Adventstider

Jag tycker årets roligaste månader är december och maj. Alltså har jag sagt sen många år tillbaka att då ska man inte boka in någonting alls utöver det som hör årstiden till och är kul! Då kan man undra hur jag tänkte när jag bokade in en hel veckas kurs första veckan i december... Fast jag vet ju svaret - det var en chans jag inte kunde missa och dessutom kul!
Att vi dessutom drabbades av Stormen Sven lagom tills vi skulle hem, ja det var ju bara att acceptera... Att hela familjen var sjuka här hemma och jag verkligen hade behövt komma hem fort, det tog inte stormen nån hänsyn till, men det gjorde däremot min bästa vän som ryckte ut med undsättning - TACK!
Istället fick jag middag och övernattning hos svåger & svägerska, mycket trevligt! när det nu blev som det blev. Med 40 mils omväg så hade jag en riktigt skön tågresa genom ett vintrigt, vackert och stilla landskap - och det var extra skönt att komma hem, 22 timmar senare!

Andra veckan i december var redan inplanerad för flera aktiviteter och undanhållande av så mycket "måsten" som möjligt - hade bla bett om ledigt på luciadagen för att kunna njuta så mycket som möjligt!

Att jag då hade fått låna en fantastisk bok som jag bara skulle kolla lite i innan jag somnade kvällen den 12e var däremot inte inplanerat... Eftersom jag skulle upp kl 5 för att köra dottern till dagens första luciaföreställning var det helt fel val av kväll att börja läsa en ny bok!! Så ganska många timmar tillbringades med boken i knät under ett par dagar och till slut var det faktiskt skönt att den tog slut så livet kunde återgå till det normala :-) Vad den hette? "Livet efter dig" av Jojo Moyes. Ska helt klart leta efter fler böcker av henne, men välja när jag börjar läsa dem!

Däremot konståknings-SM blev det inget av för mig i år - det är så otroligt kostsamt när det gäller koncentrations- och energikontot :-(

Samtidigt har jag dragits med en seg liten rackare till bacill, en sådan som man knappt märker "normalt" men som mycket tydligt tar mina sista marginaler! Men då måste jag påminna mig om att väldigt mycket som jag tidigare skrivit om här på bloggen ändå är på en annan nivå - jag är faktiskt långt från sängliggandes just nu! Men seg och trött och humör utifrån det :-(

Så nu hoppas jag få ihop sista veckan före jul på ett lugnt och trevligt sätt för att sedan avnjuta en härlig julvecka med släkten!

Hoppas ni har en härlig adventstid!

9 - Stunden då jag hittade mina ben

Hittade ytterligare ett par inlägg jag skrivit tidigare om processen under första halvåret - då innan jag startade bloggen. Ni kan säkert fatta hur skönt det känns att läsa detta nu när jag snart ska hoppa på tåget för att hålla min tredje kurs i BK i Aktivitet!

slutet av augusti 2011

En stor sorg var att inse att jag inte skulle klara hålla någon kurs i oktober 2011 - vi hade ju planerat premiären av vår nya metod - Basal Kroppskännedom i aktivitet - och denna möjlighet att jag skulle få hålla kurs tillsammans med min egen guru och handledare kändes ju som en ynnest som jag nu skulle sumpa... Så med en tung känsla ringde jag för att meddela läget. Tänk er då min förvåning och så klart, lättnad, när hon säger;" Ja så kan livet vara. Vi får ta premiären nästa år istället, jag har redan bokat in den kursveckan i almanackan." Det var kanske en av de första insikterna om att man kan säga Nej för stunden till något man gärna vill, utan att det för den saken är helt kört...

Några dagar senare ringer hon upp igen och undrar om jag vill delta i den tredagars BK-kurs de ska hålla om ett par veckor - bara för min egen skull! Dessutom var min uppgift att verkligen avgränsa och inte delta i allt...
Det blev tre fantastiska dagar, jobbiga, smärtsamma och välgörande! Det var en intressant insikt att jag hade kopplat bort kontakten med kroppen fullständigt - när jag åkte dit hade jag inte ont nånstans, ganska snart skrek och värkte kroppen och insikten kom hur långt från min inre balans jag tagit mig... Varför det gjorde så ont - jo vid "ommöbleringen" för att hitta tillbaka till min hållning och närvaro I mig själv belastas strukturerna på ovant sätt - de nya mönstren bär inte ännu och de gamla är lämnade för alltid.
Så efter ett par dar hade jag fått ny kontakt med mina ben och insikten hade återvänt "de kan bära mig genom livet!" Men oj så mycket träning som återstod...

Blandad kompott

... är nog den bästa beskrivningen på de senaste veckorna. Har flera gånger tänkt skriva här, men det har liksom inte varit läge att samla ihop det i skrift...

Först en helt fantastisk upplevelse; Jag var på Ayurvedisk hälsokonsultation! (Jag skrev faktiskt ett lyriskt inlägg om detta på min mobil, men den skickade ut det rakt upp i cyper space istället för här in på bloggen...) Bara genom att "läsa min puls" kunde hon säga mycket om mig som person och mitt nuvarande hälsotillstånd. Utifrån detta hade vi ett långt och mycket meningsfullt samtal, som kanske går att sammanfatta så här;
Du är inget problem som ska lösas!
Balansera Varandet med Leken - livet får inte bli för allvarligt. Ta reda på vad du vill göra - lek!
Följ ditt hjärta, så leder det dig steg för steg till den uppgift du är ämnad att göra! 
Detta som lätt kan låta som klyshor hade en väldigt djup mening och det har varit så gott för mig att ta in.


Sedan hade vi helgbesök av mina föräldrar. Eftersom vi bor långt från varandra går det ofta månader mellan tillfällena vi ses. Det var underbart att se mamma så pigg! Hon visade sina fem hål på magen och passade på att vila nån extra gång, men annars var hon precis som vanligt. Hon hade till och med många intressanta beskrivningar av sina erfarenheter från sjukhusvistelsen, och de var enbart positiva!


Här om dagen blev det däremot mindre positivt! Jag har en "ledig dag", är ovanligt seg på morgonen och när telefonen ringer har jag varken fått på mig kläder eller ätit frukost, men jag blev snabbt klarvaken; Det var skolsköterskan från gymnasiet där min dotter går. Det var glashala vägar på morgonen och dottern hade kört omkull. Nu låg hon med kraftig huvudvärk och illamående hos skolsköterskan, hon var inte så dålig att hon behövde ambulans, men det vore bra om jag kom för att köra henne till akuten!
Självklart blev hon väl omhändertagen där och så småningom inlagd över natten för observation. Trots allt var hon lite piggare efter några timmar och min känsla sa att det nog ändå inte var så farligt. Det var skönt att inte ens andas om att jag var sjukvårdspersonal utan bara förälder och samtidigt kunde jag känna ett inre lugn - min enda uppgift var att finnas där hos henne och försöka smitta just lugn!
Idag har hon varit första dagen i skolan igen, tyvärr var det jobbigare än hon förväntat sig - blev tvungen att gå hem efter några timmar pga kraftig huvudvärk. Nu gäller det att trappa upp långsamt! Ingen vet bättre än jag vad hjärnvila verkligen betyder...


För egen del ser jag fram mot att på söndag åka iväg för att hålla nästa kurs! Det har varit fantastiskt att denna månad få smälta erfarenheterna, ta med dem in i vardagen  på jobbet och här hemma. Känna hur det verkligen stärkt mig och samtidigt få planera inför en ny omgång! Det ska verkligen bli otroligt spännande att få göra om det med så här kort intervall!

Följ ditt hjärta - jag försöker följa mitt <3
/Pernilla

Snart utförsäkrad!

