Adventstider

Jag tycker årets roligaste månader är december och maj. Alltså har jag sagt sen många år tillbaka att då ska man inte boka in någonting alls utöver det som hör årstiden till och är kul! Då kan man undra hur jag tänkte när jag bokade in en hel veckas kurs första veckan i december... Fast jag vet ju svaret - det var en chans jag inte kunde missa och dessutom kul!
Att vi dessutom drabbades av Stormen Sven lagom tills vi skulle hem, ja det var ju bara att acceptera... Att hela familjen var sjuka här hemma och jag verkligen hade behövt komma hem fort, det tog inte stormen nån hänsyn till, men det gjorde däremot min bästa vän som ryckte ut med undsättning - TACK!
Istället fick jag middag och övernattning hos svåger & svägerska, mycket trevligt! när det nu blev som det blev. Med 40 mils omväg så hade jag en riktigt skön tågresa genom ett vintrigt, vackert och stilla landskap - och det var extra skönt att komma hem, 22 timmar senare!

Andra veckan i december var redan inplanerad för flera aktiviteter och undanhållande av så mycket "måsten" som möjligt - hade bla bett om ledigt på luciadagen för att kunna njuta så mycket som möjligt!

Att jag då hade fått låna en fantastisk bok som jag bara skulle kolla lite i innan jag somnade kvällen den 12e var däremot inte inplanerat... Eftersom jag skulle upp kl 5 för att köra dottern till dagens första luciaföreställning var det helt fel val av kväll att börja läsa en ny bok!! Så ganska många timmar tillbringades med boken i knät under ett par dagar och till slut var det faktiskt skönt att den tog slut så livet kunde återgå till det normala :-) Vad den hette? "Livet efter dig" av Jojo Moyes. Ska helt klart leta efter fler böcker av henne, men välja när jag börjar läsa dem!

Däremot konståknings-SM blev det inget av för mig i år - det är så otroligt kostsamt när det gäller koncentrations- och energikontot :-(

Samtidigt har jag dragits med en seg liten rackare till bacill, en sådan som man knappt märker "normalt" men som mycket tydligt tar mina sista marginaler! Men då måste jag påminna mig om att väldigt mycket som jag tidigare skrivit om här på bloggen ändå är på en annan nivå - jag är faktiskt långt från sängliggandes just nu! Men seg och trött och humör utifrån det :-(

Så nu hoppas jag få ihop sista veckan före jul på ett lugnt och trevligt sätt för att sedan avnjuta en härlig julvecka med släkten!

Hoppas ni har en härlig adventstid!

Festligheter = ingen sömn

Senaste veckorna har varit rätt bra, hittat en hyffsad rytm för vardagen även när de andra nu är hemma och har sommarlov. Men som vanligt räcker det med ytterst lite så vacklar balansen. Under veckan har jag känt av att jag ville lite för mycket en dag när jag satt å skrev - ville bara bli klar = ½ timma mer arbete vid datorn är hjärnan ville... På segelklubben var jag lite för social, det var ju så trevligt... I torsdagskväll hade vi personalfest hemma hos en av mina kära arbetskamrater = alltför sent i säng! Och lördag kväll var vi bortbjudna på middag hos bästa kompisarna. Vi hade jätte trevligt, åt god mat, för mycket efterrätt och njöt av både vin och kaffe.

Jag har en fantastisk förmåga till sömn och det har hjälpt mig genom mycket av detta. Vi brukar skämta om "Karlsson-genen", den vi ärvt efter morfar. Jag minns hans middagsvila, när han kom hem från jobbet för att äta och sen la sig på sängen, knäppte händerna på magen och sov en stund innan han åkte tillbaka till jobbet igen.

Men i natt fick jag betala för allt detta!! Hjärnan klarade på inget sätt att koppla ner, troligen sov jag nån timma under natten, men det kändes mest som nån form av dvala. Vid två-tiden försökte jag skriva en budget - borde vara så tråkigt att jag skulle somna... Vid fyra åt jag ett nattamål och vid åtta klev jag upp igen - bättre lycka en annan natt! Snälla ni, påminn mig nästa gång då det bjuds vin och kaffe under kvällen - en "bra" dag passa på å njut, en "dålig" dag stå över!

