Vårdagjämningen har passerat - nu har vi mer ljus än mörker!

Tack för den underbara vår som infunnit sig! Känns liksom som plåster på såren för den icke vinter vi haft och det grå lock som legat över oss. Nu får vi njuta av ljus, sol och vår! Den 8e mars var till och med kompisarna ute och seglade på vår sjö! En hel månad före planerad bryggiläggning. Förra året vid samma tid var den hetaste seglingssysselsättningen vadslagning om när isen skulle gå, och det höll vi på med länge ;-)

Självklart har jag varit ute och påtat i rabatterna - klippt ner perenner, bort med gammalt ris och försökt få fason på äppleträdet som hade vridit sina grenar så långt bort från de skymmande träden på allmäningen som nånsin gick. Nu är det så att kommunens vinterarbete var att ta bort alla träd som stod på deras mark som ev skulle kunna innebära fara för dem som tar sig fram på gångvägen bakom vårt hus. Det låter ju som en god tanke, men precis som med hallonsnåren så har inte vi riktigt samma syn på vad som är lämplig nivå - de tog nämligen bort så gott som allt! Men de lämnade iallafall ett par fina skott av hassel och gullregn, så nu har vi fullt ljusinsläpp, tillika full insyn i trädgården igen. Så det gemensamma familjeprojektet att ordna nån form av staket på baksidan och en häck mot allmäningen är tydligen dax att sätta igång.

Men det jag gör mest av allt, det är att njuta av de fantastiska livstecken som tränger upp ur den kalla jorden överallt! Det är inte svårt att vara ödmjuk över naturens livsbetingelser när man ser hur växterna har förberett vårens ankomst och spricker ut så snart de får chansen. Att se alla dessa underbara signaler kräver närvaro, att hinna stanna upp, att komma tillräckligt nära och verkligen SE, det är livskvalitet på hög nivå!

Strax innan vårvärmen kom promenerade jag förbi en hasselbuske och kom så där riktigt nära. Hängena  hade börjat svälla i gult och mellan dem upptäckte jag millimeter stora cerise blommor! Så otroligt vackert! Sedan dess har jag letat efter hasselbuskar att komma tillräckligt nära och jo visst, det verkar vara så, hassel blommar inte bara med sina hängen utan också med vackra små, små, små blommor. Letar långt bak i minnet och tror det är något med han- och hon-blommor...

När jag inte glider runt utomhus med näsan i jorden eller inne i nån buske försöker jag nu koncentrera mig på något helt annat - min uppsats! Uppsatsen som redan var planerad när jag blev sjuk för snart tre år sedan och sedan dess funnits i bakgrunden. Både som ett ok och en möjlighet. Ett ok eftersom den måste bli klar enligt alla akademiska regler, men framförallt som en möjlighet eftersom vi skriver om ett ämne som ligger mig så varmt om hjärtat - BK i Aktivitet! Alltså samma sak som jag håller kurser i. Vi har intervjuat arbetsterapeuter som har den här utbildningen och frågan är ju om det är användbart. Det är helt fantastiskt att höra att det rungande svaret är JA! och vi har fått så målande beskrivningar på hur och varför. Så vår största utmaning just nu är att få ihop allt vårt material via analys, resultat, diskussion osv till något bra samtidigt som vi vill kunna gå upp med det i maj.
Egentligen är ju inte den största utmaningen själva skrivandet utan hur jag fördelar min energi... Att varken jobba på för intensivt när entusiasmen kommer över mig eller pressa på då tröttheten infinner sig och jag ligger efter min tidsplan. Det här är en av de största omställningar jag gjort i mitt liv - att först lyssna inåt mig själv och sen bara jobba utifrån det!

Så jag tankar med att sniffa på blommorna och sen faktiskt njuta av akademiskt arbete ;-)
Njut av våren!
Kram Pernilla

3 - Vadå sjukskriven?!

