3 - Vadå sjukskriven?!

Första månaden var en tid i utförsbacke...
Efter Kristiflygarhelgen med 5 lediga dagar trodde jag att halvtid fram till semestern skulle fungera bra... Jo, på jobbet funkade det nog hyfsat. Jag la all min energi på att orka rida ut terminen med jobb, kände mig absolut "tvungen", det var ju så mycket som behövdes göras! Att jag sedan inte orkade något överhuvudtaget hemma, det var liksom inte viktigt, det var jobbet som stod högre på "måste-listan".
Efter lite semesterdagar, och en veckas halvtid var jag ju tvungen att gå till läkarn för att kunna fortsätta på halvtid. Det kändes tufft att behöva gå till Företagshäslovården igen, det var ju bara 4 år sedan jag avslutade den förra perioden av långtidssjukskrivning... Samtidigt var det skönt att träffa samma läkare som sist, han "kände" ju mig och jag slapp dra hela historien om mitt liv. Vi var ganska snart överens om att jag behövde sjukskrivning och jag gick därefrån med mitt intyg. Väl i bilen skulle jag ringa chefen och berätta vad som bestämts, men när jag läste sjukintyget hade det ju blivit något Fel! Det stod 1 månads HELTIDSsjukskrivning - jag skulle ju jobba halvtid! Jag hade inte tid att vara borta från jobbet helt å hållet, jag hade ju massa patienter som behövde mig! En kollega satte så bra ord på den här känslan; "Hur ska jag kunna vara borta från jobbet när det är personer som mår ännu sämre än jag som behöver min hjälp?!" I det här läget hade läkaren å jag inte alls samma åsikt - han ringde upp mig och förtydligade sig. Det gäller att bryta den negativa trenden radikalt och direkt!
Å, hjälp, är det verkligen så illa??! Jag står ju på benen och vet fortfarande vad som är upp och ner!
Han har många goda argument om vikten av att orka hela dygnet, inte bara jobbet, men jag hör knappt vad han säger, förrän; "Så snart du kan gå till affären och komma ihåg vad du ska ha till middan utan handlingslapp så är det bara att börja jobba igen" HJÄLP, det var längesen jag ens orkade till affären och minnet, det är också långt borta! Jag går väl hem några dar då...

2 - Fira student

Redan att vara hemma från jobbet ett par dar tog verkligen emot, men det var ju bara två arbetsdagar innan vi skulle på student hos äldsta kusinen, så okej då. Så jag och barnen tog tåget för att få njuta av skönt umgänge med släkten och bli omhändertagna av svärföräldrarna några dar. Det jag främst minns från de där dagarna är den konstiga dubbla känslan; ena stunden ganska som vanligt, nästa helt konstig. Det bara kröp i kroppen och det gick inte alls att slappna av, inte ens njuta i solstolen i det härliga vädret eller sova en stund i skuggan. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen...

I efterhand kan jag väl anta att jag fortsatte ta ut på energikontot fast det redan var övertrasserat. Att ta sig in i Stockholmsvimlet, titta på och gratta studenten och sen på fest med släkt och vänner man inte träffat på länge det är ju så klart ett ganska stort uttag, men som fungerade för att jag ville och inte kände efter. Att dagen efteråt då var värsta baksmällan (utan större intag av alkohol) är så här långt i efterhand inte svårt att förstå...

Till mor

Här kommer en blomma till just dig kära mamma!

Inser att jag inte sköter mina åtaganden till mor såsom jag borde, men kanske detta kan jämnställas med ett telegram?



Stor kram från hela familjen

1 - Den berömda väggen

Jag vet precis när det hände. Inte mitt uppe i ett viktigt möte eller under tentaskrivningen, utan under Kristihimmelsfärdshelgen - då när jag skulle ha 5 dagars ledigt och äntligen få vila efter en sannslös vårtermin. Vädret var underbart, vi hade jättetrevligt besök av min syster med familj (som dessutom ville slå två flugor på smällen och därför bodde i sin husvagn på närmsta campingen, så jag behövde inte ens stå för frukost ;-) På lördagen skulle vi alla se på min dotter och hennes bästa kompis när de var med på Dansuppvisning i Konserthuset. Innan dess hade jag förmånen att ta med min 8-åriga systerdotter och gå på stan, bara hon och jag, jättemysigt, men jag vet att jag kände mig stressad över tiden vi hade att passa - fast det egentligen inte var stressigt... Väl i Konserthuset var dansmusiken hög och pumpade ur högtalarna. Efter ett litet tag kunde jag inte alls koncentrera mig på dansen utan väntade bara på numret med min dotter, så att vi snart skulle få gå... För varje takt rann all ork ur kroppen utan att jag då förstod vad som hände. När vi sedan samlades utanför frågade min bästa vän hur jag mådde och då visste jag - Nu är det kört! Jag kände alltför väl igen känslan, men jag kunde väl aldrig drömma om att den skulle hålla i sig längre än de närmsta dagarna...

