Påskelden pyr

Hoppas ni alla njuter av en skön påskledighet och vårsol! Vi kan ju iallafall njuta av ljuset även om värmen låter vänta på sig.
Jag har mått bättre senaste veckorna och varit piggare än på ett bra tag, men jag trodde aldrig jag skulle säga att det inte är helt lätt... Elden pyr och pockar på uppmärksamhet...
I veckan var jag hos beteendevetaren på företagshälsovården. Vi pratade om att jag nu, 2½ månad senare, återhämtat mig efter de där 10 dagarna jag arbetade 75% i januari. Ja, det har tagit förfärligt lång tid, precis som jag misstänkte redan från början, men jag har också lärt mig en hel del små bra saker på vägen, så jag är inte bara där jag var utan faktiskt nått lite längre. Inget ont som inte har nåt gott med sig ;-)
Men nu känner jag hur jag länge försökt lägga locket på och kväva min eld. Nu kan jag se lågan igen och få suget att låta det ta riktig fyr, det är ju så fashinerande med eld! Beteendevetaren har ju flera gånger jämställt detta med drogmissbruk och när vi sitter där sköljer bara insikten över mig - det jag just sitter å säger är "Men så farligt kan det ju inte va, en rejäl lördagsgrogg bara?!" Herregud... ska det verkligen vara så svårt??

Men nu värmer vårsolen och vi ska ner till stranden och grilla korv bland snödrivorna - så lite eld blir det iallafall :-)
Stor vårkram till er alla!
/Pernilla

Jag är alkoholist!

men jag missbrukar inte sprit utan energi

Jag har inte haft några ord, mycket har hänt de senaste veckorna och det mest fantastiska och väldigt förvirrande - jag har inte mått så här bra på under senaste 1 ½ åren!

Kursen vi höll gick precis så bra som jag hoppats - helt underbart!! Att under 5 dygn bara få fokusera på en enda sak; Basal Kroppskännedom, Basal kroppskännedom i Aktivitet och min egen inre process i detta. Det låter kanske som tre uppgifter och dessutom var jag ju en av kursledarna. Men det blir ändå bara EN sak - att jobba med BK kräver full närvaro i mig själv - när jag är närvarande i mig själv gör jag ett bra jobb/det bästa som är möjligt just den stunden. Så alltså blev veckan halvtids arbete och halvtid egen terapi. Att vara iväg en hel vecka på en ödslig kursgård, där maten är fixad, det finns inte ens en TV och dagen både börjar och slutar med meditation och däremellan en boster-dos av BK tillsammans med de duktigaste lärarna vi har på området i Sverige - det måste vara den optimala upplevelsen?!
Att det sedan gav en rejäl dos träningsvärk pga "om-möbleringen" i kroppen och dessutom förvirring i knoppen pga att de gamla referenserna inte gäller längre och de nya mönstren inte är stadiga, ja det är väl en del av förändringsmöjligheterna i livet.

Att komma så här nöjd, ovanligt pigg, men väldigt förvirrad till Företagshälsovården kändes konstigt - är jag frisk nu? hur länge håller detta? kommer jag nu bara inta de gamla mönstren å köra på? Jag litar inte på mitt eget omdöme/känsla för att hålla en "lagom-nivå".
Läkaren såg möjligheten att börja öka på arbetsmängden till 75% och ja, det kan nog gå, men oj vad skönt det hade varit att få vila ett tag på den här nivån och inte alltid jobba i uppförsbacke...
Beteendevetaren gav mig tydligt beröm för att jag gör allting på rätt sätt nu, men använder verkligen jämförelsen med en alkolist!
I min tanke kan jag se och förstå att jag gör bra saker för mig själv nu. Gränser har fått en helt ny innebörd och jag står stadigt I mig själv - bekanta säger att det syns på utsidan :-). Men samtidigt kan inte känslan bekräfta mig själv - jag KAN INTE KÄNNA vad som är "good-enough", jag måste ha mina yttre strukturer till detta!
Nu lever jag det liv som de flesta verkligen skulle må bra av (typ regelbunden aktivitet/vila, äter som en diabetiker, har inte flera bollar i luften samtidigt och har alltid obokade dagar i veckan) MEN den stora skillnaden för mig är att jag har inget alternativ!
Vi har pratat om den här liknelsen tidigare, men nu inser jag att det verkligen är så allvarligt - så länge jag gör bra saker för mig själv fungerar det bra, men när jag låter den lille djäveln på axeln få fritt spelrum så lurar han mig att dra iväg. Så nu får jag hålla honom i herrans tuckt å förmaning så kanske han tröttnar...
Att inse att jag är en missbrukare har väl en både bitter och sur smak, men genom att acceptera läget (tex genom att skriva det här) så ska jag nog kunna klara mig ganska bra utan större abstinens.