Första månaden var en tid i utförsbacke...
Efter Kristiflygarhelgen med 5 lediga dagar trodde jag att halvtid fram till semestern skulle fungera bra... Jo, på jobbet funkade det nog hyfsat. Jag la all min energi på att orka rida ut terminen med jobb, kände mig absolut "tvungen", det var ju så mycket som behövdes göras! Att jag sedan inte orkade något överhuvudtaget hemma, det var liksom inte viktigt, det var jobbet som stod högre på "måste-listan".
Efter lite semesterdagar, och en veckas halvtid var jag ju tvungen att gå till läkarn för att kunna fortsätta på halvtid. Det kändes tufft att behöva gå till Företagshäslovården igen, det var ju bara 4 år sedan jag avslutade den förra perioden av långtidssjukskrivning... Samtidigt var det skönt att träffa samma läkare som sist, han "kände" ju mig och jag slapp dra hela historien om mitt liv. Vi var ganska snart överens om att jag behövde sjukskrivning och jag gick därefrån med mitt intyg. Väl i bilen skulle jag ringa chefen och berätta vad som bestämts, men när jag läste sjukintyget hade det ju blivit något Fel! Det stod 1 månads HELTIDSsjukskrivning - jag skulle ju jobba halvtid! Jag hade inte tid att vara borta från jobbet helt å hållet, jag hade ju massa patienter som behövde mig! En kollega satte så bra ord på den här känslan; "Hur ska jag kunna vara borta från jobbet när det är personer som mår ännu sämre än jag som behöver min hjälp?!" I det här läget hade läkaren å jag inte alls samma åsikt - han ringde upp mig och förtydligade sig. Det gäller att bryta den negativa trenden radikalt och direkt!
Å, hjälp, är det verkligen så illa??! Jag står ju på benen och vet fortfarande vad som är upp och ner!
Han har många goda argument om vikten av att orka hela dygnet, inte bara jobbet, men jag hör knappt vad han säger, förrän; "Så snart du kan gå till affären och komma ihåg vad du ska ha till middan utan handlingslapp så är det bara att börja jobba igen" HJÄLP, det var längesen jag ens orkade till affären och minnet, det är också långt borta! Jag går väl hem några dar då...

Vi har flyttat!

med jobbet alltså. Nu är det snart två veckor sen flyttlasset gick till våra fräscha nyrenoverade lokaler. Första dagarna gick allt med förvånansvärd fart och vi tänkte att det här är ju ingen större match ;-) Men, nu är inte bara jag helt slut när vi går hem på eftermiddagarna... Det kommer bli jättebra när allt kommer iordning, men jag börjar inse att det är nog inte om nån vecka utan kanske typ lagom till semestern - allt tar sån tid! Vi springer runt bland hantverkare, möbelleveranser, nya lokaler man inte hittar till, var finns personalkläderna? hur funkar micron? och däribland  patientkontakter så klart. Här om dan när jag ringde för att boka in nya patienter fick jag till slut ursäkta mig med "låter jag förvirrad så är det precis för att jag är det..." kändes inte helt proffsigt, men iallafall ärligt, hm.
Det bästa med flytten är miljön utanför - en fantastisk park och sjö. Med rätt vinkel kan jag sitta vid mitt skrivbord och till och med se stadens slott på andra sidan sjön!

Att det dessutom nu är 7 km väg till jobbet istället för 3, är nog den största förändringen för mig personligen. Tidigare hade jag väl sagt som många säger nu - vilket bra tillfälle till motion. Ja, visst, men... nu fungerar ju inte min kropp på det sättet - 1½ mil cykling om dan är för mycket för mig just nu, åtminstone om jag ska kunna använda kroppen till roligare saker, typ yoga och trädgårdsarbete, och när jag slutar vid tre-tiden vill min kropp bara gå å lägga sig - definitivt inte köra ett träningspass... Synd att jag inte kan cykla dit å ta bussen hem.
Just vetskapen om avståndet har väl varit det som framförallt hindrat mig från att jubla över flytten och av nån anledning har jag inte tyckt att det varit SÅ farligt med de sunkiga gamla lokalerna som andra gnällt över... Å ganska full i skratt blev jag i fredags när en mycket inrednings- och modemedveten patient säger; "även om de gamla lokalerna var slitna, så var de väldigt mycket mysigare och trevligare att komma in där". Ja, smaken är som baken och förhoppningsvis blir även väntrummet här betydligt trevligare om ett tag!

