Att bli mer av den jag är ämnad att vara

Idag har jag börjat på en nybörjarkurs i Hatha Yoga! Det ska verkligen bli intressant att få träna yoga och ökad förståelse i tänket "bakom".
Jag nämnde tidigare att jag läser en bok om Mindfulness; lycka nu av Titti Holmer. Den är faktiskt klart över förväntan (erkänner mina fördomar om en gratisbok som hängde med ett magasin, speciellt med den titeln - jag trodde de tänkte presentera ett "Quick-fix", men den är riktigt bra!) Författaren är psykolog och skriver utifrån ett helhetsperspektiv. Dessutom gillar jag en psykologs betoning av kroppens betydelse ;-) "Det är genom kroppen vi upplever världen och kommer i kontakt med vår omgivning. Det ligger i kroppens natur att vara en källa till lycka." "kroppen är också grunden för all självkännedom."
Jag har ju under många år tränat Basal Kroppskännedom (BK) som är en behandlingsform som har utvecklats som en västerländsk variant från de österländska träningsformerna taichi och qigong och bygger liksom de på att träna både kropp och medvetande, det vill säga – hela människan. Dessutom har vi tagit med oss dessa kunskaper vidare in i arbetsterapin och all aktivitet som var och en av oss utför dagligen och om allt går vägen (främst med mitt tillfriskande) så ska jag i höst hålla kurs i detta; BK i Aktivitet - det blir helt enkelt världspremiär! Det kanske blir många inlägg om detta framöver, men om du är mer intresserad kan du läsa om BK på deras hemsida.

Att jobba med sig själv och öka sin självkännedom är något av det mest spännande som finns, tycker jag, men ack så svårt. Alla insikter är inte roliga och ibland är ju träning riktigt jobbigt, oavsett form. Men för att landa ner och få ny kontakt med kroppen i somras, när det var som värst, började jag med mindfulnessträning flera gånger om dagen (återkommer om detta) och nu tycker jag att jag tränat upp mig till ett riktigt bra läge med intentionen att verlkigen vara närvarande i allt jag gör, försöker verkligen att inte göra två saker samtidigt.

Nu vill jag få ihop dessa olika träningsmetoder och hitta de bästa verktygen för mig just nu. Jag tror det blir en spännande resa in i yogans värld!

Så via det viktigaste instrument jag har kan jag vara väl förankrad och stå i mina ben. Då bär de mig genom livet, vilket innebär att jag kan bli mer av den jag är ämnad att vara!

Låter det flummigt? Kanske det, men i så fall har du mycket spännande att utforska för att Du ska kunna bli mer av den Du är ämnad att vara :-) Lycka till med ditt arbete!

/Pernilla

Något jag tror på, men jag vet inte vad

Morgnar börjar faktiskt närma sig morgnar och nätter innehåller den sömn som ska finnas där! Även om jag inte är på jobbet förrän närmare 10, så är det nästan en timmas skillnad mot tidigare/före jul. Sedan lyckas jag faktiskt utföra nästan tre timmars arbete; av varierande slag och med olika krav, med pauser och praktiska moment som variation, men jag "jobbar" nu - det är skönt och jag vill verkligen uppmärksamma alla steg åt rätt håll!
 Men väl hemkommen tvingar jag i mig lunchen som står och väntar för det som verkligen hägrar är vilan! Meningen är att jag inte ska sova på dagen (det förstör dygnsrytmen så illa), jag ska alltså ha en lagom aktivitetsnivå under dagen så att jag inte blir så trött att jag behöver vila/sova - men det är så himla svårt... Idag tror jag att frukten jag hade med i väskan, men glömde bort, var en sådan liten sak som fick vågskålen att tippa. Jag har alltid varit en "skalman", men nu för tiden märker jag ofta inte att jag är hungrig, däremot märker jag att energin är slut = jag vill helst bara vila. I höstas hände det att jag satt vid middagsbordet och var så trött att jag nästan trodde jag skulle svimma, men efter att jag tvingat i mig lite mat så återvände en mer normal känsla och jag kunde njuta av maten.
Så i dessa lägen måste intellektet gå in å se till att jag får något i mig. Jag måste helt enkelt följa "mat och sovklockan" och se till att jag inte blir hugrig. Att vara hungrig är ju faktiskt en stressignal till kroppen och all stress ska jag ju undvika.
Så i eftermiddags när jag sovit drygt en timma (får se hur det går i natt...) och äntligen började komma till liv igen tog jag mig ner till biblioteket i stan för en föreläsning.
Det var Owe Wikström, professor i religionspsykologi på Uppsala Universitet som hade en jätte härlig föreläsning inför en fullsatt lokal. Hans meritlista är verkligen lång och det han pratar om och på det sköna sätt han gör det berör, får en att reflektera. Han verkar vara en tusenkonstnär och klarar verkligen blanda senaste forskning med frågor om livets mening och han är ju bla. präst, psykoterapeut och författare.
Kvällens föreläsning utgick från titeln "Något jag tror på, men jag vet inte vad". Att försöka sammanfatta vad han pratade om är inte helt enkelt eftersom han berör många områden, men ändå med en tonvikt på olika sätt att tolka samtiden utifrån ett andligt perspektiv. Enligt forskningen minskar både antalet människor som tydligt väljer att tro och utöva sin religion enligt de klassiska religionerna, samtidigt som också antalet ateister minskar. Gruppen i mitten som säger Kanske är stor och många av dessa hittar sitt eget sätt. Han snuddar vid tankar om livets mening, livets förändring, samtidens förändringar och Sveriges unika position med så få religions utövare. Hans syfte äratt få oss att reflektera.
Jag älskar böcker och situationer som manar till reflektion. Jag passade på att låna ett par böcker han skrivit, så får vi se vad det väcker - det finns chans att jag återkommer om detta :-)