På morgonen lyssnade jag på Sarah Dawn Finers Sommar i P1. Jag älskar när människor berättar sina livsberättelser! Hon gjorde det i direktsändning - för henne var det ett sätt att släppa på kontrollen, live kan man inte justera allt som inte är perfekt... Jag gillade hennes sätt att berätta samtidigt som jag faschineras över min egen förvåning "Har inte hennes liv glidit på som en räkmacka, hon som är så duktig och känd?" Så kärnan i hennes liv är väl den samma som hos oss andra - 

Du måste älska dig själv innan någon annan kan göra det. 

Detta självklara, men ack så svåra att verkligen göra på djupet.

Några bilder från min väns fantastiska hem och trädgård!

Ömsom vin ömsom vatten

Nu gillar jag verkligen vatten, men ni fattar, det är både upp och ner. Jag har försökt prioritera för att orka njuta av det vi gör. Har tom hoppat över en glöggfest! Helgen var istället vikt för konståkningstävlingar och jag skulle bara vara med som åskådare del av dagen. Tävlingarna var superbra och mycket sevärda, MEN jag hade verkligen inte räknat med att det skulle kosta så mycket energi! Huvudvärken har dånat och sömnen varit ryckig... När kroppen blir stressad av för mycket intryck börjar hjärnan speeda och ni kan ju gissa vad som snurrar så här års. Så klart Julförberedelser. Vi har försökt lägga ribban på lagom nivå och våra kära gäster får både ta med sig mat å hjälpa till att fixa på plats. Men det finns ju alltid sånt som kan snurra runt när sömnen tryter...
Nu jobbar jag bara EN dag till, sen är det semester och ledighet i 17 dagar!!

Onsdagar...

Så var det onsdag igen... Nu har jag gjort bara lite, lite för mycket i några dagar, så den här dan har gått åt till vila :-( Att ha en dag för återhämtning kan ju vara riktigt skönt, men att sova bort större delen av dagen är ju inte precis "balans". Efter knappt två timmars jobb i morse (som fungerade bra) var cykelvägen hem ovanligt lång. Jag deckade på sängen, å ett par timmar senare avnjöt jag iallafall en skön lunch på altanen - mer trädgård än så blev det inte idag...
Nu ikväll dristar jag mig till att göra lite hemgjord äpplekräm = dagens ansträngning :-)

Men jag tror iallafall att denna veckas dipp inte blir djupare än så här - då får jag väl vara rätt nöjd ändå ;-)

/Pernilla

Att tillbringa livet i rullstol

Jag var på Företagshälsovården igår…

Även ett liv i rullstol kan vara ett gott liv! Men på ett annorlunda sätt än tidigare. Ibland kan jag ändå kliva ur den och gå några steg, glömma den bakom hörnet. Då glömmer både jag och min omgivning att den finns – då vill jag springa! Kanske jag tom klarar några springande steg och sen blir väldigt ledsen för skrubbsåren jag får när jag faller…

Sociala kontakter tar mest – alltså innebär semester en belastning för utmattade istället för vila och återhämtning – vilket innebär att när vardagen rullar på i sin gilla gång mellan arbete och hem, utan några utsvävningar på helgerna, då kostar det minst energi.

Hur ska jag då kunna träffa familj och vänner som bor på långt håll, när jag varken orkar åka dit eller orkar vara ”värdinna” vid besök?

Beteendevetaren på FHV tycker inte alls att det är konstigt att jag mår sämre efter semestern… andra trötta efter att varit bortresta en helg i ett par dagar, men som utmattad kanske jag är det i ett par veckor – hur tusan ska jag hitta ett sätt att stå ut med detta?? Det känns som jag inte kommer få göra någonting…

Jo, du ska hitta ett annorlunda sätt att leva ditt goda liv! Men hur det kommer se ut kan ingen förklara för mig, det kommer jag så småningom hitta själv.