Nytt försök, det känns viktigt

En av tankarna när jag startade den här bloggen var att skriva om vad som faktiskt hände när jag blev sjuk och allt konstigt som blev i knopp och kropp därefter. Det har känts viktigt i den här processen, men ibland svårt och känsligt att försöka formulera det på ett förståeligt sätt. Jag har påbörjat skrivandet om detta vid flera tillfällen "Hur var det i somras?" och har flera utkast liggandes, men sen har det varit för mycket aktuellt som pockat på och behövts skrivas först, så...
Nu gör jag ett nytt försök att publicera den här berättelsen, vissa delar blir lättare med distans men andra har jag faktiskt svårt att komma ihåg - var jag så dålig??
Jag har tänkt att om jag numrerar dem kanske det är möjligt för er att hänga med i turordningen. Vi får se vart vi hamnar? Jag provar etiketten "Det var då"... då för precis två år sedan...

Seglingens dag

var det i lördags, men det här skrev jag förra gången; maj 2012. Redan då hade det hunnit gå ett år sen "start" och jag hade lärt mig en hel del nya strategier, men de var sköra och långt ifrån automatiska...

Jag tränar på att var en lat deltagare i olika arrangemang; just nu handlar det om segelklubbens årliga arrangemang på stan för att reklamföra sporten och klubben - ett jobb som kräver allas engagemang och som jag brukar vara högst delaktig i...
Bara att säga att jag kommer kl 9 istället för 8 var första steget!
Sedan tillbringar jag flera timmar på bryggan, med fikapauser emellan och så låg intensitet som jag kan uppbringa. Flera gånger kommer frågan "kan du segla med oss?" Visst KAN jag, men jag orkar ju inte... men istället för att säga Ja automatiskt (vilket är mitt naturliga sätt) hinner jag tänka, se mig om efter lösningar, och varje gång fanns det någon annan i närheten som faktiskt VILLE ut på sjön just då!

Vi hade gratis kaffe på det närliggande kafét och där såg jag till att njuta av längre pauser. Ett par tjejer höll på att stämma sina instrument och prova ljudanläggningen. Det här låter lovande - nästa paus ska jag ta i samband med deras spelning:-) De kallar sig Skäggiga damen och spelar härlig vispop med texter med mycket innehåll.

Framåt 13-tiden börjar jag inse att det är hög tid för mig att avrunda, måste hem och vila några timmar innan kvällens "After Sail". Men först ska jag bara ta en liten vända in på Systemet för att köpa med en flaska vin till grillningen. Väl inne på köpcentrat inser jag hur trött och påverkad jag faktiskt är (hinner inte riktigt uppmärksamma det när allt händer) skyltfönstrens innehåll verkligen överfaller mig och jag har svårt att överhuvudtaget sortera intrycken - så har jag igen tagit ut för mycket på energikontot... Men efter några timmars vila kan jag iallafall njuta av en härlig fest med fantastiska vänner!

Men i år blev det inget alls för mig med den här dagen... Jag var faktiskt hemma i trädgården och njöt med mycket gott samvete, börjar lära mig det nu :-)
Jag är mycket tacksam att det finns andra som håller i och kör racet så vår fantastiska sport kan få mer vind i seglen! Tack för jobbet ni gör!

Slumpen är ingen tillfällighet

Nu är jag just hemkommen från en fantastisk vecka i Kristianstad! Det har varit ett tufft jobb som gett otroligt mycket, nu kvarstår "bara" att få det att landa här hemma också.
Jag försökte kontakta omvärlden via bloggen häromdagen, men tekniken ville inte fungera utan slängde ut mitt meddelande nån stanns i cybern...

Det var verkligen meningen att jag skulle åka på just den här kursen just nu! Det känns som att bit för bit ramlar på plats och livet känns väldigt mycket mer hoppfullt än för ett par veckor sedan, vilket är helt Underbart! Nu måste jag smälta allt, inte blir alltför entusiastisk ;-) inför alla möjilgheter, utan ta vardagen lite varligt!