Ni fattar varför det blivit ont om blogginlägg på sistone!
/Pernilla

Stolt!!

Här kommer ett positivt inlägg :-)


Dottern har fått sitt första jobb!!
Tänk bara att lyckas bli uttagen till intervju av 350 sökande, sen av de 23 intervjuade få en av de eftertraktade tjänsterna! När hon nöjd kom hem från intervjun och berättade om att chefen hade skrattat så han nästan inte kunde fortsätta, Ja då trodde vi nog att chanserna var stora - man ska ju göra ett positivt intryck på chefen;-)  Vad hon sagt, jo i presentationen av sig själv berättar hon att hon är med i SSU, men egentligen vill vara med i Grön ungdom, men det finns inte i stan...
Så vi får väl se om det blir politiska diskussioner mellan fritös o kassa... På hamburgerrestaurangen MAX.

Sedan är det väldigt komiskt att bästa vännernas dotter också fått jobb! På det helt nyöppnade Burger King!! Så nu får vi väl lägga om menyn och börja äta hamburgare till vardags... kanske blir det ett alternativ till dagens pimpade blodpudding; det blev en läcker rödkålssallad med apelsin och granatäpple.

Stort LYCKA TILL till er båda!! Jag är så stolt över er båda!
Kramar Pernilla

Oktober

Nu har kroppen rätat upp sig och livet känns helt okej igen. Första frosten är nära, himlen höstigt blå och bladen glöder underbart. Månaden bjuder på nya utmaningar, både i helgen som gick och kommande veckor. I måndags fyllde sonen 12 år och vi hade besök av både föräldrar och svärföräldrar som bodde över några dagar. Som jag tidigare skrivit är sociala tillställningar trevligt, men jobbiga och vi hade tillsammans funderat över hur vi behövde göra för att det inte skulle bli för jobbigt. Middagarna fick gästerna stå för... och själv sov jag i husvagnen på gården för att ha möjlighet att komma ifrån om jag behövde. Förutom att gästerna säkert inte tyckte att jag var på världens bästa humör, (blir ju lättretlig när jag är trött) så var jag positivt överraskad att jag inte var helt slut när helgen passerat.
Kommande veckor är utmanande på jobbet. Schemat börjar nu bli fullt och jag behöver planera in luft i systemet, framförallt för att ha utrymme till allt det som dyker upp som inte är bokat... mina marginaler för sånt är små och känslan av stress kommer lätt.
Men nu är det dax för nya spännande utmaningar - som jag ska göra på annorlunda sätt än tidigare! Alltså inte dyka in i med huvudet före och uppleva så mycket som möjligt av allt som kommer i min väg... jag måste nog bli lite "tråkigare", mindre social, å framförallt inte prata så mycket - då kanske tankesnurret håller sig i schack...
Så först åker vi till Norrköping två dagar. Kursschemat där är väldigt oeffektivt upplagt - det passar mig perfekt :-) Och övernattning och maffig hotellfrukost på Grand gör ju inte saken sämre.
Sen, sen är det dax för årets händelse! Den 22-26 okt så går vår kurs av stapeln i norra Skåne. Det blir fem dygns internat med fullständig närvaro och fokus enbart på oss själva och ämnet. Dagarna startar och avslutas med meditation, lite föreläsningar och gruppsamtal, men allra mest träning. Träning av kroppskännedomsövningar som man sedan ska omsätta i praktiska aktiviteter - vi ska baka, kratta, dra lakan, stryka, spela spel och baka igen. Låter det knepigt, kanske, men vi kommer känna in varje rörelse i kroppen, prova energibesparande, skonsamma rörelser, reflektera och analysera - Nördigt? Ja självklart! Det ska bli såå kul! MEN jag jobbar bara halvtid och det gäller nu också, så min stora utmaning blir att inte delta i allt och fundera över vilka moment som jag kan få återhämtning av och vilka som kostar mer energi från mig.


