellt i förändringstider!
Sedan ungefär en månad jobbar jag halvtid. Det känns bra, jag orkar att vara där, men jag är långt ifrån "presterande" på halvtid. Att hitta ett nytt sätt att lösa kniviga livsfrågor hos människor som lider och söker min hjälp utan att det tar för mycket energi av mig, den frågan har jag inte hittat ett bra sätt att lösa ännu... Att hitta ett vettigt sätt att göra saker mindre noggrant osv - att helt enkelt vara lite mer LAT är inte riktigt min grej,men jag övar :-)
En mer lat Pernilla har de fått se i segelklubben. Jag försöker vara deltagande i de aktiviteter som sker, så väl vanlig onsdagsträning, som städdag eller stort arrangemang på stadens centrumnära sjö, MEN jag tränar på att göra minsta möjliga! Det känns inte alltid helt bekvämt, men det går ganska bra faktiskt. Att börja med att tänka igenom hur behöver jag göra i den här situationen för att det ska fungera för mig och sedan följa det så gott det går. Dessutom är kompisarna i segelklubben så himla sköna och vi har det gott ihop, även när jag är "lat" :-)

Jag har samlat en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner om svårigheter och lösningar under den här perioden, vi får se om de blir nerskrivna längre fram när orken och tiden räcker lite bättre till?

Plommonträdet har både hunnit knoppats, blomma

 och strö sina vita blad runt sig som en vacker matta

Ha det gott i den sköna Maj och glöm inte att NJUTA!
/Pernilla

Det blir inte alltid som man tänkt sig

I GÅR:
I förmiddags var dottern laddad för årets löparlopp. Med ungdomlig spänst, bra grundkondition och ett rimligt mål såg förutsättnignarna helt okej ut. Att hon däremot inte sprungit en enda kilometer som uppladdning tyckte hon inte var något större problem, det gick ju förra året även om biverkningen var ett par rätt risiga knän ett bra tag efteråt... På väg ner till stan hade vi lite pepping-snack. Hon sa att när hon blir spänd så påverkas andning och löpteknik, alltså skulle hon fokusera på att släppa ner tyngden i benen, slappna av och låta andningen sköta sig själv (BK!). Lite tankar även på knänas position så skulle det nog gå vägen.
Solen strålade, en lätt men kall bris kom över sjön, sommarkänslan var överväldigande, knopparna explodera och allergikerna stannande helst hemma... Skolans två lag var samlade - ett med lärare och ett med högstadieelever. Uppvärmningen och stämningen var god. Starten gick och vi såg dem försvinna upp för backen med 10 km framför sig.
Vi som var rätt sugna på att springa, men hade olika bra skäl att inte göra det, förflyttade oss någon kilometer bort för att se dem passera efter drygt 6 km. Täten kom i full fart, de flesta i lärarlaget passerade i hög och imponerande fart och lika så några elever, men resten av tjejerna lät vänta på sig. Till slut kom två tjejer med tårar i ögonen och tunga steg - vårvädret hade slagit till med oväntad kraft och andningen ville inte vara med. Att kombinera detta med tävling och för kroppen överraskande löpning var ingen bra kombination. Stressen, besvikelsen och prestationsångesten spädde på och kroppen tvärnitade. De första tre km hade gått riktigt bra, men resterande 7 blev en låång och plågsam promenad... Väl i mål kom väl till slut insikten att så här blev det idag. Det är inte mycket att göra åt utan man får acceptera att det blev som det blev...

Det såg kul ut och kändes så inspirerande, men samtidigt finns en tydlig insikt att tävla, oavsett amatörnivå, det är inte något som är lämpligt för mig nu för tiden. Den stress som det automatiskt innebär med grupptrycket/att dras med i andras tempo och att ta ut max av kroppen inte är speciellt lämpligt för mig på länge, länge än.

I höstas - sprang vanliga 5 km rundan. De första 4 gick riktigt bra, men sen började det ta emot. Efter allt tränande och tävlande man gjort genom åren så är ju den naturliga reaktionen att ta i lite till och se att det inte är långt kvar, det hade ju gått så bra hittills. Ja, sista km funkade, jag sprang hela vägen, men väl hemma var jag riktigt trött. Inte bara trött på det vanliga sättet när man tagit i hårt vid träning, utan helt slut. Det tog mig flera....dagar... att återhämta mig! Det gjorde mig ju lite rädd, men var ändå en viktig läxa - jag ska inte utsätta min kropp för påfrestningar, utan helt enkelt lyssna på kroppen och promenera hem när kroppen säger till!

Så efter dagens inspiration väntade jag ut värmen och tog springrundan i kvällningen. Det var första på flera månader, har inte haft riktigt lust för den här typen av träning. Och ikväll funkade det bra med 5 km. Just nu har jag storstilade planer på att komma igång med lite löpträning i samband med att dotterns off-ice-träning börjar till veckan. Så vi får väl se hur många var runt sjön det kommer bli...