Här kommer några bilder från lunchpromenaderna under början av veckan, när sommaren hade anlänt till Skåne. Det var helt otroligt med alla magnolior - inte små buskar utan stora träd som blommade överallt och tävlade med körsbärsträden om uppmärksamheten i varenda villaträdgård! Tyvärr är kameran i min nya mobil helt kass - alla bilder blir blå :-( funderar på att byta tillbaka till den gamla telefonen bara för detta...

Kram Pernilla

Pre-session-changes

 - alltså positiva förändringar som påbörjats redan inför en behandling! Inom lösningsfokuserad korttidsterapi har man forskat på att 2/3 av klienterna som bokar en tid hos en terapeut, coach eller konsult har påbörjat den positiva processen redan mellan tillfället för tidsbokningen och första besöket! Så känns det just nu; jag känner mig både piggare och gladare, även om orken bara räcker till promenader och trevligt trädgårdsarbete (min man har alltid tyckt att det är konstigt att jag orkar klart mer där än inne ;-) Bara känslan av hopp, att det finns hjälp att få lyfter ju så klart många steg mot känslan av hopplöshet. Det blir säkert en tuff vecka, men efter en skön ledig långhelg hemma med familjen ser jag nu verkligen fram mot veckans BK-kurs. Väskan är packad!

Fånga tillfället när det dyker upp

De senaste veckorna har varit tuffa och att vara mindful och hitta acceptans har bara gått på ytan. Hur ska det vara möjligt att på djupet acceptera att jag är så här dålig av yttre påfrestning och att acceptera att jag har en kronisk sjukdom att leva med? Min inre bild som pigg, duktig och aktiv måste omkonstrueras, men hur den och framtiden kan ta sig ut har jag ingen aning om. Hjärnan vet att detta är en övergångsfas, jag måste bara igenom den, men hjärtat är på väg att ge upp... Jag vill inte kämpa mer, jag vill fungera som vanligt!
Här om dagen fick jag lära mig ett nytt ord "ubåt" - vadå nytt? Jo i en ny bemärkelse. En bekant berättade att hon är en typisk ubåt som alltid vill på djupet när det gäller känslor, förklaringar å så. Det här att vara känslomässigt begåvad är verkligen dubbelt, jag hittade ordet "starkskör" i en bok och tyckte det lät rätt passande. Men just nu skulle jag tycka bättre om att vara lite mer "teflontyp" istället ;-)

Som jag pratat om många gånger är Basal Kroppskännedom något jag verkligen tror på; både i min yrkesutövning och som egenterapi, men ju sämre jag mår desto svårare är det att träna själv. I förra veckan var jag på handledning. Egentligen är det patienthandledning, men eftersom jag vet att jag mår så gott av det för egen del så var jag där. Efteråt satt jag och Ingrid kvar ett par timmar och pratade om mitt läge just nu. Hon känner mig väl sen många år och det är en enorm trygghet. Hon gav mig ett suveränt erbjudande; att nästa vecka komma till Kristianstad och delta i den BK-kurs hon håller då. Men överenskommelsen är att jag bara gör det helt utifrån vad som känns okej för mig - jag deltar på det jag orkar och tränar på att låta bli om kroppen säger så. Att åka iväg, bo borta och ingå i ett sammanhang med delvis okända människor kräver ju en hel del energi, men jag tror verkligen att det är värt det. Att få fem dagar då jag bara fokuserar på att få min kropp och knopp i balans hoppas jag är den ultimata återhämtningen just nu. Det här kanske kan vara en del av den ubåtsresa jag måste ut på nu...

Idag vaknade jag vid 6-tiden av att jag slog pannan i nattduksbordet! Klantigt, ja, ja vet och en pytteliten bula blev det också, MEN det gjorde att jag kom upp ur sängen och insåg att solen sken och det var underbart försommarväder - mycket bättre än prognosen visat! Detta bäddade för en fantastiskt skön start på dagen: En stilla morgonpromenad genom bokskogen, där vitsipporna breder ut sig på marken, solens strålar letar sig ner mellan de nyutslagna löven och fåglarnas orkester spelar högt. Mungiporna letar sig spontant uppåt och livet det är just nu :-)


Hoppas ni njuter av den fantastiska våren som bara exploderar just nu!
Kram Pernilla