Återkommer med rapport om hur det går
/Pernilla

Maj - årets underbaraste månad

Maj och december är årets härligaste, roligaste och mest hektiska tid! På senare år har jag försökt planera lite i förväg - vad vill och behöver jag göra, vad ska INTE göras (eftersom tiden inte kommer räcka till till allt jag skulle vilja göra) och vart finns utrymmet att bara NJUTA? Men ändå är det ofta så att dessa tider bara ramlar över en...
Ett tydligt tecken på att det är lite mycket är att jag inte hinner skriva ner mina tankar i bloggen :-) märker annars att det är ett bra ställe att bearbeta alla mina funderingar, speciellt i förändringstider!
Sedan ungefär en månad jobbar jag halvtid. Det känns bra, jag orkar att vara där, men jag är långt ifrån "presterande" på halvtid. Att hitta ett nytt sätt att lösa kniviga livsfrågor hos människor som lider och söker min hjälp utan att det tar för mycket energi av mig, den frågan har jag inte hittat ett bra sätt att lösa ännu... Att hitta ett vettigt sätt att göra saker mindre noggrant osv - att helt enkelt vara lite mer LAT är inte riktigt min grej,men jag övar :-)
En mer lat Pernilla har de fått se i segelklubben. Jag försöker vara deltagande i de aktiviteter som sker, så väl vanlig onsdagsträning, som städdag eller stort arrangemang på stadens centrumnära sjö, MEN jag tränar på att göra minsta möjliga! Det känns inte alltid helt bekvämt, men det går ganska bra faktiskt. Att börja med att tänka igenom hur behöver jag göra i den här situationen för att det ska fungera för mig och sedan följa det så gott det går. Dessutom är kompisarna i segelklubben så himla sköna och vi har det gott ihop, även när jag är "lat" :-)

Jag har samlat en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner om svårigheter och lösningar under den här perioden, vi får se om de blir nerskrivna längre fram när orken och tiden räcker lite bättre till?

Plommonträdet har både hunnit knoppats, blomma

 och strö sina vita blad runt sig som en vacker matta

Ha det gott i den sköna Maj och glöm inte att NJUTA!
/Pernilla

Det blir inte alltid som man tänkt sig

I GÅR:
I förmiddags var dottern laddad för årets löparlopp. Med ungdomlig spänst, bra grundkondition och ett rimligt mål såg förutsättnignarna helt okej ut. Att hon däremot inte sprungit en enda kilometer som uppladdning tyckte hon inte var något större problem, det gick ju förra året även om biverkningen var ett par rätt risiga knän ett bra tag efteråt... På väg ner till stan hade vi lite pepping-snack. Hon sa att när hon blir spänd så påverkas andning och löpteknik, alltså skulle hon fokusera på att släppa ner tyngden i benen, slappna av och låta andningen sköta sig själv (BK!). Lite tankar även på knänas position så skulle det nog gå vägen.
Solen strålade, en lätt men kall bris kom över sjön, sommarkänslan var överväldigande, knopparna explodera och allergikerna stannande helst hemma... Skolans två lag var samlade - ett med lärare och ett med högstadieelever. Uppvärmningen och stämningen var god. Starten gick och vi såg dem försvinna upp för backen med 10 km framför sig.
Vi som var rätt sugna på att springa, men hade olika bra skäl att inte göra det, förflyttade oss någon kilometer bort för att se dem passera efter drygt 6 km. Täten kom i full fart, de flesta i lärarlaget passerade i hög och imponerande fart och lika så några elever, men resten av tjejerna lät vänta på sig. Till slut kom två tjejer med tårar i ögonen och tunga steg - vårvädret hade slagit till med oväntad kraft och andningen ville inte vara med. Att kombinera detta med tävling och för kroppen överraskande löpning var ingen bra kombination. Stressen, besvikelsen och prestationsångesten spädde på och kroppen tvärnitade. De första tre km hade gått riktigt bra, men resterande 7 blev en låång och plågsam promenad... Väl i mål kom väl till slut insikten att så här blev det idag. Det är inte mycket att göra åt utan man får acceptera att det blev som det blev...

Det såg kul ut och kändes så inspirerande, men samtidigt finns en tydlig insikt att tävla, oavsett amatörnivå, det är inte något som är lämpligt för mig nu för tiden. Den stress som det automatiskt innebär med grupptrycket/att dras med i andras tempo och att ta ut max av kroppen inte är speciellt lämpligt för mig på länge, länge än.