Att inse och acceptera att jag troligtvis aldrig kommer återfå den energi och aktivitetsnivå jag haft känns tufft. Att verkligen sätta mig in i att jag har en kronisk sjukdom, ja i alla fall en kraftig allergi, det känns tufft. Typ som hästtjejen som får reda på att hon är så allergisk att hon aldrig mer får sätta sin fot i stallet.

Hon får mig att tänka till, över hur dålig jag verkligen är just nu jämfört med före semestern – jag inser att jag faktiskt försöker göra mer på jobbet nu än då, jag har själv trappat upp nivån för jag vill orka och kunna göra lite mer. Jag hatar väntelistor ;-) Så nästa vecka får jag boka in mer luft i jobbalmenackan igen så jag ger mig själv möjligheten att verkligen återhämta mig från semestern och sommaren, för att återigen kunna ta nya steg lite längre fram!

 

Även om jag skriver detta med sorg i hjärtat och tårarna rinner så kan jag ändå le och se framtiden med tillförsikt – har jag bara tålamod så kommer det fungera J

 

Berätta gärna för mig var man kan köpa tålamod!

Stora kramar Pernilla

Förväntans oro

Så var första arbetsdagen efter 6 veckors semester avklarad. Det var riktigt kul och kändes bra på alla sätt att komma tillbaka till jobbet! Underbart att komma dit, träffa alla trevliga arbetskamrater och se att det finns spännande arbetsuppgifter som väntar under hösten.
Som alltid blev det ju så klart mycket prat om hur alla haft det under sommaren. Det är väldigt dubbelt att konstatera att de första två-tre veckorna av semestern var underbara med först Mallorcaresan och sedan besök hos min mans familj, MEN efter det har jag använt resten av semestern till att återhämta mig och jag är fortfarande inte i samma form som jag var när jag gick på semester... Det är faktiskt frustrerande, jag tycker jag gör så mycket "rätt", men återhämtningen går så långsamt! Det är så grymt tålamodsprövande! De sista dagarna före jobbstarten har faktiskt varit tuffa, jag har helt klart haft "förväntans oro", tycker det är ett så bra ord, jag har funderat över hur tusan jag ska klara hösten på ett bra sätt om jag inte ens klarar att ha semester... ;-)
Det är intressant hur den där hjärnan fungerar - jag ser vad jag tänker, förstår att det inte är konstruktiva tankar, förstår att jag mår mycket sämre i stunden om jag låter dessa tankar snurra, MEN det går ändå inte få stopp - oron och ältandet bara snurrar på. Det hade varit mycket bättre om jag gått till jobbet igår istället :-) ELLER så borde jag skrivit ett blogginlägg!
Inser att det är rätt bra att skriva, saker å ting blir klarare när jag måste formulera det och därefter lättare att hantera. Men under stor del av sommaren har jag bara varit trött, trött å trött - man och dotter skötte matlagning å allt annat nödvändigt å jag bara gled runt, vilade, sov å orkade oftast knappt mer än plocka av matbordet, ta hand om disken eller så... Otroligt skönt att familjen bara kan acceptera läget å snabbt anpassa sig efter det som gäller för stunden!
Senaste tiden har det iallafall gått tydligt åt rätt håll och nu handlar det väl om att återigen hitta vardagsrutinen och hämta kraft utirfrån den!

Hoppas bara att lite sommar kvarstår även om jobbet börjat igen!

Omvärdera semestern!

