5 - Att vara en Lat gäst i sitt eget hem

Sommaren för två år sedan:

Jag var till och med "en LAT Gäst" på min egen dotters konfirmation. När vi pratade om detta på FHV rann tårarna (som vid så många andra tillfällen) - både att vara Lat och att inte göra allt så bra det nånsin gick på festen för min dotter, det kändes fruktansvärt!
Eftersom vi har släkten på långt håll och inte haft möjlighet att på många år ha en riktig fest här hos oss hade vi planerat en riktig sommarfest i trädgården. Över 30 personer skulle komma, varav de flesta reste långt och skulle bo över en eller flera nätter; dels hemma hos oss, i husvagn på tomten eller på närmsta camping - vi hade verkligen sett fram mot detta, men hur skulle det bli nu?
På FHV tyckte de ju att detta var sämsta tänkbara timing, men kanske var det inte så illa i långa loppet, jag lärde mig en hel del...
Min man var rationell och insåg snabbt att det här klarar inte han själv, vi får ta catering till maten och hjälp från nära å kära. Jag bestämde mig för att vara så tydlig som möjligt, allt för att undvika missförstånd och onödiga, jobbiga frågor å spekulationer, så jag mailade till alla gästerna och beskrev situationen - jobbigt, men ändå skönt! Å när man tillåter sig att släppa taget kan det bli hur bra som helst!

Tillsammans hade vi underbara dagar där alla hjälptes åt, min dotter fick en fin trädgårdsfest och jag tror alla kände sig delaktiga och jag försökte komma ihåg att gå undan i tid å lägga mig i husvagnen! å koppla av med jämna mellanrum :-)

Så här två år senare tänker jag på detta som en mycket positiv upplevelse - det kanske inte blev precis så som jag hade tänkt mig, men det blev nog ändå bättre! Och att be om hjälp kanske inte är så farligt iallafall, jag behöver inte vara stark nog att klara allting själv!

Nu är jag Lat ganska ofta och det är himla skönt ;-) hoppas vännerna säger till om det blir för bra...

4 - När jag grät ikapp med regnet

När jag idag cyklade till företagshälsovården och blev överraskad av att duggregnet övergick i hällregn var associationerna till den här dagen för två år sedan inte så långt borta.


Bottenpunkten har iallafall ett tydligt datum ... Det är semestertider och jag ska på återbesök på Företagshälsovården. Läkaren jag möter inser det fulla allvaret i läget och gör det klart för mig, innerst inne hade jag ju insett detta, trots mitt töcken, och när han börjar prata om medicinering känner jag bara "Ja, vad som helst som kan ta mig härifrån". Men det här blir en fråga som min ordinarie läkare får ta när han är tillbaka, så det får vänta.
Under besöket har himlen dragit ihop sig, regnet vräker ner och fortsätter så resten av dagen och jag med det!
Jag tillbringar resten av dagen i soffan eller som en blöt hög i min mans famn - hur tusan kunde jag hamna här? hur tar jag mig härifrån? hur ska vi nu reda läget hemma i familjen och dessutom med en stor konfirmationsfest planerad om ett par dar??? Lösningarna var långt borta...

3 - Vadå sjukskriven?!

Första månaden var en tid i utförsbacke...
Efter Kristiflygarhelgen med 5 lediga dagar trodde jag att halvtid fram till semestern skulle fungera bra... Jo, på jobbet funkade det nog hyfsat. Jag la all min energi på att orka rida ut terminen med jobb, kände mig absolut "tvungen", det var ju så mycket som behövdes göras! Att jag sedan inte orkade något överhuvudtaget hemma, det var liksom inte viktigt, det var jobbet som stod högre på "måste-listan".
Efter lite semesterdagar, och en veckas halvtid var jag ju tvungen att gå till läkarn för att kunna fortsätta på halvtid. Det kändes tufft att behöva gå till Företagshäslovården igen, det var ju bara 4 år sedan jag avslutade den förra perioden av långtidssjukskrivning... Samtidigt var det skönt att träffa samma läkare som sist, han "kände" ju mig och jag slapp dra hela historien om mitt liv. Vi var ganska snart överens om att jag behövde sjukskrivning och jag gick därefrån med mitt intyg. Väl i bilen skulle jag ringa chefen och berätta vad som bestämts, men när jag läste sjukintyget hade det ju blivit något Fel! Det stod 1 månads HELTIDSsjukskrivning - jag skulle ju jobba halvtid! Jag hade inte tid att vara borta från jobbet helt å hållet, jag hade ju massa patienter som behövde mig! En kollega satte så bra ord på den här känslan; "Hur ska jag kunna vara borta från jobbet när det är personer som mår ännu sämre än jag som behöver min hjälp?!" I det här läget hade läkaren å jag inte alls samma åsikt - han ringde upp mig och förtydligade sig. Det gäller att bryta den negativa trenden radikalt och direkt!
Å, hjälp, är det verkligen så illa??! Jag står ju på benen och vet fortfarande vad som är upp och ner!
Han har många goda argument om vikten av att orka hela dygnet, inte bara jobbet, men jag hör knappt vad han säger, förrän; "Så snart du kan gå till affären och komma ihåg vad du ska ha till middan utan handlingslapp så är det bara att börja jobba igen" HJÄLP, det var längesen jag ens orkade till affären och minnet, det är också långt borta! Jag går väl hem några dar då...