I höstas - sprang vanliga 5 km rundan. De första 4 gick riktigt bra, men sen började det ta emot. Efter allt tränande och tävlande man gjort genom åren så är ju den naturliga reaktionen att ta i lite till och se att det inte är långt kvar, det hade ju gått så bra hittills. Ja, sista km funkade, jag sprang hela vägen, men väl hemma var jag riktigt trött. Inte bara trött på det vanliga sättet när man tagit i hårt vid träning, utan helt slut. Det tog mig flera....dagar... att återhämta mig! Det gjorde mig ju lite rädd, men var ändå en viktig läxa - jag ska inte utsätta min kropp för påfrestningar, utan helt enkelt lyssna på kroppen och promenera hem när kroppen säger till!

Så efter dagens inspiration väntade jag ut värmen och tog springrundan i kvällningen. Det var första på flera månader, har inte haft riktigt lust för den här typen av träning. Och ikväll funkade det bra med 5 km. Just nu har jag storstilade planer på att komma igång med lite löpträning i samband med att dotterns off-ice-träning börjar till veckan. Så vi får väl se hur många var runt sjön det kommer bli...

 

Märker att jag går igång...

Oj, förra veckan skrev jag ett par inlägg som var nästan klara, men orkade inte så långt att de blev publicerade, men de gäller fortfarande... När jag kom till Företagshälsovården förra veckan hade jag skrivit ner några punkter som jag absolut behövde prata om! Veckan innan, bla. på jobbet, hade jag verkligen kännt "suget" efter att ta tag i några riktigt svåra "patientärenden". Vet att jag har kunskapen, har lyckats tidigare och känslan av att lyckas hjälpa en patient som sökt lösningar länge ger ju en häftig bekräftelse! MEN det tar massor av energi! Jag var klok nog att kunna säga Nej, detta är inte aktuellt för mig i nuläget. Det var heller ingen annan som förväntade sig annat, men problemet var att detta snurrade runt i huvudet i flera dagar ändå. Jag vet att jag tidigare har löst många problem i duschen, men där har ju inte patienterna att göra ;-) jag ska jobba på arbetstid och inte på alla andra ställen/tider! Den stora vinsten just nu var ju att jag verkligen hade observerat vad som hände, känt vad jag "ville", men handlat utifrån det som är bäst för mig = det jag faktiskt vill!
Ytterligare en erfarenhet var när jag var på träning i förra veckan. Tjejen framför mig har klara problem och mina yrkesögon kan nästan "ställa diagnos". Hela jag reagerar! Det kliar i fingrarna och jag får koncentrera mig hårt på mig själv. I en arbetssituation hade jag gått fram och hjälpt henne, men det här var ju inte på jobbet! Det var säkert jättebra för henne att hon kommit iväg på träningen, hon hade säkert blivit minst sagt förvånad och kanske kränkt om jag gjort något och jag var på träningen för att jag själv behövde träna - inget annat!! Dessutom fanns det en ledare som inte var jag!
Det är verkligen intressant att observera sig själv och se vad som händer - vilka saker runt omkring mig som är riktiga "triggers" och att jag faktiskt har strategier för att hantera dem i nuläget. Nu gäller det "bara" att fortsätta ha lagom livstempo så jag hinner vara tillräckligt närvarande för att höra vad kroppen skickar för signaler"!

/Pernilla

Julbrev

Sedan ganska många år tillbaka brukar jag skriva ett Julbrev och skicka till släkt och vänner istället för julkort. I år var det svårt att bestämma sig för vad jag skulle skriva, hur berättar man om läget på ett "lagom å bra" sätt... Här är ett utkast som inte blev ivägskickat, men ändå beskriver en del av mina tankar:

Året 2011 blev inte som vi tänkt oss, det blev på ett annat sätt… Ni vet där på nyårsafton när man kanske ger ett nyårslöfte eller iallafall i början på året när det är lätt att tänka och drömma om hur man vill ha det – vad man vill fortsätta med och vad som skulle kunna vara bra om det blev annorlunda. Privat kanske man inte är lika tydlig som man oftast är på jobbet – verksamhetens mål och visioner är klarlagda, större möten, kurser och utveckling är inplanerade. Oftast handlar detta om vilka Prestationer man ska lyckas genomföra under året.  Jag vet att mitt nyårslöfte 2011 var det samma som 2010 – att hinna/prioritera mer tid tillsammans med mina närmsta vänner för att bara vara. Jobb, studier och ”nödvändigt” föreningsengagemang skulle inte få uppsluka all min tid, även om jag visste att mycket var inbokat.