Som min guru och handledare säger:

Vi är alla människor på väg genom livet

Trädgårdsterapi

Under året som gått har min trädgård varit ett av de bästa ställena för min nödvändiga träning. Det har också varit den plats där jag lättast hittat avkoppling och närvaro.

Jag har mer å mer insett att min trädgård är en bild av min hjärna :-) Den innehåller många delar, inklämda på relativt liten yta, mycket färg,både ätbart och njutbart, helst komponerat i smakfulla kompositioner, men på sina ställen helt vildvuxet, flera påbörjade men ej slutförda projekt, har idéer om ännu fler projekt som jag helst vill påbörja NU och jag tror att den ska klara sig utan gödsel... Under senaste året har jag försökt att enträget koncentrera mig på en del i taget - gräva upp, fylla på med massor  av jord å näring, rensa bort allt det som inte får plats eller ska vara just där, begränsa i färger och förvånas över hur växterna överhuvudtaget har kunnat växa i den otroligt dåliga jordmånen... Samtidigt får jag inte helt försumma de övriga delarna, hur ska de annars klara sig? Visst, gräsmattan har inte fått nåt gödsel i år och den ser ut därefter, men det har ju iallafall regnat så den får klara sig. Alltså handlar väldigt mycket av mitt görande om att slutföra tidigare påbörjade projekt - inte min största styrka i livet, men desto bättre träning ;-) samtidigt som jag inte ges chansen att verkligen bara djupdyka i en del utan måste ha tålamod med vissa avbrott för fokus på annat.
Ja, livet är som en trädgård! Vilken tur att min inte ser ut som de där moderna plattsatta varianterna iallafall :-)

Förra sommaren såg jag bara oreda och kaos, trädgården hade fått sköta sig själv i ett par år medan jag fokuserat främst på studier och annat. Det var ett medvetet val, inte ens jag kan ju göra allt samtidigt ;-) Första tiden var det ju extra vackert, växterna som frösådde sig där de själva ville skapade en vacker känsla av ängar i rabatterna, men så småning om tappade ju trädgården sin struktur och allt var över allt, förrutom de där lite känsligare växterna som tynade...
I början gick jag ju mest runt som en zombie i trädgården. Gjorde möjligen något i ett hörn, för att snart glömma bort vart jag börjat, å i stället vara någon helt annanstanns. Det hjälpte knappast min stackars hjärna!
På Företagshälsovården fick jag stränga instruktioner om att bestämma mig för varje tillfälle vad jag skulle fokusera på, sedan återkomma till den hela tiden. Ni vet, inte låta "hunden hitta en ny pinne i varje buske". Jag funderade lite över min grundplan till trädgården, försökte påbörja en struktur för arbetet och sedan fokusera bara på en sak i taget även om det fanns tusen saker till att göra. I början var detta ett tufft göra. Det var korta stunder jag kunde fokusera i taget. För de olika "arbetspassen" hade jag olika fokus, ibland tillät jag mig att bara glida runt för att se vad jag hade lust med,"nosa runt på alla härliga pinnar", för att sedan försöka bestämma mig bara för någon och återkomma till den.

Det här har gett en viss tillfredsställelse, ser hur något växer fram. Samtidigt går arbetet otroligt långsamt. Jag inser verkligen hur många projekt jag alltid har på gång samtidigt och att det krävs MYCKET tålamod för mig att stå ut utan nya fokus tills allt är klart. Jag inser också vilken enorm jordförbättring som behövs i hela trädgården, jordmånen är väldigt mager här och inget kan förväntas växa utan näring. Å regelbundet gödslande är väl inte det roligaste jobbet i trädgården, om man frågar mig ;-)

Idag är den bästa onsdan sedan jag började jobba efter semestern! Onsdagar är min "lediga dag" vilket mest inneburit hejdlösa timmar sovandes i sängen, men idag tror jag inte det behövs - ska ta mig några sköna timmar grävandes i rabatterna istället :-)

Njut av naturen - den ger så mycket igen!
/Pernilla

Att tillbringa livet i rullstol

Jag var på Företagshälsovården igår…

Även ett liv i rullstol kan vara ett gott liv! Men på ett annorlunda sätt än tidigare. Ibland kan jag ändå kliva ur den och gå några steg, glömma den bakom hörnet. Då glömmer både jag och min omgivning att den finns – då vill jag springa! Kanske jag tom klarar några springande steg och sen blir väldigt ledsen för skrubbsåren jag får när jag faller…

Sociala kontakter tar mest – alltså innebär semester en belastning för utmattade istället för vila och återhämtning – vilket innebär att när vardagen rullar på i sin gilla gång mellan arbete och hem, utan några utsvävningar på helgerna, då kostar det minst energi.