Sov gott!
/Pernilla

Äntligen har jag bakat bröd!

Jag har ingen aning (vill inte veta) hur många paket jäst min man grymtande har slängt under senaste åren. Jag har i affären köpt jäst med föresatsen att jag vill ha hembakt bröd, min man har undrat om det är för sophinken jag köper dem... å så gång efter annan får han rätt, men snart inhandlas ett nytt paket! Jag vill ju så gärna få till det! Att baka sitt eget bröd känns så himla rätt - det blir nyttigare, godare och billigare än köpebröd och dessutom är det ju så härligt att baka; att få mixtra med olika ingredienser, kladda å knåda och inte minst doften. Bara doften är ju värd hela jobbet!

Så idag var tanken en riktig mindfull-stund med gott om tid för bara mig, degen och sinnena. Tyvärr var inte orken på samma plan... Det var eftermiddag innan jag kommit igång, valt recept - något gott, nyttigt och framför allt lättbakat.Tack Åsa för inspirationen och brödreceptet.
Började iallafall med en dryg halvtimmas stund med dagens mindfulness mantra då jag knäckte en hel påse kvarblivna valnötter från jul. Sedan var det redan dax för vila igen...

Men nu framåt kvällen (piggnade åtminstone till något så när) blev det iallafall både Valnötsbröd och ett Dinkelbröd med frukt och nötter!

Det blev härligt med nybakt bröd till middagens chili!

/Pernilla

Den underbara naturen!

Det har varit skönt att börja jobba, men marginalerna försvann, vilket inneburit att mina idéer till blogginlägg har fått ligga i träda :-(
Just nu är min idé att försöka beskriva året som gick, kanske kunna bli klar över varför det blev som det blev och hur det sedan kändes. Får se om jag kan göra detta på ett begripligt sätt... men kanske det kan ge bitar till mitt eget pussel som kan läggas så småning om?
Innan jag hittat en början på det kan jag dela med mig av några sköna naturupplevelser, vilket måste vara den optimala formen av mindfulness!
Igår var det vintrig sol, blåst och öppet vatten vilket skapade fantastiska iskreationer nere vid sjön som min dotter å jag upptäckte under gårdagens promenad.

Här om året var det ännu bättre förutsättningar för detta vackra fenomen. Då var jag tvungen att vända hem efter kameran för att ta massor av bilder, bla. på hästar och sjöodjur!

Ett annat häftigt naturfenomen har jag upptäckt ett par gånger i bokskogen där jag brukar promenera, nu har jag också fått ett namn på det Håris. Det står om detta på SMHIs hemsida just nu. "Håris är ett ovanligt fenomen som bildas när fukt tränger ut ur vattenindränkta trästycken vid temperaturer strax under noll grader."

Just nu läser jag en bok om Mindfulness; lycka nu av Titti Holmer. Där står en hel del tänkvärt, bla. "Hapiness is a skill". Lycka är en färdighet, alltså kan vi träna oss till lycka. Med hjälp av sinnesnärvaro använder vi oss av våra sinnen för att förflytta oss till nuet. Öva dig i det tankefria varandet.