Även om inte mycket blev som jag och vi tänkte vid nyår 2011 så har jag iallafall infriat mitt nyårslöfte med råge J - att vara långtidssjukskriven ger i alla fall Tid att vara!

Efter en sannslös vinter och vår blev jag alltså sjuk i juni, Utmattningssyndrom och har sedan dess varit sjukskriven… Det har inneburit stora omställningar och mycket arbete, i form av rehabilitering. Självklart även för övriga familjen! Efter julhelgen planerar jag att börja arbeta 25% på mitt jobb, men med mer administrativa och avgränsade arbetsuppgifter.

Egentligen vill jag inte att detta brev ska handla om ”stackars mig” utan mer om livets lärdomar. Det blir inte alltid som vi tänkt oss utan det blir så som livet blir, och vi får ta tillvara det och se vad vi kan lära och göra det bästa av det.

En ouppfostrad hund

Jag gillar att använda metaforer i mitt arbete, tycker ofta att det lättare ger bilder som kan hjälpa fantasin att hitta nya lösningar. Beteendevetaren jag går hos använder också detta en hel del, så nu vet jag vad det är för fel på min hjärna :-) Jo, min hjärna är som en överaktiv hund! Den måste tränas på att hålla sig efter den aktuella stigen och inte få släppas iväg och låta löpa hur som helst... Så senaste månaderna har min hjärna gått på Uppfostringskurs! Men jag vet inte om jag lyckas så bra på det här området - det är ju så mycekt roligare att alltid hitta nya vägar, följa nya spår å fullständigt glömma bort vart man egentligen hade tänkt sig. Men å andra sidan kallar hon mig också för Energimissbrukare. Jag misstänker att det här hör ihop ;-) Intellektuellt kan jag förstå att det är mer ekonomiskt att följa en stig och hålla sig efter den och inte plocka upp massor av spännande pinnar på vägen... Att jag helt enkelt ska bli färdig och avsluta en sak i taget istället för att låta kreativiteten dra iväg å hitta massor av nya projekt som ständigt behöver göras.
Bland metaforerna är jag inte bara "en ouppfostrad hund" och "energimissbrukare" utan också "stressallergiker" - kärt barn har många namn :-) Har man en matallergi måste man ju ständigt läsa innehållsdeklarationerna, har man ett missbruk måste man undanhålla sig från lockelsen, men mitt probelm är ju att jag inte vet hur innehållsdeklarationen ser ut eller vad som kan bli en skön lockelse... Så hur ska jag veta vad jag får och inte får göra??

Ni som inte alls känner igen er i ovanstående beskrivning, kom med några förslag på hur man kan betee sig!! Eller kanske du är hundägare och kan det här med dressyrkurser??

Nu ska iallfll hjärnan ta med sig kroppen och gå till sängs.
Ha det gott!
/Pernilla

Duktigheten - den svåra

Plötsligt ångrar jag kraftigt att jag startat bloggen. Känner hur kraven på mig växer. Måste ju göra det riktigt bra, läsvärt för andra, tillräckligt ofta nya inlägg osv. När känslan sjunkit ner och jag inser vad jag tänker förstår jag att det är mina gamla vanliga krav på prestation som dyker upp – att alltid göra allting så himla bra! Så denna blogg är också en träning för mig, att göra den ”good enough”, men jag är inte så bra på det ;-) vet inte riktigt vad det betyder, så jag har en del att lära. Och att veta att det ständigt finns nya saker att lära sig och ingenting är bestående, det ger ju förtröstan.

Kram på er!

/Pernilla