Vad lätt det är att bli frustrerad när jag inte alls blir piggare av att vara ledig med familjen, göra roliga aktiviteter tillsammans, hälsa på släkt och vänner! Dessutom sker allt nu för tiden på ett lugnt sätt - inte flera aktiviteter samma dag, jag bär alltid på öronproppar och solglasögon, går undan och vilar, tar knappt några intiativ till vad som ska göras (var nog oftast jag som kom på att något behövde hända tidigare...) och folk runt omkring mig förväntar inte att jag ska hjälpa till ens med middan eller så! Trots detta har jag nu fått "betala" med mer än en hel veckas återhämtning här hemma nu, börjar närma mig "nollpunkten" och behöver åtminstone en vecka till för att komma dit jag var innan semestern började... Men vad hjälper det att bli frustrerad? Absolut ingenting!!!
I onsdags hade jag som tur var ett sommarbesök på Företagshälsovården, jag var helt slut när jag kom dit. Jag berättade om Mallorca-resan och besöket hos min mans familj och samtidigt så pratade jag om alla strategier jag använder hela tiden och sedan mina tankar om hur dålig jag är - har jag verkligen inte blivit ett dugg bättre sedan i julas?? Det vet jag ju att jag har blivit, men samtidigt så var jag ju nu tvungen att använda precis samma strategier som då och hade även nu svårt att göra det som vi gjorde då... Visst, då vilade jag flera gånger om dagen, nu kanske bara en. Då orkade jag bara någon timma, nu faktiskt flera, även om det bara gällde en å samma aktivitet, men ÄNDÅ Ska jag verkligen behöva vara så här trött av att göra roliga, trevliga saker?!
"Men du, upplevelser gör man inte med knäna!" Nä... "Det gör man ju med huvudet! Ditt huvud blir ju fullt av upplevelser även om du gör allt på ett bra sätt och i känd miljö. Det är ju skillnad att vila på en gräsmatta i en park än i sängen hemma för dig själv." "Värdera ditt tillfrisknande kan du bara göra en vanlig vardagsvecka hemma där allt går i sin gilla gång. Många med utmattningsproblematik är mycket tröttare efter semestern än innan. Du måste omvärdera semestern!"
Så hem och Acceptera! Vila, vila och vila! Jag sa till resten av familjen "Gör vad ni vill närmsta veckan/veckorna, men räkna inte in mig..." På något sätt känns det skönt när det blir så här tydligt - jag kämpar inte för att orka, utan tillåter mig att bara sjunka ner i tröttheten och BARA göra precis det jag orkar. Och familjen och närmsta kompisarna är vid det här laget vana så de accepterar detta rakt av (Tack kära ni för att ni stöttar mig så på detta sätt!)

Eftersom den sköna sommarvärmen äntligen kommit så ska jag nu gå ut å lägga mig på gräsmattan å njuta - det är ju en mycket skön Vila :-)

Hoppas ni också får en välbehövlig vila under sommaren!
/Pernilla

Åh, varför orkar jag inte?!

Jag vet att det är en dum fråga, men det är så himla trist att inse att det inte bara går åt rätt håll!! Jag vet att ingen förändring bara går åt ett håll, utan "två steg fram och ett tillbak" är mer regel än undantag. Men det är tufft när det blir synbart... Just nu är vi och hälsar på min mans familj. Sist vi var här var i julas. Det är jättekul att träffa alla, att verkligen hinna umgås, prata och göra små utflykter tillsammans! De senaste månaderna tycker jag verkligen att jag blivit märkbart bättre; på jobbet gick det riktigt bra och Mallorca resan var ju bara skööön. Men ändå jag har perioder då jag verkligen är trött. Kanske är det som min man sa igår, att vi märker skiftningarna mer nu än när jag var sjukare. Då var jag ju trött hela tiden och vilade varje dag. Nu kommer det dagar när jag orkar dan igenom utan extra vila och är nästan "normal" :-) och sedan kommer det perioder då jag varje eftermiddag behöver sova, ibland i flera timmar för att överhuvudtaget orka med kvällen...
Igår var vi å hälsade på kompisar, blev bjudna på god middag och hade en jätte trevlig kväll! På vägen dit kände jag att jag egentligen var för trött, hade jag bara följt kroppens signaler hade jag stannat hemma och vilat... Då började jag misströsta och fundera över om jag verkligen är bättre än för ett halvår sedan - det var ju samma sak då!!
Det är tufft att inse att det visst går framåt (då bestämde jag inte förrän samma dag att jag verkligen kunde åka, nu hade vi planerat en vecka i förväg och har kunnat följa planen), men att jag får ta konsekvenserna dagen efter, både då och nu. Att när livet går sin gilla gång hemma, med halvtidsarbete, vila och lugn vardag hemma där alla hjälps åt, så fungerar det rätt bra, MEN så fort det blir lite extra, jag blir exalterad och vill göra roliga, sociala saker så nås gränsen väldigt fort!!
Frustrationen kommer och jag funderar på vad som är balans i mitt liv. Det är i vilket fall inte bara ett långsamt, segt tempo utan skiftningar, då kommer jag bli tokig.
Det här är allt annat än njutning:-(
Hur tusan ska jag kunna leva mitt liv utan små, nya spännande utmaningar med jämna mellanrum?!