Den 7 december har jag varit sjukskriven 2½ år, alltså är det slut på rätten till sjukpenning då! Oavsett om man är helt sjukskriven, jobbar deltid, fortfarande är sjuk så är det slut och man slussas över till Arbetsförmedlingen. Eftersom jag väljer att se livet så mycket som möjligt från den positiva sidan har jag sett fram mot vilka möjligheter som skulle kunna uppkomma med detta. Tack vare mitt jobb är jag ju väl medveten om reglerna och också tänket bakom dem - att öppna synfältet för att se om det finns andra möjligheter/annat arbete på arbetsmarknaden som jag skulle kunna utföra bättre/mer av trots att jag inte är frisk. Ja, tänk om någon med andra "glasögon" på sig kan upptäcka nya tankebanor som inte hittills är tänkta - se vart mina nuvarande förmågor matchas bättre än just där jag jobbar nu.
Ibland är det tydligen bara naivt att se möjligheter, eller??
Idag har jag varit på "överlämningsmöte" mellan FK och Af. Min chef prioriterade också att vara med, för att se vad de hade att säga och hur upplägget av deras insatser skulle se ut närmsta månaderna. Men det var tydligen ytterligare ett "waste om time" för sammanfattningen av mötet är = 3 månaders karenstid innan man har rätt att ansöka om sjukpenning igen. Efter viss påtryckning från oss sa Af-handläggaren att hon skulle ta med till deras planeringsmöte förfrågan om bedömning av arbetspsykolog och kanske också av arbetsterapeut, men väntetiden till arbetspsykolog var lång, närmare 6 månader! och då måste jag var inskriven på Af för att få möjlighet till deras resurser. Första utgångsläget är alltså att jag ska få a-kassa i mer än ett halvt år för att få till en bedömning - varje månad med a-kassa kommer jag förlora ytterligare ca 2500 kr jämfört med en redan låg sjukpenning och detta bara för att de inte har resurser att göra insatserna när de utlovas att det ska ske!

Vad är det för jäkla samhälle vi har i Sverige 2013?
- Den som är sjuk är bara arbetsskygg och gillar få bidrag istället, eller? Visst finns det en poäng i att långa sjukskrivningsperioder utan rehabiliteringsinsatser är dåliga för människor, MEN om insatser är gjorda men förbättring tar tid, blir man då friskare av att slussas runt bland myndigheter?
- Myndigheter där handläggarna själva inte tror på att insatserna ska göra någon skillnad, för inga insatser kommer ju egentligen att ske.
- Regeringen verkar ju också tro att arbetsförmågan ökar om den ekonomiska otryggheten ökar - tänk om livet vore så enkelt! Tack och lov att jag har en make med hederlig kommunal lärarlön = mat för dagen och tak över huvudet behöver jag inte oroa mig över, men vi har fått förklara för barnen att nån skön skidsemester blir det knappast den här vintern!

Nu ska jag ringa en före detta arbetskamrat och vän som är arbetsterapeut på Arbetsförmedlingen och som jag brukar prata med angående patienter, nu får vi diskutera om hon kan se några möjligheter i min situation...

Det kanske kan komma något positivt ur detta också? Den som lever får se ;-)

ME - det har jag nog inte, eller??

Jag har två vänner som lever med diagnosen ME sedan många år tillbaka. De var tidigare aktiva, engagerade personer som älskade människorna de jobbade med och var riktigt duktiga på det jobb de utförde! De är fortfarande underbara människor, så klart, men deras möjlighet att använda all sin kunskap och engagemang till att arbeta är borta - de har full shå att klara vardagen!

När jag jämför med detta är jag väldigt pigg! Samtidigt är det samma problematik det handlar om. Kan man ha den här sjukdomen på olika "nivåer" precis som man kan vara olika hårt drabbad av de flesta diagnoser?? Ibland skulle det underlätta att ha en ordentlig diagnos och prognos, men å andra sidan spelar det väl ingen roll - jag är som jag är just nu och det påverkar mitt liv på det sättet det gör - oavsett vad det kallas... Sjukvårdens kunskaper på området är ju iallafall klart begränsade, som framkommer av reportaget från SVT, och nån större hjälp härifrån psykiatrin verkar jag ju inte få - efter det katastrofala besöket i augusti har jag inte hört ett knyst, trots att min läkare dessutom skickat en ny remiss...

Se reportaget från SVT , bra att de lyfter problematiken iallafall!
Få hjälps för kronisk trötthet
Kroniskt trötthetssyndrom eller ME som sjukdomen kallas har drabbat omkring 40 000 svenskar - men bara en bråkdel av dom får specialistvård - torts att det är en mycket svår sjukdom. Både läkare och patienter vittnar om en grupp mycket sjuka människor.


Så här skriver de på Göterborgs Universitets hemsida om det:

Mental trötthet eller hjärntrötthet

Mental trötthet är en bekymmersam konsekvens efter traumatiska skallskador, stroke och annan sjukdom i nervsystemet. Tillståndet kännetecknas av en påtaglig uttröttning redan efter måttlig mental aktivitet. En omfattande trötthet kan slå an mycket snabbt och det är då inte möjligt att fortsätta aktiviteten. Typiskt är också en påfallande lång återhämtning för att återfå den mentala energin. Uppmärksamheten kan inte upprätthållas annat än under kortare perioder. Hjärnan blir överbelastad med ovidkommande information. Andra vanliga symtom såsom irritabilitet, gråtmildhet, ljud- och ljuskänslighet samt huvudvärk kan också förekomma.

Så jag fortsätter att ta varje dag som den kommer och gör det bästa av den :-) Idag är det en riktigt grå höstdag, men då kan man ju njuta av en dag inne i sällskap av familjen och våra små fåglar - idag fick sig Lutz (den gröna) en första ofrivillig flygtur, men snart inne i buren igen var hon lugn och nöjd! Snart hoppas vi på lite lugnare flygturer :-)

Singel, med sällskap

Kontrasternas vecka; först hemkommen efter en annorlunda arbetsvecka, huset fullt av höstlovslediga ungdomar och nu firat Allhelgona helgen för mig själv, men ändå inte helt ensam har ju två att prata med. Mot nio personer i hushållet under förra sön-mån har antalet minskat under veckan och i fredags eftermiddag åkte de sista... De verkar ha haft en härlig helg hos kusinerna, med Stockholms-shopping, lasergame, umgänge och nu till sist konsert med Bruno Mars på Globen för dottern.
Det var ganska skönt när lugnet la sig i huset och jag hade dagarna helt för mig själv, men när även kvällarna har varit tyst och stilla tycker jag nu att det ska bli jätteskönt att de snart är hemma. Så bra det är att man får vara ifrån varandra några dagar så man kan känna hur gärna man vill vara nära!
Även undulaterna verkade nöjda med att det blev stilla här i huset. Det var kanske inte den bästa starten att ha alla höstlovslediga här, stimulit blev nog väl bra... Under lördagen var jag till och med lite orolig, den gröna satt mest å sov på ett ben och verkade ha ont i foten... De tryckte mest i ett hörn och var verkligen inte intresserade av att bli klappade. När det gäller att få dem tama är det ju stort tålamod som krävs och man får väl räkna med två steg fram å ett tillbak. Så efter ett antal timmar i närheten av buren, fixat med annat, städat buren med försiktiga tag, småpratat och till slut fick jag lön för mödan - "den gröna" åt ur handen på mig!!
Ja, ni såg rätt, de har fortfarande inga namn... Det får bli nåt bestämt så snart övriga familjen kommer hem! Just nu lutar det åt konståkningshoppen Flip & Lutz - vad tror ni om det ;-)?
Nu ska jag göra ett nytt försök att mata dem, ska bara ta ut mina nybakta rågkakor ur ugnen!