2 - Fira student

Redan att vara hemma från jobbet ett par dar tog verkligen emot, men det var ju bara två arbetsdagar innan vi skulle på student hos äldsta kusinen, så okej då. Så jag och barnen tog tåget för att få njuta av skönt umgänge med släkten och bli omhändertagna av svärföräldrarna några dar. Det jag främst minns från de där dagarna är den konstiga dubbla känslan; ena stunden ganska som vanligt, nästa helt konstig. Det bara kröp i kroppen och det gick inte alls att slappna av, inte ens njuta i solstolen i det härliga vädret eller sova en stund i skuggan. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen...

I efterhand kan jag väl anta att jag fortsatte ta ut på energikontot fast det redan var övertrasserat. Att ta sig in i Stockholmsvimlet, titta på och gratta studenten och sen på fest med släkt och vänner man inte träffat på länge det är ju så klart ett ganska stort uttag, men som fungerade för att jag ville och inte kände efter. Att dagen efteråt då var värsta baksmällan (utan större intag av alkohol) är så här långt i efterhand inte svårt att förstå...

1 - Den berömda väggen

Jag vet precis när det hände. Inte mitt uppe i ett viktigt möte eller under tentaskrivningen, utan under Kristihimmelsfärdshelgen - då när jag skulle ha 5 dagars ledigt och äntligen få vila efter en sannslös vårtermin. Vädret var underbart, vi hade jättetrevligt besök av min syster med familj (som dessutom ville slå två flugor på smällen och därför bodde i sin husvagn på närmsta campingen, så jag behövde inte ens stå för frukost ;-) På lördagen skulle vi alla se på min dotter och hennes bästa kompis när de var med på Dansuppvisning i Konserthuset. Innan dess hade jag förmånen att ta med min 8-åriga systerdotter och gå på stan, bara hon och jag, jättemysigt, men jag vet att jag kände mig stressad över tiden vi hade att passa - fast det egentligen inte var stressigt... Väl i Konserthuset var dansmusiken hög och pumpade ur högtalarna. Efter ett litet tag kunde jag inte alls koncentrera mig på dansen utan väntade bara på numret med min dotter, så att vi snart skulle få gå... För varje takt rann all ork ur kroppen utan att jag då förstod vad som hände. När vi sedan samlades utanför frågade min bästa vän hur jag mådde och då visste jag - Nu är det kört! Jag kände alltför väl igen känslan, men jag kunde väl aldrig drömma om att den skulle hålla i sig längre än de närmsta dagarna...

Året som bloggare

Till min förvåning har det nu gått mer än ett år sedan jag startade den här bloggen. Jag har lärt mig en hel del om datorer och teknik - hänger lite bättre med i ungdoms snacket :-) Men framförallt har det gett en hel del i min egen process - resan genom rehabiliteringen och livet. Det har varit spännande att både formulera tankar, känslor och händelser i ord som jag kan dela med er. Det har varit jätteskönt att få alla olika sorters kommentarer och stöd från er och det har också varit skönt att ibland veta att alla mina nära och kära har en chans att förstå lite mer om hur jag mår utan att alltid behöva fråga. Även detta har lett till bra samtal om det som livet kretsar kring för stunden. Det har också varit en god hjälp för mig att se hur mycket jag faktiskt förbättrats under ett år! Speciellt de dagar då livet känts tungt och känslan av bakslag stort.
Jag har skrivit mycket om det som varit aktuellt för stunden, men jag har skrivit väldigt mycket mindre om hur det hela startade och hur första tiden var, än vad jag hade trott. Jag har faktiskt rätt många inlägg nästan färdigskrivna om den första tiden, men inte publicerade... Ibland har det tagit tid och kraft att formulera tankarna i ord och ibland har massor av tankar sprutat ut (som den här kvällen när jag skrev fyra stycken :-). Jag tror faktiskt att jag ska försöka publicera de här inläggen nu, att försöka få ett sammanhang från start. Samtidigt börjar jag inse att när livet snurrar på glömmer man lätt hur det var och mitt minne är ju inget vidare... Dessutom stämmer nog min dotters bild av mig sommaren 2011 väldigt bra - jag var som i en vakumbubbla, fanns här hela tiden, men ändå inte. Under resans gång har jag ändå försökt ta hjälp av mina närmaste för att försöka få en bild över hur de upplevde det hela, min egen bild är ju som sagt väldigt suddig.
En kort period i höstas var det aningens svårt att motivera mig att skriva - energin gick åt till annat, men jag har hela tiden bestämt att jag ska skriva när jag själv orkar och behöver det, INTE med ett alldelles jämnt intervall för att uppfylla några förväningar över hur en blogg "ska vara". Det här känns jätteskönt, min oro precis i början har inte infriats :-)
Däremot hade jag tänkt publicera detta för en vecka sen... Ja, jag får väl se det som att jag startat det här året "lagom" i relation till det som hänt under julledigheten.
Till skillnad mot förra året har jag inte gett mig själv några nya Nyårslöften, utan jag ska helt enkelt jobba vidare på det jag bestämde förra året - ATT HA ETT LAGOM LIVSTEMPO! Vi får se vad det innebär i år? Första förändringssteget sker på måndag då jag ska börja jobba 75%