Men som ni ser, det är inte bara mörka molm på min himmel ;-)

Hur var det i somras?

Jag har tidigare fått frågor av vänner hur det egentligen var i somras när jag blev sjuk.
"Vad hände? Vad gjorde du? Såå dålig! Svårt att förstå/tänka sig in i när man aldrig varit där. Hur var det för familjen?"
Ja, hur var det egentligen. Sommaren är rätt disig i minnet (inte bara pga vädret) Nästan svårt själv att komma ihåg hur det var...

Tidigt blev jag från företagshälsovården beordrad Hjärnvila! De sa en massa andra bra saker som jag där och då inte ville höra, men ändå kunde förstå att jag nog borde... Efter några veckor blev det väldigt tydligt vad det i praktiken innebar att Växla ner totalt! Livet hemma skulle pågå som om jag inte fanns, låg på sjukhus eller nåt... Inget som helst hushållsarbete eller ens sätta foten i köket. OM det fanns lite energi skulle den användas till något lugnt, roligt, tyst och återhämtande - jag skulle ha en ständig spa-känsla!
Som jag skrev tidigare angående matlagningen har vi alltid försökt dela på hushållssysslorna och familjeangelägenheterna, min man har alltid varit bra på att laga mat, men från det till att ta hand om ALLT (inklusive mig) var en stor omställning, speciellt för min man men även för barnen.
Och vad gjorde jag hela dagarna då?? Ja, hur gör man när man gör Ingenting? För det var faktiskt så, jag gjorde ingenting, för jag klarade inget annat! Jag kunde inte ens läsa, vilket alltid varit en favorit sysselsättning (även om det senaste halvåret bara handlat om plugg), det fanns inte en chans att orka koncentrera sig på bokstäverna, än mindre att få ihop det till ett innehåll. De flesta dagar tillbringade jag så mycket som möjilgt utomhus; gick runt i trädgården, luktade på en blomma, plockade bort ett ogräs som var framför näsan, låg på gräsmattan eller i solstol i många timmar (så länge regnet inte vräkte ner) och flera gånger om dagen lyssnade jag på Mindfulness-program. Dotterns konfirmationsläger (bara ett par km bort) var heller inte så dumt för mig; att sitta med i kyrkan eller på föräldraträffar å bara lyssna - men oj så jobbigt det blev när något känsligt ämne kom upp, då fick jag hålla emot allt vad jag hade för att inte brista ut i störtgråt även om det var det jag just då ville allra helst (det var nog med den oro dottern hade iallfall ;-).
Jag var ständigt otroligt trött, tårarna rann för minsta lilla och på nätterna fann inte kroppen vila då heller utan huvudet surrade av tankar lika mycket som på dagen eller byttes ut till mardrömmar där jag var ständigt jagad av att inte hinna i tid - missa tåget å sånt där...

Jag var till och med "en LAT Gäst" på min egen dotters konfirmation. Men det är värt ett helt eget inlägg!

De här korten har gamla datum, men i somras njöt jag en hel del av trädgården trots att den blivit rätt "förvildad" under de senaste somrarnas ouppmärksamhet. Att sätta solstolen INNE I rosen och se blommor och bin på riktigt nära håll var också det en riktigt njutbar mindfulness-stund.
Förresten blommar Honungsrosen lika överdådigt varje sommar och  just nu är den ändå större, men lika ostyrig ;-)

1 års sjukskrivning...