Hoppas ni alla har haft en skön helg!
Kram Pernilla

Stormen Simone

Vanligtvis brukar jag ha rätt god koll på vädret; vindarna med tanke på segling, nederbörd och frostrisk med tanke på trädgården och så klart kläder efter väder så man kan vara ute så mycket som möjligt, även vid risk för nederbörd. Men på sistone skyller jag på att SMHI-appen inte alls funkar på min mobil... Vilken tur att andra hade bättre koll då när Simone närmade sig. På måndagen var vi ute å stormsäkrade våra seglingsjollar - tänk vilken tur att klubben har en ny container som rymde dem och att vi var lediga så vi kunde få till detta. Det var mycket skönt att veta när vindarna ven runt knuten på kvällen! Däremot insåg jag sent att jag glömt ta nån vända runt trädgården, så när utemöblerna började fara runt var det dax att ta hand om dem också.
Visst syntes spåren av vindarnas framfart med mängder av pinnar, barr och skog på vägar och annat, men det var få välta träd jag såg igår. Så till min förvåning och besvikelse hittade jag detta i morses:










Men det är ju bara en petitess jämfört med hur det såg ut efter stormen Gudrun:














Desto roligare var det i stället när vår lilla gröna undulat idag klev upp på sonens finger! Vi har haft dem i fyra dagar och det är lite progress för varje dag. Igår fick jag mycket försiktigt klappa dem på bröstet, kanske inte med välbehag, men iallafall...
Undra om man också kan lära dem att inte använda så mycket av de skrikigaste ljuden, annars är det risk att den blå får heta "Tinnitus", å det tycker jag skulle vara rätt trist ;-)

Cancer = ångest

Igår kväll bänkade sig hela familjen framför TVn för att se Cancergalan. Vi såg fram mot riktigt bra musik och en känsla av hopp. 8 av 10 överlever cancer = mycket hoppfullt! Men programledningen hade tydligen en helt annan syn på bästa sättet att lägga upp ett insamlingsprogram, de hade fokus just på de 2 av 10 som inte överlever. De lyfte fram hur många av oss som känner någon som kämpar mot cancer, hur tufft de har det och hur många som inte klarar sig - om det var ångest de ville framkalla så lyckades det bra. Det är kanske ett effektivt sätt för att samla in pengar, inte vet jag, men för oss slutade det med tårar, magont och att vi helt enkelt stängde av!
Att däremot delta i en positiv upplevelse som "Yogamaraton mot bröstcancer" som jag var på för två veckor sedan skapade ingen som helst ångest. Under dagen var vi tydligen ca 70 personer som la 10000 kr genom att själva göra bra saker för vår egen hälsa samtidigt som vi la en slant till ett bra ändamål - det är väl en riktigt "win win"-situation. Det gav en skön känsla om hopp för livet när jag gick därifrån!

Vilken fantastiskt vecka!

Nu har jag passerat en viktig milsten i mitt liv - jag har hållt min allra första kurs i egen regi och jag är supernöjd med resultatet!!
Att få ihop en grupp med människor från helt olika håll, med generellt lite kunskap om det som komma skall, är en intressant, men inte helt lätt uppgift. Att då känna hur gruppen växer under veckan, processen fortskrider och avslutas med tillförsikt om framtiden - det är en gåva. Kursdeltagarna var verkligen med på spåret, förstod vårt syfte och intention. Kommentarer från utvärderingen; "Det här var en annorlunda kurs - Vi förväntas inte anteckna, trycka in kunskap via huvudet, utan istället hitta svaren i kroppen" "Den här veckans process, där jag jobbar med min egen inre resa, har gett mersmak som jag tar med hem för att jobba vidare med." "TACK för att du visat mig hur man kan träna kroppskännedom i Aktivitet. Det har hjälp mig att förstå och kunna omsätta till mig själv och mitt arbete."
Samtidigt har det gett mer kunskaper om mig själv och min nuvarande kapacitet. Hur jag behöver lägga upp mitt arbete och mitt sätt att ta pauser för att verkligen hålla en hel vecka. Nu har jag bara haft halva ansvaret och det har varit klart avgörande, stödet från min kollega har varit helt suveränt och hon har tagit ansvar för allt övergripande! Onsdagen var tuff (OM allt bara hade varit utifrån MINA behov hade jag varit ledig då...) men trots huvudvärk och uttröttning klarade jag hitta en bra nivå, ta ansvar för mina bitar och dra mig undan för så mycket vila som möjligt däremellan. Det var en seger att vakna på torsdag morgon och känna mig utvilad och redo för ytterligare en dag istället för ökad trötthet.

Tänk så häftigt att vi ska få göra om samma kurs två gånger till inom närmsta månaderna!!

Sedan har helgen fortsatt med nya upplevelser; Igår utökade vi familjen med två vackra undulater! Det ska bli såå spännande att införliva dem i vår familj och vardag. De har inte ens fått namn än - den blåa och den gröna ska väl blir något betydligt roligare...

Och nu gäller det att jag snabbt blir färdig med mitt inlägg för nätet är tingat av fem killar i 12-13 års åldern som börjar höstlovet med dataspel och ska snart köra turnering med närmare 300 andra lag, de stannar väl ett dygn eller så. Detta kompletterat med två 17-åringar så är huset fullt! Kvällens pizzabak blir nog spännande!

Närvaro

Närvaro i mig själv - i min stabilitet, i min kropp
Närvaro i aktiviteten jag håller på med
Närvaro i mötet med de människor jag möter
 - de är inga små krav vi ställer när vi försöker vara ständigt närvarande i allt det vi gör precis här och just nu - hela tiden

Efter två dagars övande somnar jag nu nöjd och trött och ser med tillförsikt fram mot ytterligare tre dagars kurs.

Nu är det nära!

Sista förberedelserna pågår, nervositeten åker berg och dalbana och orken lika så!

Morgonpromenad vid jobbet - dimman lättar

I morgon åker jag ner till Skåne för att installera mig på Östra Grevie folkhögskola där vi ska hålla nästa veckas kurs. Det känns helt fantastiskt! Det blir mitt första uppdrag som egenföretagare, stället verkar ha allt och jag är övertygad om att det kommer bli en toppenvecka.
Så nervositeten handlar egentligen inte om ifall jag har kunskap nog att genomföra kursen utan om hur jag gör allt; speciellt förberedelsearbetet tillsammans med vardagens vanliga bestyr och alla dessa frågor som uppenbarar sig som ny företagare, på ett för mig hållbart sätt.
I söndags skickade jag iväg mina första fakturor! Det var ett stort steg, och jag är evigt tacksam att min närmsta granne är revisor och intresserad av att inviga mig i företagsekonomins mysterier (var kanske inte just det jag hade som syfte när jag startade, men är otroligt skönt att få bli ledd med tydlig hand genom bokföringens värld). Samma dag satt jag ett antal timmar och läste "Aktivitetsteori" och förberedde en föreläsning jag ska ha under veckan.
MEN Jag glömde sätta upp en strikt tidsplan i början av dagen... = jag tappade känslan för tiden, trots att jag varierade, var ute i trädgården en stund, men  = jag gick klart över mina gränser, skulle ju bara göra lite till... = på kvällen speadade hjärnan över, det kryper i kroppen, utmattningen var stor och ledsenheten över att jag gör mig själv illa så fort jag inte har full koll kommer ju också så klart...
Det som ändå är positivt är att se att jag idag har massor av hanteringsstrategier att ta till = jag åker inte rutschkana ner i djupet, utan kan mer acceptera läget och följa kroppens råd = vila, vila och åter vila, MEN inte genom att ligga på sängen utan genom att göra bra saker för mig själv = morgon yoga och/eller meditation, gott om tid till allt jag ska göra, kort promenad före jobbet, lång promenad efter jobbet och hela tiden medvetenheten på Här & Nu.
Så denna vecka har jag packat, skrivit och planerat med dessa mantran om Här &Nu ständigt närvarande i huvudet! Väskan står nu packad i hallen (en hel dag i förväg - det var det inte många som trodde att jag var kapabel till ;-) och jag tar med samma tankar på tåget imorgon och nu vill jag njuta av veckan som kommer!

Håll tummarna för att allt blir så bra som jag önskar (alltså precis LAGOM bra) och nästa vecka återkommer jag om hur det faktiskt blev!

Långpromenad i skogarna hemikring

Njut av hösten - den är så vacker!
/Pernilla

Inte bara vara i nuet, utan i sig själv

Idag har jag varit riktigt trött - känner av att jag denna vecka jobbat tre dar på raken och dessutom eftermiddag igår. En sån här dag är det svårt att hitta lagom aktivitetsnivå, kroppen vill ingenting, men ligga på sängen hela dan är ju knappast nån bra lösning...
Jag har använt mycket mindfulness-program under senaste åren och för det mesta har det skett i liggande, typ när jag vilat efter lunch. Det har varit väldigt avkopplande med en "kroppsresa" och ofta har jag "unnat" mig att somna. Men det här innebär ju att jag vilat "ifrån mig själv" istället för "i mig själv". Efter senaste BK-kursen har det blivit tydligt för mig att jag hela tiden behöver bodybuilda min inre stabilitet och stanna där - oavsett om jag är på jobbet, gör nåt extra kul eller vilar - så nu blir det mer av sittande meditation i stället, men först efter att jag gjort min inbalansering och verkligen hittat min inre stabilitet för stunden!
Att ständigt lära sig nya saker om sig själv, det är väl en del av livets resa. Men ibland är det lättare att bara släppa taget å bara driva iväg med tröttheten... Imorgon hoppas jag tröttheten blåser bort med lite skönt väder å några timmar på sjön!