Hur ska jag då kunna träffa familj och vänner som bor på långt håll, när jag varken orkar åka dit eller orkar vara ”värdinna” vid besök?

Beteendevetaren på FHV tycker inte alls att det är konstigt att jag mår sämre efter semestern… andra trötta efter att varit bortresta en helg i ett par dagar, men som utmattad kanske jag är det i ett par veckor – hur tusan ska jag hitta ett sätt att stå ut med detta?? Det känns som jag inte kommer få göra någonting…

Jo, du ska hitta ett annorlunda sätt att leva ditt goda liv! Men hur det kommer se ut kan ingen förklara för mig, det kommer jag så småningom hitta själv.

Att inse och acceptera att jag troligtvis aldrig kommer återfå den energi och aktivitetsnivå jag haft känns tufft. Att verkligen sätta mig in i att jag har en kronisk sjukdom, ja i alla fall en kraftig allergi, det känns tufft. Typ som hästtjejen som får reda på att hon är så allergisk att hon aldrig mer får sätta sin fot i stallet.

Hon får mig att tänka till, över hur dålig jag verkligen är just nu jämfört med före semestern – jag inser att jag faktiskt försöker göra mer på jobbet nu än då, jag har själv trappat upp nivån för jag vill orka och kunna göra lite mer. Jag hatar väntelistor ;-) Så nästa vecka får jag boka in mer luft i jobbalmenackan igen så jag ger mig själv möjligheten att verkligen återhämta mig från semestern och sommaren, för att återigen kunna ta nya steg lite längre fram!

 

Även om jag skriver detta med sorg i hjärtat och tårarna rinner så kan jag ändå le och se framtiden med tillförsikt – har jag bara tålamod så kommer det fungera J

 

Berätta gärna för mig var man kan köpa tålamod!

Stora kramar Pernilla

Livsberättelser

Att möta människor och höra dem berätta delar ur sina liv tycker jag är oerhört fashinerande. Att lyssna på Sommar i P1 är ett sådant tillfälle. Än så länge är Anja Perssons berättelse om kärleken i hennes liv den allra mest tankeväckande och respektingivande. Jag och min man försöker ofta lyssna så här på lediga dagar och ibland ger det kvarstående fragment. För några år sedan hörde vi meterologen Pär Holmgren prata om klimatet och behovet av hållbar utveckling. Han var så tydlig med att ingen kan göra allt, men alla kan göra något - därefter gick vi å köpte en etanolbil!

Ett annat tillfälle till livsberättelser är i mitt dagliga jobb. Där är berättelserna mindre välregisserade och inte alltid så sammanhängande. Att då tillsammans försöka pussla ihop patienternas berättelser till något som kan ge bilder för framtiden och strategier för att förändra sitt liv till något mer hållbart är en ynnest. En kär kollega sa för några år sedan "Att få följa en människa en liten bit på deras väg genom livet är en gåva." Det citatet har jag sparat bland många andra för att i bland ge mig själv en liten tankeställare, tex när jobbet känns tungt.

Att skriva den här bloggen är lite av min livsberättelse, men jag akompanjerar den med bilder istället för musik - det blir mitt alldelles egna Sommar :-)

Optimist - javisst!