Bland naturens fantastiska och vackra upplevelser upplever jag många stunder av lycka!

/Pernilla

Idag har jag börjat jobba!

Tänk vad skönt det kan vara när vardagen börjar rulla på igen! Efter ett helt skönt jullov tillsammans hela familjen så har vardagen börjat nu igen. Så klart är det jobbigt att komma upp på morgonen, få med sig alla saker och planera mer än ett steg framåt, men ändå... det är fantastiskt med ledighet, men man skulle inte uppskatta den speciellt om inte vardag med jobb å skola fanns. Idag har jag nått ett delmål i min rehabilitering - jag är inte längre heltidssjukskriven! Nu börjar jag jobba 25% och under jullovet har jag haft "semester". När jag berättar det tycker jag det låter litet å futtigt, å så kanske det är när allt rullar på utan hinder, men just nu känns det som stora och sköna milstolpar! Jag har faktiskt blivit ganska bra på att vara just "här och nu" och efter senaste årets upplevelser och erfarenheter så är det här steget för mig inte alls futtigt - jag känner mig riktigt nöjd! Dessutom tror jag på att det kommer hålla! Självklart kommer det vara jobbiga dagar och jag kommer behöva lägga upp dagarna helt utifrån dagsformen, men jag känner nu att jag är lite klokare. Vi får se hur länge det varar :-) Nä, skämt å sido, precis som en balansplatta är mycket svår att hålla stilla i jämnt läge så kommer detta vara det också. Men visst vore det trist om det inte var lite rörelse och några små lagoma utmaningar?
Vad jag är glad att jag har ett bra, utmanande och utvecklande jobb - jag ska bara försöka engagera mig lagom!
Så, enligt Nyårslöftet gäller nu devisen ENERGI KVAR NÄR JAG GÅR HEM, VARJE DAG!
Håll tummarna för att det fungerar!

/Pernilla

Sent här om kvällen snöade det med stora flingor, jag var tvungen att ut å fota, det gäller att njuta när tid är!

Inget ont som inte har något gott med sig

Vet ni vad? Numera finns det fyra duktiga matlagare i vårt hus = allihop som bor här! undantaget dammråttorna :-) Två med många års erfarenhet, en som tidigare visat att hon är att räkna med och en som blommat ut till en riktig mästerkock under hösten!
När jag blev sjuk i somras fick jag en väldigt tydlig order från företagshälsovården - "Du ska inte utföra några hushållssysslor alls och inte ens sätta din fot i köket." Den gav inte utrymme för feltolkningar eller diskussioner... däremot viss turbulens i familjen... Vi har alltid delat på sysslorna runt hem och barn och bara några enstaka uppgifter har utförts av bara en part - typ fixa bilen = min mans område, trädgården = min sysslesättning. Vi har också ansträngt oss för att inte curla barnen, utan få dem engagerade i det gemensamma, men ändå...
Beteendevetaren jag går hos, sa "Om du var död skulle de ju klara sig och livet rulla på ändå!" Jag tyckte väl att den liknelsen var bra drastisk :-) och har föredragit att säga "Om jag låg på sjukhus..." Men oavsett var det nog väldigt bra för oss att det blev så här tydligt. Vi har pratat om det under hösten och varit överens om att jag annars hade haft mycket dåligt samvete och ofta försökt göra saker å ting även om jag inte riktigt orkat och min man säger att det hade varit svårt för honom att inte be mig hjälpa till.
Jag har tänkt att snart skriva om hur året som gått har varit - både vägen nedför, på botten och uppåt igen, men mycket av sommaren är för mig ett töcken. En minnesbild som iallafall är väldigt tydlig är den 29 aug. När familjen kommer hem står jag å skalar potatis. Min mans glädje över att jag var i köket och hade påbörjat middagen var inte att ta miste på - jag hade inte överhuvudtaget försökt fixa något där på närmare 2 ½ månad!!
Under sommaren hjälptes man och barn åt med det nödvändigaste och allt annat fick stå åt sidan. Barnen lagade mat efter lust och förmåga. När sommarlovet var slut och vardagen med träningar och allt började igen behövdes lite tydligare struktur och det bestämdes att barnen skulle ha var sin fast matlagningsdag. Sonen, 11 år, var till att börja med lite gramse över det här - varför skulle han behöva laga mat när mamma inte gjorde det?? Men efter lite samtal så var ju även han mycket väl medveten om läget. I början blev det mest pannkakor varje måndag - hans favoriträtt, både att äta och laga! Men efterhand ville han ha lite större utmaningar. Efter hand växte hans tankar om kockyrket, med desserter som specialitet... och numera är hans framtida yrkesval klart - gourmetkock! Nu under trettondagshelgen bjöd han familjen tillsammans med mormor och morfar på egenhändigt komponerad trerättersmeny!!!