Grattis min Tonåring!!

Den "lille" fyller 13 år idag och blir stor!
Ja, så var det då definitivt slut på tiden med små barn - att vara tonårsmamma är något helt annat. Väl så häftigt och oftast klart mindre krävande (så har iallafall jag upplevt det hittills ;-) Alla dessa samtal om livet i stort och smått, att faktiskt kunna resonera om allt man vill göra (även om vi inte alltid är överens om vad som är bästa svaret) och att kunna göra så mycket roligt tillsammans.
Du kom till världen med ett höjj - mycket snabbare än vad dina föräldrar hann förstå, vi kom inte längre än till badkaret där hemma. Det gick hur bra som helst då och på det viset har du fortsatt genom livet - när du vill få något gjort, ja då går det undan och även senare är det ibland svårt för dina föräldrar att hänga med... Under skoltiden har många utvecklingssamtal landat i våndan över att du är så "luststyrd", men jag har många gånger funderat över om det främst är en tillgång eller ett hinder. Visst är det ett hinder när man förväntas skriva långa svensktexter i skolan å själv tycker det är färdigt efter två rader, men visst måste det vara en tillgång om man i livet verkligen väljer allt man tycker om och inte gör saker av "plikt" - risken för utbrändhet borde vara liten iallafall ;-)
Mina älskade barn är den största gåvan i livet och du vet precis hur du ska göra för att få mitt hjärta att smälta. Jag älskar att du är så generös med din kärlek - fortsätt ledas av ditt hjärta genom livet så kommer allt bli på bästa sätt!

"När du skrattar dansar din själ"

Att sätta ord på det onämbara

För ett par veckor sedan fick vi ett sjukdomsbesked i familjen. Det gav mycket snurr i huvudet; allt från bestörtning och oro till att sjukdom likväl som hälsa är en del av livet. Första beskedet var lite vagt och vi hade ett par veckor framför oss av väntan. Denna väntan spelar verkligen spratt med sinnet - det logiska, det här vet vi, utgå från fakta, låt inte fantasin skena, till stunder då det iallafall blir fritt spelrum.
Det som blivit tydligt för mig är också min egen tystnad - vanligtvis delar jag mitt innersta med mina närmsta vänner och också en hel del här på bloggen, men detta har jag bara pratat om i familjen. Har liksom inte gått att sätta ord på när vi inte vetat... Dessutom har det blivit tydligt hur laddat ordet CANCER är. För inte så himla länge sen var cancer =död, vilket det ju faktiskt inte alls är idag, men ändå väcker så mycket ångest hos alla. Dessutom står det om cancer överallt, "reklam" för Cancerfonden, kampanjer mot bröstcancer, prostatacancer osv och den är ju sällan speciellt positiv och ofta spektakulär, det är ju knappast vardagen som lyfts fram. Det står om hur många som drabbas och alla deras anhöriga etc etc - Ja så är det ju med sjukdom, oavsett hur diagnosen är - de närmaste drabbas ju alltid, mer eller mindre.
Nu vet vi iallafall att undersökningarna var positiva, det är avgränsat, det är snart dax för operation och vi kan se framtiden ann. Tack och lov att sjukvården har kommit så långt i sin utveckling!! Vi har allt att vinna!
Jag älskar dig!

Mat, jag älskar mat!

Ända sedan jag blev mamma (rätt länge sen nu :-) har jag haft ett stort fokus på mat - bra mat, näringsrik mat, god mat, lättlagad mat, miljövänlig mat, välbalanserad mat och samtidigt ska den helst inte göra för stora hål i hushållskassan... inte en helt enkel ekvation att få ihop i vardagsbalansen.
Att som småbarnsförälder utgå från att de små telningarna bara ska ha det bästa för hälsan samtidigt som det ska smaka gott kändes självklart, men visade sig ack så svårt. Att det i vårt samhälle inte går att bara gå in i första bästa mataffär och där utgå från att allt som säljs är bra grejer, ja det har vi väl alla förstått vid det här laget, men att det kräver så enormt mycket av oss att vara medvetna konsumenter, där vi tvingas läsa på varenda förpackning för att se vad det faktiskt innehåller och dessutom först skaffat oss kunskapen att kunna förstå den där texten, det känns helt absurt. Hur kan det någonsin vara tänkt att vi ska stoppa i oss själva och våra familjer dessa mängder kemikalier och faktiskt gifter som vår mat odlas med av en enda orsak - att det ska vara billigt!
För egen del gjorde jag det nog inte lättare genom att lyssna på föreläsningen av Janesh Vaidya om ayurveda och dess synsätt på mat. Av den enkla anledningen att det han sa (och skriver i sina böcker) låter så självklart - Varför stoppa in något annat än det bästa för oss själva i våra munnar? och samtidigt inse att vi är långt därifrån...
Den här veckan har Naturskyddsföreningen Miljövänliga veckan #byttilleko
De har gjort en riktigt kul film om självklarheten om varför vi ska äta så mycket ekologiskt som möjligt - alla kan vi ta ett steg mot bättre miljö, men samtidigt är den största vinsten vår egen inre miljö!

Ta väl hand om dig själv - det är du värd!
Stor kram till er alla
Pernilla

Hur många regler finns det i världen?

Just nu känns det som min dag domineras av negativa saker :-(

Min arbetsgivare har inte tidigare varit med om att någon klarar jobba just 8 timmar av sin tjänst och inte 10 timmar... det ska nämligen vara 25%, 50% eller 75% man klarar jobba av sin ordinarie tjänst. Om jag förstod HR-konsulten rätt så kunde hon inte kalla de kvarstående 5% för "tjänstledighet pga sjukdom" så då går det inte! Alltså är det bättre att jag är heltid sjukskriven än 75%, eftersom jag bara jobbar  20 av dem? Finns det plötsligt inget värde i det jag faktiskt klarar av att göra på jobbet, att det här är en lugn och stabil uppbyggnad av min arbetsförmåga etc etc? Ja, ni som läser kanske inte riktigt hänger med, men jag blir så himla ledsen och frustrerad att det blir svårt att formulera det. HR-konsulten hänvisar till Försäkringskassans steg, men ska vi läsa de reglerna handlar de ju bara om ersättningsnivåer. Det FK däremot är väldigt tydliga med är att man ska arbeta den nivå man klarar av, oavsett ersättningen! Dessutom är både min läkare och handläggaren på FK positiva till att jag börjar arbeta så snart jag klarar av det - på den nivå jag klarar av det. Så vart är problemet - förutom administrativt?!
Fattar ni hur mycket av min arbetsförmåga som försvinner på grund av sån här skit?!!

Jag skrev ju till Patientnämnden efter besöket på psykiatrin. De ringde upp mig direkt nästa morgon och skulle skicka ärendet till verksamhetschefen - vad har hänt sen? Ja den som det visste, det har gått 1½ månad och jag har hört absolut INGENTING! Jag ska skriva ett nytt mail nu, så får vi se. Tänk att man ska behöva ligga på om allting...


Sen något på en helt annan nivå - i veckan var kommunen här och "skötte sina marker" eller vad de nu kan tänkas kalla det?? De fantastiska hallonsnåren som både vi och många förbipasserande barn och vuxna verkligen har njutit av den här sommaren har nu kommunen skövlat! De står utanför vår tomt så de är inte "mina", men vad är poängen när de går fram med sina maskiner på det här sättet?! Har tänkt skriva till kommunen å fråga, men vet inte om jag orkar lägga energi på det... å andra sidan kommer jag fortsätta blir frustrerad på vad de gjort varje gång jag ser det...