Jag tillbringade mina första 15 år i en optimist - ja, iallafall somrarna mellan 5-15 år kretsade mycket runt optimistjollen! Så förutom längtan till vattnet och naturen så grundlades nog den positiva livsinställningen - kan väl inte bli annat när man är en "optimist" ?!
Mina barn har också fått sig en livsdos av optimist. Började som tur var inte riktigt lika tidigt, men det har iallafall gett dem mersmak. Men nu är optimist-tiden över i vår familj (för den här gången, jag kanske får barnbarn eller nåt nån gång??), har just sålt båda båtarna och dottern är nu väldigt sugen på att ta steget upp i en lite större och racigare klass; E-jolle.
Men det innebär ju på inget sätt att den positiva livsinställningen falnar ;-) Dels hoppas jag få segla lite mer nu när hon får en båt som även passar mig (förutom att risken för ofrivilla bad är rätt överhängande) och på jobbet har jag hittat något som passar mig mycket bra "Lösningsfokuserad korttidsterapi" - att alltså få fokusera på allt det som fungerar, trots problem med sjukdom, skada eller handikapp. Det finns alltid saker å ting som är bra (eller åtminstone lite bättre) i livet, även i de svåraste stunder! Det här tänkesättet passar så klart väldigt bra i alla faser av livet - inte bara på arbetstid;-)

Visst ser det härligt ut?!

/Pernilla

Nyårslöften

Ibland kan jag bli tokig på alla Mål som ska sättas; mätbara, tidsbegränsade, regelbunden utvärdering osv. Typ "Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna". Allt i vårt prestationsbaserade samhälles tidsanda med fokus på det yttre.
Men ibland är det ändå inte så dumt att fundera på hur man vill ha det - vad är egentligen riktigt viktigt, vad tänker jag prioritera att använda min tid och energi till? Kanske ett nyårslöfte inte är så dumt i det här sammanhanget - det blir ett tydligt tillfälle att formulera sina tankar och kanske tom. säga det högt till andra. Andra som kan vara delaktiga, vill samma sak eller kan stötta på vägen.
Jag har inte så ofta gett några nyårslöften. Har resonerat som så, att jag inte ska lova något jag inte kan hålla... Men de senaste två åren har jag varit tydlig (se Julbrev) och det har hjälpt mig att återkomma till det som jag faktiskt tyckt varit viktigt.

I år känns det som jag har mycket att lova mig själv - Att var snäll mot mig själv, Att alltid ha energi kvar när jag går hem från jobbet, Att se till att jag har utrymme kvar att göra det som är riktigt kul bara för min egen skull... Jag tror det kan sammanfattas i ETT JÄMNT LIVSTEMPO - vad det innebär för just mig, just det här året, det får tiden utvisa.
Kanske går det att ta hjälp av någon av naturens metaforer - hur utvecklingen sker i sin egen takt från knopp till utslagen blomma. Alla stadier måste passeras för att nå den fulländade skönheten, innan den falnar, vissnar ner och löken återhämtar sig för att nästa år ge oss nya vackra blommor.

Vad blir ditt löfte till dig själv?

Med hopp om ett riktigt gott 2012!
/Pernilla

En ouppfostrad hund

Jag gillar att använda metaforer i mitt arbete, tycker ofta att det lättare ger bilder som kan hjälpa fantasin att hitta nya lösningar. Beteendevetaren jag går hos använder också detta en hel del, så nu vet jag vad det är för fel på min hjärna :-) Jo, min hjärna är som en överaktiv hund! Den måste tränas på att hålla sig efter den aktuella stigen och inte få släppas iväg och låta löpa hur som helst... Så senaste månaderna har min hjärna gått på Uppfostringskurs! Men jag vet inte om jag lyckas så bra på det här området - det är ju så mycekt roligare att alltid hitta nya vägar, följa nya spår å fullständigt glömma bort vart man egentligen hade tänkt sig. Men å andra sidan kallar hon mig också för Energimissbrukare. Jag misstänker att det här hör ihop ;-) Intellektuellt kan jag förstå att det är mer ekonomiskt att följa en stig och hålla sig efter den och inte plocka upp massor av spännande pinnar på vägen... Att jag helt enkelt ska bli färdig och avsluta en sak i taget istället för att låta kreativiteten dra iväg å hitta massor av nya projekt som ständigt behöver göras.
Bland metaforerna är jag inte bara "en ouppfostrad hund" och "energimissbrukare" utan också "stressallergiker" - kärt barn har många namn :-) Har man en matallergi måste man ju ständigt läsa innehållsdeklarationerna, har man ett missbruk måste man undanhålla sig från lockelsen, men mitt probelm är ju att jag inte vet hur innehållsdeklarationen ser ut eller vad som kan bli en skön lockelse... Så hur ska jag veta vad jag får och inte får göra??

Ni som inte alls känner igen er i ovanstående beskrivning, kom med några förslag på hur man kan betee sig!! Eller kanske du är hundägare och kan det här med dressyrkurser??

Nu ska iallfll hjärnan ta med sig kroppen och gå till sängs.
Ha det gott!
/Pernilla