Förrätt: Toast Skagen
Varmrätt: Entrecote med gratinerade potatismostoppar och haricotverts
Efterrätt: Italiensk citron- och marängpaj

Efter så där tre timmar i köket, servering och avnjutande av middagen var det en mycket trött, men nöjd och stolt kille som gick till sängs!
Som mamma har det varit en fantastisk utveckling - i början hade jag dåligt samvete, av just den anledningen som han sa själv " att han skulle behöva laga mat men inte jag...". Efter hand har det känts naturligt; veckostrukturen har varit en dag var till barnen, två har jag gjort och två min man och en har blivit över till hämtmat eller kanske bortbjuden!
Igår ringde han från grannen, han skulle laga mat till kompisarna och undrade om han fick äta där också.... vi får väl se hur länge intresset håller i sig, men just nu är det en välsignelse, även om det innebär mycket disk :-))

/Pernilla

Alla dessa sinnesintryck

Tänk att allt det vanliga som finns runt omkring oss hela tiden faktiskt tar en massa energi!! För några år sedan träffade jag en tjej med ADHD. Hon använde metaforen att hennes förmåga att hantera sinnesintrycken var som genom ett Durkslag medan alla vi andra använde en Sil. Jag tycker det har varit tänkvärt och just nu förstår jag henne bättre än någonsin. Här om dagen var jag ute å joggade i ett bostadsområde som jag inte känner till (tack och lov har jag ett gott lokalsinne så jag var inte ett dugg orolig att hitta hem, men) det gjorde att jag hade full uppmärksamhet på vart jag sprang. Dessutom var det ju spännande att kika lite i trädgårdarna och de julpyntade husen jag passerade. Eftersom jag under senaste halvåret lärt mig att sinnesintrycken bara sköljer över mig försökte jag ändå att inte "titta" på allt spännande alltför aktivt. Jag hittade tillbaka utan problem och på slutet slogs jag tydligt av detta med intrycken - jag sprang mellan en hög häck och på andra sidan ett plank, alltså fanns det inte mycket att se, plötsligt kände jag kroppens rörelser tydligare och vilsamheten kom i huvudet - otroligt vad lite som behövs för att märka skillnaden (iallafall om man är vältränad på kroppskännedom :-) !
När man läser trädgårdsterapi (som alltså främst handlar om hur naturen påverkar hälsan) så visar forskningen att det finns två typer av uppmärksamhet - dels Riktad uppmärksamhet; så som då du koncentrerar dig vid datorarbete, bilkörning, läsning och mycket annat i vår moderna vardag
- dels Fashination, som är mer av en spontan uppmärksamhet; tex. då du hör en fågel kvittra eller en fjäril fladdra förbi.
Den Riktade uppmärksamheten kräver mycket av oss, medan Fashinationen hjälper oss att fylla på energidepåerna. Så detta är något att tänka på - dels att försöka låta uppmärksamheten få vila när den inte behövs och dels att fylla på förråden genom att röra oss i naturen så ofta och mycket vi har möjlighet till!
Så långa sköna skogspromenader får väl också till höra löftena för det nya året, men för mig är det inget nytt, det gäller bara att fortsätta och göra mer av det som fungerar bra och jag mår gott av!



Titta på en bild i taget och känn in vilka signaler de sänder till dig:

Är det någon skillnad mot den här bilden?

Eller mot den här?

Med tanke på hur bara en liten bild kan påverka oss är det intressant att fundera över hur den verkliga miljön påverkar oss. Tänk till på hur det ser ut runt omkring dig, inte bara hemma utan även på jobbet eller andra delar av dagen.

För min del går det lättare nu, när jag insett hur jag faktiskt reagerar på ALLT runt omkring mig, medvetet eller inte, så öronproppar och mentala skygglappar är absolut nödvändiga att ständigt bära runt på. Förut ville jag inte missa någonting, men det är faktiskt ganska skönt att inte ta in allt ;-)

/Pernilla