Måste ändå sluta med en positiv bild och känsla från när vi kunde njuta av de underbara hallonen till sommarfrukost!

Vilken skön helg!

...trots att jag varit ganska trött (eller utmattad som det egentligen handlar om). Förkylningen har inte släppt greppet om min kropp ännu och jag utgår från att det är som de tidigare sagt på Företagshälsovården - om det för andra tar en vecka att repa sig så tar det tre för mig - okej då vet jag läget, måste ha tagit mig mer än halvvägs :-) Så fyra dagar hemma från jobbet (fre - mån) har jag verkligen behövt.
I fredags hade jag sällskap av dottern som var superförkyld - tänk då vilken möjlighet att kunna njuta av solen/halvskuggan på altanen, fika och småprata i flera timmar. Det var precis vad vi båda orkade!

Lördagens höjdpunkt var en fantastisk föreläsning av en fantastisk man Janesh Vaidya.

En mycket snygg indier som är född i en vaidyafamilj (en vaidya är en traditionell ayurvedaläkare som tar hand om hälsan i sin by) och nu reser världen runt för att förbättra hälsan i västvärlden och han har speciellt tagit Sverige till sitt hjärta. I förordet till sin bok "Maten är min medicin" ger han en riktig kärleksförklaring till vårt land och nämner speciellt frisk luft, rent vatten och en av de mest fridfulla platserna på jorden. Han skämtar om att vi kommer bli besvikna när vi kommer till himlen - vårt eget land är mycket vackrare! Rätt tänkvärt att se allt det vi har gratis runt omkring oss hela tiden med andra perspektiv.
Fokuset var på mat och många tänkvärda saker sas under eftermiddan, speciellt det här om att vi kan själva välja om vi stoppar in ohälsosam och giftig mat i vår mun eller om vi väljer det bästa för oss själva. Vi skulle väl aldrig tanka bilen med fel drivmedel bara för att det råkar vara billigare eller gå fortare...

Söndagen blev sen en skön familjedag med lite olika projekt och många gemensamma måltider. Sonen (efter viss övertalning) dammsög hela huset, maken fixade klart rabatten utanför entrén, dottern kokade äpplemos och själv grävde jag lite i trädgården - precis vad jag vill ha för att vara lycklig!

På kvällen kom en fiskbil förbi hemma på gatan! De sålde KRAV-märkt fisk av högsta kvalitet direkt utanför dörren - fantastiskt! Ytterligare en möjlighet till god och hälsosam mat.

Janesh Vaidya skulle föreläsa i Jönköping och Stockholm närmsta dagarna - har ni möjlighet så gå å lyssna, vi har så stora möjligheter att göra det bästa av våra liv!


Dagens ord:
Whether you know it or not, you are here on this planet for a mission/Janesh Vaidya

Tålamod en vanlig vardag

...ständigt detta tålamod!
Visst tålamodet med mig själv har väl kanske aldrig varit min toppgren, men ändå, hur mycket behöver man egentligen? Ända sedan jag blev sjuk har acceptans av nuet och med mig själv varit en stor del av fokuset och ni ska veta att jag ökat min förmåga till tålamod oändligt från där jag startade. Det som slår mig är ändå att just tålamod är nog det som beskriver den här sensommaren bäst - för man kan ju knappast kalla den höst :-)
Nästa vecka, 6 veckor efter semestern, hoppas jag iallafall att det blir lite jobb, på riktigt. I och för sig bara åtta timmar i veckan - något som ni som jobbar full tid tänker att det är ju bara en dags jobb, men för mig är det tre! Det ska verkligen bli skönt att "jobba", inte arbetsträna. Det som verkligen är svårt att få ihop är ju att min yrkesförmåga är ju kvar som tidigare, men orken den är inte jämförbar med tidigare. Alltså ska vi få ihop de arbetsuppgifter som behöver göras med mina behov av upplägg för att klara utföra dem - inte en helt självklar ekvation. Detta ihop med en arbetsgivare med taskig ekonomi och snäva ramar ger ju inte en oändlig flexibilitet, men på nåt sätt ska det gå!
En arbetsdag för mig innebär ett par timmar på mig på morgonen, att köra bil till jobbet - cykla orkar jag inte, åtminstone inte hem. Sedan ca tre timmar på jobbet = två "patientaktiviteter" just nu främst att delta i grupper där vi är ett par ledare och med paus emellan. Sedan lunch och förhoppningsvis en skön promenad runt sjön. Vid det här laget är klockan två - tre och jag är trött! Men om allt har gjorts i ett lagom lugnt tempo orkar jag köra hem utan problem. Väl hemma är det sängläge, ofta en timma eller två!
Så när barnen kommer hem från skolan hittar de mig oftast på sängen...
Fram mot middagstid har jag piggnat till igen och kan orka med aktuella familjeaktiviteter; köra barn, laga middag eller kanske träna. Eller sitta här vid datorn någon timma!

Om du själv roar dig med att fundera igenom ALLT du gör en vanlig vardag lovar jag att det kommer bli mer än du tror - sånt här gör ju jag på arbetstid, kallas tidsstruktur och aktivitetsbalans :-)

Det ovan beskrivna är inte i närheten av en vanlig vardag innan jag blev sjuk, men är ändå betydligt mer än bara före sommaren! Så alla små små steg framåt i rätt riktning är bra steg

...och med mer tålamod ska det bli fler!

Och med små steg kanske det är som med små frön; ibland dyker
 de upp som små gåvor på oväntade ställen;
Ett självsått frö från förra årets blomkrukor i stenläggningen vid entrén

Ett solrosfrö som fåglarna missade i vintras ger chans till ny fågelmat i höst

Egenföretagare - är det min väg?

Mitt i denna bergochdalbana som jag åkt efter att semestern tog slut så har jag nu startat Firma!
Ja tankarna om detta kom ju inte precis igår, men efter flera års funderande är det nu officiellt klart.

Som ni vet har jag ju hållt på med Basal Kroppskännedom och BK i Aktivitet i många år och förra året i oktober hölls ju världspremiären då vi höll en kurs för andra sjukgymnaster och arbetsterapeuter. När jag kom hem därifrån mådde jag hur bra som helst och när möjligheten att själv gå kurs i våras uppenbarades och det var skillnaden som fick mig på benen igen då blev det så tydligt - när förhållandena är så här väl anpassade då orkar jag ju mycket mer. Men det är klart det är ingen normal vardag precis, utan snarare "retreat". Vi börjar och slutar dagen med meditation, mat och boende fixar någon annan och hela dagen ägnas åt att öva vara i sig själv, just den här stunden och göra det bästa av den. Dessutom finns en längre lunchpaus med utrymme för både mat, vila och promenad - det är inte svårt att göra "rätt" i den här strukturen. Och jag går in i det med min egen överenskommelse i åtanke - jag utgår från mina möjligheter just den här stunden!
Så när omgivningen sett hur bra jag mår efter dessa kurser - inte minst Försäkringskassan och läkaren, har förståelsen ökat för att min arbetsförmåga tillfälligt kan vara högre än annars när jag håller dessa kurser. Så med Försäkringskassans tydliga godkännande är nu firmatecknandet klart, ny kurs i oktober nästan fulltecknad, planeringen i stort klar och det känns SÅ BRA! Min förhoppning är väl en kurs i halvåret.

Men kan ni tänka er, mitt i allt detta nya, kom så helt oväntat ett telefonsamtal från Västra Götalands regionen som till slut mynnat ut i frågan "Kan ni komma till Skövde och hålla två 5-dagars kurser här?" och inte nästa vår (som jag tänkte) utan snabbare, helst före jul. Hjälp, oj så fantastiskt kul, de tror på vår metod, de som gick premiärkursen var så nöjda, orkar jag det, får jag tjänstledigt, vad kommer FK, läkare, arbetsgivare tycka om detta?! Ja ni förstår att det satte snurr på hjärnan, men mest av det positiva slaget. Jag tror på detta, tycker det är jättekul och jag vet att jag har möjlighet att göra det här på ett balanserat sätt. Förslaget är att vi ska hålla kurserna vecka 49 och vecka 6, så då blir det ju lite spridning iallafall. Dessutom gäller det att komma ihåg - en sån här möjlighet får man liksom inte missa, kommer den nånsin komma igen?!
Min arbetsgivare verkar tro att jag ska satsa på detta på heltid nu och det känns närmast som en utopi - ja, skulle uppdragen ramla in av sig själva, med lagom fördelning, med korta resor och liten administration, ja då skulle det väl kunna vara en aktuell väg att ta, MEN så ser ju inte verkligheten ut.
Jag skulle gärna fortsätta med de bitar som fungerar på jobbet, fördelade på halvtid (hoppas jag klara i förlängningen) och sen hålla kurser någon gång i halvåret eller kanske till och med i kvartalet. Drömmen är så klart att min arbetsgivare ska se alla fördelar med att jag gör dessa kurser och ta tillvara på möjligheterna, men även om det verkar omöjligt att bli "profet i sin egen hemstad" så vore det okej ändå.