Hoppas ni alla har fått en bra början på nya året!
Kram Pernilla

Hur var det i somras?

Jag har tidigare fått frågor av vänner hur det egentligen var i somras när jag blev sjuk.
"Vad hände? Vad gjorde du? Såå dålig! Svårt att förstå/tänka sig in i när man aldrig varit där. Hur var det för familjen?"
Ja, hur var det egentligen. Sommaren är rätt disig i minnet (inte bara pga vädret) Nästan svårt själv att komma ihåg hur det var...

Tidigt blev jag från företagshälsovården beordrad Hjärnvila! De sa en massa andra bra saker som jag där och då inte ville höra, men ändå kunde förstå att jag nog borde... Efter några veckor blev det väldigt tydligt vad det i praktiken innebar att Växla ner totalt! Livet hemma skulle pågå som om jag inte fanns, låg på sjukhus eller nåt... Inget som helst hushållsarbete eller ens sätta foten i köket. OM det fanns lite energi skulle den användas till något lugnt, roligt, tyst och återhämtande - jag skulle ha en ständig spa-känsla!
Som jag skrev tidigare angående matlagningen har vi alltid försökt dela på hushållssysslorna och familjeangelägenheterna, min man har alltid varit bra på att laga mat, men från det till att ta hand om ALLT (inklusive mig) var en stor omställning, speciellt för min man men även för barnen.
Och vad gjorde jag hela dagarna då?? Ja, hur gör man när man gör Ingenting? För det var faktiskt så, jag gjorde ingenting, för jag klarade inget annat! Jag kunde inte ens läsa, vilket alltid varit en favorit sysselsättning (även om det senaste halvåret bara handlat om plugg), det fanns inte en chans att orka koncentrera sig på bokstäverna, än mindre att få ihop det till ett innehåll. De flesta dagar tillbringade jag så mycket som möjilgt utomhus; gick runt i trädgården, luktade på en blomma, plockade bort ett ogräs som var framför näsan, låg på gräsmattan eller i solstol i många timmar (så länge regnet inte vräkte ner) och flera gånger om dagen lyssnade jag på Mindfulness-program. Dotterns konfirmationsläger (bara ett par km bort) var heller inte så dumt för mig; att sitta med i kyrkan eller på föräldraträffar å bara lyssna - men oj så jobbigt det blev när något känsligt ämne kom upp, då fick jag hålla emot allt vad jag hade för att inte brista ut i störtgråt även om det var det jag just då ville allra helst (det var nog med den oro dottern hade iallfall ;-).
Jag var ständigt otroligt trött, tårarna rann för minsta lilla och på nätterna fann inte kroppen vila då heller utan huvudet surrade av tankar lika mycket som på dagen eller byttes ut till mardrömmar där jag var ständigt jagad av att inte hinna i tid - missa tåget å sånt där...

Jag var till och med "en LAT Gäst" på min egen dotters konfirmation. Men det är värt ett helt eget inlägg!

De här korten har gamla datum, men i somras njöt jag en hel del av trädgården trots att den blivit rätt "förvildad" under de senaste somrarnas ouppmärksamhet. Att sätta solstolen INNE I rosen och se blommor och bin på riktigt nära håll var också det en riktigt njutbar mindfulness-stund.
Förresten blommar Honungsrosen lika överdådigt varje sommar och  just nu är den ändå större, men lika ostyrig ;-)