Jag behöver inte större utmaningar än så här - just nu finns det chans att få balans!

Försvaret får jobba hårt

Efter den tuffa attacken som slog till i onsdags började försvaret kraftsamla för motangrepp under natten till torsdagen. Torsdagen tillbringades under täcket, helst sovandes för att ge försvaret full möjlighet att göra sitt jobb på bästa sätt, å det verkade fungera rätt bra - feberdimmorna har släppt idag och jag har till och med skrotat runt en liten stund ute i trädgården. Väl därute hoppades jag i och för sig att ingen skulle se mig på närmare håll - ork till dusch det fanns inte ;-)

Maken var tillbaka på jobbet idag, kände sig inte "frisk" men "orkade" inte vara hemma längre... Tillsammans konstaterade vi nu i kväll att en influensa är väl det närmsta man kan beskriva känslan av "utmattningsproblematik" - så trött å sänkt man kan vara några dagar eller tom nån vecka, den känslan kan man vid utmattning ha i månader eller tom år. Just nu är det iallafall skönt att konstatera att jag inte går runt med "influensatrötthet" för jämnan, utan bara vid enstaka tillfälle då jag gått över mina gränser.

På facebook fick jag frågan om jag skulle strida med eller mot - en himla bra fråga som jag nog faktiskt kan svara på "med". Vet inte om jag någonsin tagit några sjukdagar så här lugnt (hoppas nu inte jag får igen detta med en riktigt långdragen o seg förkylning som inte tänker släppa taget). Jag har kunnat betrakta striden i kroppen med ro, ganska fashinerande faktiskt, och vet ju att detta handlar bara om några få dagar i mitt liv. För är det något jag lärt mig vid det här laget

"Livet blir inte som man tänkt sig, det blir som det blir." 

Bacillernas strid för herraväldet

...av min kropp har jag kunnat studera på nära håll hela dan. Tyvärr har de vunnit mark för varje timme som gått.
Sonen har varit hemma i fem dar med den typ av förkylning han haft så många gånger under senaste året - låg men långdragen feber, förkylningsastma och sänkt. Även maken har varit hemma ett par dar med dunderförkylning och nu är det utan tvekan min tur. Om man kan kalla det tur...
Eftersom mitt liv nu för tiden håller ett helt annat tempo än tidigare och jag är riktigt vältränad på att uppmärksamma nyanserna i min kropp har dagen inneburit detaljrika studier i bacillernas erövring. Från en subtilt känsla i halsen igår kväll, via ökad halsirritation imorse, takdroppet som ökat, tröttheten som drabbar kroppen (vilket jag i och för sig är väldigt van vid), en aning om huvudvärk, en beslöjad röst, till just konstaterad temperaturökning.
Det blir nog inget med mötet på jobbet imorgon...

Hade inbillat mig att jag kanske skulle klara mig, jag gör ju så mycket snälla saker för min kropp nu för tiden ;-)

Så hur blir det nu?

Det har varit ganska förvirrande veckor efter semestern!
Att kliva över tröskeln på jobbet har väckt mycket känslor och tankar. Jag har ju jobbat över 11 år i de verksamheter som nu finns i huset och den enda stora skillnaden borde väl vara att vi bytt lokaler, men det känns annorlunda. Jag förstår väldigt väl att en verksamhet består och påverkas av väldigt väldigt mycket mer än mina behov, men plötsligt har jag känslan av att jag inte passar in...

Jag har fått möjligheten att koppla teori med verklighet (alltid lär man sig något); så många av de känslor som jag läst hänger ihop med lång tids sjukdom och frånvaro från arbetet har jag nu fått uppleva;  tex hur självkänslan sjunker när man inte varit på jobbet på länge, att vara som vanligt men ändå inte när man sen kommer tillbaka, arbetskamraternas svårighet att veta hur de ska hantera nuläget, den utelämnande patientrollen, de många personer som är inblandade och osäkerheten om framtiden.


Igår sa jag till min bästa vän "Undra vad som väntar mig i framtiden som jag behöver allt det tålamod som jag nu tränar på?" Whats down there for me?

8 - Sommarlovet är slut

Ibland kanske skillnaden inte är så stor om jag jämför och ibland är den oändlig. Jag är inte så många timmar på jobbet nu heller och jag vet verlkligen inte hur det kommer bli, men mina känslor är helt annorlunda. Jag skäms inte över att jag är sjuk utan "det är som det är". Så här blev mitt liv och jag har tillförsikt över att det är och kommer bli bra! 

Att inte börja jobba igen när alla andra gör det...

Under sommaren 2011 rullade det på på nåt sätt. När alla andra också är lediga kommer inga frågor om jobb, man kan ta det lugnt utan dåligt samvete, och vardagssysslor kan man lösa tillsammans (eller snarare av någon annan...). Men plötsligt var sommarlovet slut, alla återvände till jobb och skolor, men INTE JAG! Plötsligt blev det så mycket tydligare igen att jag inte var frisk och funderingarna kom så klart om hur det skulle bli... 

Ett stort stöd och tröst just då var alla de hälsningar som kom; Arbetskamrater som saknade mig och vänner som uppmuntrade på många olika sätt! Det var oerhört betydelsefullt, både med insikten att jag faktiskt var saknad - inte först för de prestationer jag brukar göra utan för min egen skull, och också förståelsen från alla.

Jag skrev om detta på alla hjärtans dag - och återigen ett Stort, Stort TACK för att ni finns, ni är SÅ betydelsefulla!

Långt senare tror jag insikten kom för både mig och min man - för honom var det skönt att få återvända till jobbet och slippa lite av allt det ansvar han haft under sommaren...

Tack älskade make för att du finns vid min sida!

Allt är inte meningen att det ska bli gjort, eller?

Det har varit ett par tuffa veckor som åkt lite berg och dalbana samtidigt som jag försökt hålla balansen :-) Jag mår ju riktigt bra efter sommaren och jobbar på nu för att ta med den känslan in i vardagen!
Efter förmiddagens möten på jobbet tillbringade jag en fantastisk eftermiddag för mig själv på stranden och en skön simtur. Där och då försökte jag sammanfatta mina tankar i ett blogginlägg via mobilen. Det kändes rätt bra, hjälpte mig rensa tankarna och släppa jobbet, men tekniken vill inte hjälpa mig att publicera det... Så nu gör jag det jag övat så mycket på: Släpper det hela och låter det bero till en annan dag!

Waste of time!

... och av ännu mer energi! Dagens pott av energi avsattes till läkarbedömning. En second opinion hos specialistläkare på psykiatrin för att se om de kan hitta några andra behandlingsmöjligheter, något som inte redan testats, en ny utredningsväg eller vad som helst som skulle kunna lösa knuten och öka min arbetsförmåga, var tanken.
Efter en timma och tre kvart kommer jag ut därifrån, först bara resignerad, sedan, ju mer jag tänker på det, frustrerad och faktiskt riktigt förbannad över vårt sjukvårdssystem! Jag träffade en ung, snygg, artig, rumänsk kvinna som inte kan ett skit om utmattningsproblematik, eftersom det är en ovanlig sjukdom i Rumänien. Att hon heller inte hittade remissen som skickats från företagshälsovården i datasystemet gjorde ju inte saken precis bättre - hon visste ju inte ens varför jag kom dit och vilken fråga min behandlande läkare hade!!
Så när vi ägnat mer än 1½ timma åt att jag försökt redogöra för bakgrunden till varför jag kommit dit och hon föreslagit att vi kanske kan ses igen om ca en månad när jag kommit igång lite mer med arbete... och hon föreslagit att hon ska ta upp mitt ärende på behandlingskonferens för att höra hur man brukar göra med sådana här ärenden... då var det lätt att hålla sig för skratt (eller inte, det kanske vore det enda vettiga)!!

Det känns som att jag känner igen det här alldeles för väl; patienter med komplexa och svåra problem där man inte tar sig tid att tänka först, för att det ska bli rätt hela vägen och de får möta många personer inom sjukvården utan vettiga helhetslösningar.
Sedan tröstas personalen med att man ska jobba "Good enough" och har ändå gjort det som låg inom ens uppdrag!! Men patienten som ändå inte fått rätt hjälp trots att det kostat många sjukvårdsbesök, vad tröstar man dem med??

Igår frågade min kollega "Vad är det på jobbet som kostar energi?" Nu vet jag ett av svaren; DET HÄR! Det här vill jag inte behöva acceptera.

Vardag!

Plötsligt var vi hemma igen, mannen hade satt klockan och var iväg till jobbet innan vi andra fattat att det var morgon och igår var det så min tur. Jag trodde inte det var så stor grej att gå till jobbet igen, jag ska ju bara börja med "social träning" som Försäkringskassan kallar det. Tanken är att jag ska börja med att gå till jobbet nån timma ett par dar i veckan för att göra mig hemmastadd, hitta ett bra sätt att ta mig dit, hitta i lokalerna osv. Ja det låter kanske inte så svårt, men oron och ångesten över hur det FAKTISKT ska gå att hitta ett långsiktigt hållbart sätt att jobba den bubblar under ytan hela tiden.
På söndagkvällen hade vi kära vänner här på middag; matlagning, trevliga samtal, många personer och dessutom en kopp kaffe - när jag gick å la mig var jag inte precis nedvarvad... Det tog många timmar att somna...
Under sommaren har det uppkommit ett nytt första varningstecken - ticks i vänster ögonlock - så när vänster ögat inte är lugnt å stilla så vet jag att det är dax att jobba med mina nedvarvande strategier! Under måndagen hoppade ögat konstant! Inte minst när jag samtalade med chefen om läget på arbetsplatsen, insåg att jag inte har nån riktig vikarie och att det är full rulle som vanligt.
Innerst inne vet jag att även jobbet kommer lösa sig, det har ju gått ganska bra med övriga delar av livet så självklart kommer vi hitta sätt för detta också, men det där att jag inte har någon bild för hur det kan se ut, ja det stör friden.
Igår kväll var jag iallafall på terminens första yogapass och nu har jag sovit 10 timmar på raken! Nu fortsätter jag att ta en dag i taget, då vet jag ju att det går bra :-)

Förresten, hoppas att solen inte bestämt sig för att det är höst riktigt ännu, den har ju varit skymd av lite väl många regnmoln senaste dagarna!

7 - Orka en dag i Simrishamn

Semester kan upplevas på många olika sätt! Jag slås av skillnaden mellan det här årets semester, förra året och för två år sedan. Då för två år sedan var jag rätt dålig så det minnet är rätt luddigt, förra året var frustrerande att inte orka mer, medan i år har jag hittat ett fungerande sätt för att få vardag och semester att fungera utifrån aktuella förutsättningar. Det är rätt skönt, lättare att njuta av det som faktiskt blir gjort istället för att gräma sig över det man inte orkar.


En dag under semestern på Österlen 2011 bestämde jag och min dotter oss för att åka in till Simrishamn. Efter en skön fika, behövde jag mer vila än så - hur får man till det när man inte har nånstans att lägga sig? Jo, vi gick in i kyrkan! Där satt vi en lång stilla stund och jag låg på en bänk med proppar i öronen och ett mindfulness/avslappningsband i öronen. Det var precis vad jag behövde, så sedan kunde vi promenera runt lite på gatorna innan det var dax att återvända.
I närheten av campingen fanns ingen affär så vi skulle bara handla på vägen hem också... Vi hade planerat innan vad vi skulle ha och min dotter är mycket duktig på att fixa det som behövs, men när det inte fanns ett bra grillkött som vi hade tänkt oss, går min hjärna i baklås. Jag klarar inte tänka ut om vi har möjlighet att steka eller ta något annat istället - min dotter får helt enkelt ringa maken och på telefon försöka komma fram till en lösning...
Sedan skulle vi bara betala... Jag står i kassakön å blundar, någon försöker prata med mig och jag är helt väck, försöker fundera ut hur jag ska klara betala i kassan, kommer inte ihåg kortnumret, hur ska jag klara köra bil?? Som tur är så inser jag att jag kan lämna allt detta också till min duktiga dotter och själv gå ut till bilen!
När jag lyckas landa i bilen och återigen använt ett av mina mindfulnessprogram så har jag faktiskt återfått koncentrationen och klarar köra hem...

Skygglappar saknas

Tänk att veckan i Stockholm kunde bli så härlig!!

Första dan vi anlände trodde jag aldrig det skulle gå vägen - alla sinnesintryck bara överföll och jag fick verkligen värja mig för att inte bli golvad av alla ljud, trafik, bilar, musik, människor, turister, tiggare, reklam, skyltfönster, försäljare!! Det var ändå väldigt skönt att veta att jag hittar, inget behov av karta eller minsta oro för att på enklaste sätt kunna ta sig dit man vill. Det kändes bra att med ett leende kunna tacka nej till kartan jag erbjöds i hotellobbyn ;-) Men även att planera dagen, kolla öppettider på museer, guidade turer, få ihop olika önskemål osv tar också energi - ni vet ju hur lång stund man kan bli sittande vid datorn bara för att leta fram en specifik information...
Rätt snart insåg jag att om solglasögonen var på och öronpropparna inpluggade redan innan vi gick ut på gatan från hotellet så gick det lättare. Svärfar föreslog att jag, likt hästarna, också skulle ha skygglappar uppfällda - det var ju ett rätt bra förslag, men jag skulle nog ha blivit en riktig trafikfara ;-))
Däremot mina mentala skygglappar användes konstant - de är vältränade vid det här laget och jag vet att jag aktivt måste välja bort så mycket som möjligt av allt som rör sig runt ikring mig.

Prins Eugens väggmålning i Stockholms stadshus

 Att höra berättelsen om konstnären  bakom konstverket eller arkitekten  bakom byggnaden, livet på den tiden  som byggnaden uppfördes eller vad  som är karaktäristiskt för platsen det  tycker jag verkligen om. Vi har varit på  guidade turer både på Skansen,  Stockholms stadshus och Hallwylska  palatset.

Gyllene salen - det var bara valsen som saknades

Att gå med familjen på Grönan det var ju inte aktuellt. Redan hemma var ju detta bestämt, bra när beslutet är taget i tid - då kan jag inte plötsligt komma på "Jo, men det vore ju så kul! Det går säkert bra..." när jag egentligen vet att OM jag hade gjort det så hade det kostat all energi för veckor framöver... När dessutom maken hörde av sig från Gröna Lund och beklagade sig över att han inte hade några öronproppar med sig, då fick jag ju kvitto på att beslutet var rätt. Så istället gick jag en härlig promenad runt Djurgården; strosade efter vattnet, besökte Prins Eugens Waldemarsudde och konstutställningen där. Gick sedan genom skogen till Rosendals trädgård och slutade med en kvällsfika på Godthems trädgårdsservering. När jag sitter där å fikar inser jag att jag har ju även kvällen för mig själv OCH energi kvar!! Till min stora glädje får jag tag på en kär vän som alldeles lägligt är på väg in till stan med sin man och de äter gärna middag tillsammans med mig på en uteservering på Östermalmstorg - vilken lycka!

Sista kvällen tog vi en skärgårdsbåt ut till Fjäderholmarna och njöt av en middag på klipporna

Så den här veckan har vi lyckats ha precis det tempo som jag behöver och samtidigt göra det vi gärna vill och längtat efter. Stockholm är en otroligt vacker stad! Och på semestern kan man ju bara välja godbitarna ;-)
Nu har vi några sköna dagar med min mans familj och sen ska vi hem till Lugnet ;-)

Porslinsbröllop!!

Idag har vi firat vår 20-åriga bröllopsdag - En underbar dag tillsammans!



20 röda rosor av min käre make - även om blomsterbudet lyckats avslöja sig blev jag helt rörd :-)









Vi fick barnens hela rätt att precis bestämma vad vi skulle göra - att det då blev att klappa spindlar och krama boaorm det hade man aldrig kunnat tro ;-) Men innan dess både härlig fika och trevlig promenad i Skansens stadskvarter och några trädgårdar.

 

Tänk att det är 20 år sedan vi gifte oss och min mans kusin sjöng Kristallen den fina för oss i kyrkan, akompanjerad av svärfar, det var helt underbart - kändes som han sjöng bara för oss:-)  

Tack för att du finns i mitt liv! Mannen som väntat in just mig, han som är mitt stöd och ankare i livet! Nu siktar vi väl på Guldbröllop?!
Din för evigt!

Stockholm - here we come!

Semestern som vi har pratat om så många år börjar nu!
Sedan vi flyttade från huvudstaden för så där 11 år sen har vi längtat tillbaka, men bara som turister ;-) Att få njuta av allt det som bara finns här och inte i mindre städer ute i landet, men slippa vardagsstressen där man ska knö med alla andra bara för att komma till å från jobbet... Det är alltid kul att hälsa på släkten, men något helt annat att vara riktiga turister och bo mitt inne i smeten. Så redan på väg hit har den där speciella känslan infunnit sig, liksom pirret i magen och suget efter ... ja, jag vet inte riktigt, men något speciellt är det...

Staden tar emot oss på pampigaste sätt; Vaktparaden spelar för oss redan på väg mot hotellet. Hotellet är magnifikt och ligger så centralt det nästan går, svampen är precis utanför fönstret. Men oj så sanslöst mycket sinnesintryck som bara väller över en! Jag behöver öronproppar bara för att gå ut på gatan!! Hur tusan värjer jag mig för allt?? Det här blir ett riktigt eldprov!
Lunchbuffé på Pizza Hut och middag på Taco bar - inte precis nyttigaste ställena, men ändå, imorgon blir det lyxmiddag istället. Däremellan glider familjen ut på shopping å jag inviger hotellsängen.

 Hotelläget valdes ju inte av slumpen så det kommer förhoppningsvis bli enkelt att komma hit å pusta mellan alla intryck. Jag får verkligen anstränga mig för att hålla bort allt så mycket det nånsin går istället för att kolla in allt som finns runt omkring. Det kommer nog bli några lugna promenader på Djurgården, kanske nåt koloniområde eller vacker park för min del, vi får se hur vi hittar en bra balans så alla blir nöjda. Skansen, där kan även jag njuta, men Gröna Lund... det blir det inte för mig... Vad som händer imorgon får vi se, men  jag hoppas på en riktigt skön dag - det är vår 20-åriga bröllopsdag!! inte illa va?!

Den här semestern blir sommarens eldprov!

Förresten, nu har även vi fått regn! en hel del...

Inte en droppe regn...

... på flera veckor!
Igår hade jag årets första chans att bada i havet! Nu är jag varken ett blötdjur eller badkruka, utan jag badar gärna bara vädret är fint och vattnet varmt, inga små krav, men iallafall ;-) Men lagom till vi kom ner till stranden med lunchkorgen och badväskan packad så kom även molnen och en stund senare även regnet :-(
Några timmar senare, hemma igen, sken solen från klarblå himmel igen - är det det här som kallas att träna "acceptans"??

Men innan stranden var ju dagens viktigaste - uppvisningen från veckans gympaläger!

Här skulle ni få se en film på sonens trampetthopp "sträckt med skruv", 

men jag skyller på tekniken; jag lyckas inte lägga in film :-(

Idag kom det ett första regn här också, men alldeles för kort för att naturen skulle släcka törsten, det blir att vattna med slangen igen - aldrig är man nöjd ;-) men det är kanske tur att vädret iallafall fortfarande är något som människan har svårt att styra över!

6 - Österlen

Semester 2011:
När konfirmationen var avklarad och gästerna åkt hem packade vi bilen för en väldigt lugn campingsemester.
På vägen lämnade vi av sonen på en veckas läger och vi andra fortsatte ner till Österlen.

Tänk att åka bil kan vara så otroligt jobbigt!!! Normalt brukar jag både kunna njuta av att aktivt titta på omgivningarna vi passerar eller läsa böcker utan några problem. Nu överföll omgivningarna och alla sinnesintryck exploderade i huvet. När vi stannade efter vägen kröp jag in i husvagnen å sov medan de andra gick å handlade. Väl framme på campingen sitter jag halvvägs kvar i bilen medan man och dotter fixar husvagnen och reser förtältet tills de säger att jag nu kan vackla in i husvagnen å lägga mig där istället...

Väl på plats har vi bara lediga dagar framför oss - med en riktigt konfirmations-lägertrött tonårsdotter och en förkyld make fanns inga intressen för några utsvävningar - så skönt! Vädret var inget vidare och en hel del tid ägnades åt promenader efter stranden eller sitta å läsa i förtältet. Något litet gjorde vi nog ändå varje dag, men det var främst i form av besök på något härligt fika ställe :-)

Harmoni vs rastlöshet

 Cornelia-rosen speglar sig i bersån

Det är en underbar sommar! Vi har fått massor av solsken förenat med lediga dagar och vi njuter av tid tillsammans. Men ändå kryper det in en känsla av rastlöshet under skinnet... när jag säger detta till min man får jag en tydlig blick om galenskap - ja jag vet, rätt knäpp är jag ju ;-) Men iallafall; jag älskar att vara i min trädgård å smådona, men just nu är ju allt roligare pyssel på sparlåga - att plantera om blommor just nu är ju rena dödsdomen! Att plocka bären före frukost är en helt underbar start på dagen och det nu aktuella meditationspasset, men att sen sätta sig med spannen och metodiskt plocka av alla vinbären är inte lika kul. Visst behöver det städas inne och visst finns det alltid saker som vore bra att få gjorda, men det är väl inget kul!

Nä det är nog så att jag behöver ett ordentligt yogapass så jag kan svettas ordentligt utan risk att ta ut mig för mycket och sedan en vända ner till sjön för att svalka av mig - Visst är det synd om mig som för en gång skull har energi som jag inte riktigt vet vart jag ska göra av :-))

Det här är väldigt annorlunda mot sommaren för två år sedan - just vid den här tiden var vi på Österlen och känslan kan nog bäst beskrivas som bortdomnad...

Sommar, sommar, sommar!

Sköna lata dagar där vi mest njuter av dagen så som den kommer. Solen skiner och livet är enkelt!
Jag märker att jag denna sommar kommer på färre idéer om allt kul som vi "också" kan hitta på, det är lättare att bara njuta av det som finns här just nu utan att det är "nåt speciellt", ni vet sånt som att plocka bär i trädgården eller bara vara med familjen.

Här kommer en lång rad bilder från de senaste sköna veckorna:

Smultronen var fler än att de fick plats på strå :-)

 

Skulle bara plocka av de sista bären i landet - vilken vardags lyx!

 Några riktigt sköna dagar på dotterns och morfars privata "seglarläger". Alla våra flytetyg plockades fram och dammades av. 505en har inte varit ur båtskjulet på 15 år så det var hög tid. Tyvärr har det varit lite väl mycket vind så utmaningen har varit på gränsen, både en drunknad spinnackerbom och ett trasigt segel har blivit konsekvenser, men så härligt det var däremellan!

 Svalor som häckar - hela taknocken på magasinet var fullt med svalbon och de svirrade runt våra huven och segel.

Ibland var det sen kvällsegling - då vinden mojnat lite

Ett enstaka tillfälle var det väl lugnt

sen brallade det snart i igen

 Till slut blev det en tur med Bumerangen också

Sommarens små söta ungar. Här är en tre dagar gammal kaninunge!

 

 Nu ser jag fram mot ytterligare tre veckors semester och energiladdning, sen hoppas jag att det ska vara en njutning att börja jobba igen ;-)