Kära blogg, förlåt att du blivit lite bortglömd på sistone! Du vet hur maj och juni är, för det har jag redan berättat, men sedan måste jag faktiskt skylla på tekniken. Låter lågt, MEN den har verkligen strulat! Vår stationära pc har lagt av, barnens skoldatorer har lämnats in över sommaren vilket innebär att familjens gemensamma bärbara har blivit väldigt svår att få åtkomst till... och inte nog med det, när jag äntligen har den i mina händer, då vill inte nätet vara med! Så vad gör man, jo, till slut sitter jag desperat på jobbet (men inte på arbetstid :-) för att lyckas publicera detta inlägg som jag skrev för ett par veckor sedan:

Den 7e juni passerade jag 1 års sjukskrivning! Det var faktiskt en rätt tung dag - det har varit ett väldigt speciellt år, det som gått. Sommaren var riktigt tung, där jag levde i min "bubbla" och resten av familjen blev väldigt påverkad. Hösten blev sedan en tid med väldigt mycket närvaro - jag orkade knappt göra något överhuvudtaget, men jag var Här. Här och Nu tillsammans med barnen, tid i familjen att hinna Bara Vara, prata och finnas till. Under vintern har sedan orken börjat återkomma och vissa stunder kan jag känna mig ganska "normal" (men stunderna är inte så långa ;-) Livserfarenheterna som jag och också övriga familjen fått med oss känns ändå som ovärderliga - att stanna upp i livet och verlkigen få känna på vad som är viktigt, det har gett mig nya dimensioner. Chansen att lura sig själv när man rusar fram genom livet och knappt hinner varken njuta av eller se vad man rusar förbi, den "möjligheten" är förbi när allt bromsar in och plötsligt går väldigt långsamt. Jag hoppas mitt liv kan hålla ett högre tempo än idag, men jag hoppas att jag lärt mig tillräckligt för att inte välja att rusa på igen - livets stunder är alldelles för värdefulla för det!

Påminn mig gärna om ni ser att jag inte håller det här löftet till mig själv :-)
Just nu njuter jag av ljuset, naturen och löftena som sommaren ger!
Hoppas du också njuter, även om regnet vräker ner...

Stora kramar till er alla så här i midsommartid!

Tröttheten, fy tusan för tröttheten

Ni vet hur den underbara maj är, även juni är en av årets underbaraste månader, MEN det innebär att det blir svårare att vila – det är ju så himla mycket roligt man vill göra!! I år har jag verkligen aktivt fortsatt att dra ner på allt som inte ”måstes” och det jag gör planeras och försöker balanseras med återhämtning, men det har i alla fall blivit lite för mycket lite för länge. Så nu är jag trött! Inte på det sättet som man alltid är en måndag på jobbet eller när man kravlar upp ur sängen en tidig morgon, utan mer känslan av ständig influensa… Och jag sover! Sover 8-9 timmar/natt och oftast 1-2 tim/eftermiddag. Jag har alltid (förutom i somras) kunnat använda mig av möjligheten att sova mig frisk och visst är det en skön förmåga att det finns möjlighet till återhämtning, men…

På jobbet går det ganska bra med de patienter, möten etc som jag har inbokat, då går det liksom av bara farten, men där emellan är inte precis effektiv tid L På kvällarna försöker jag gå på min yoga och greja i trädgården för jag vet att det ger mig energi. När jag ska köra barnen till aktiviteter är jag åtminstone en säkrare förare än när det varit som sämst (alltid något ;-) Men både på seglingen, jobbet och hemma har de som står mig nära ”sett på mina ögon” att jag är trött…

Nu är det bara 2½ veckor kvar till semester – hoppas jag är betydligt piggare när ”höstterminen” börjar!

En halvdag senare: Tänk ändå att det är möjligt att vara lite mindre trött när jag går hem från jobbet än när jag kom!! Vilket innebär att jag iallafall orkade cykla hem i normal takt och inte ramlade ner i sängen för min tupplur :-)

Händelserikt påsklov

Först tre underbara dagar i Köpenhamn på tu man hand med min älskade make, samtidigt som barnen tog tåget till mormor och morfar. På onsdan var alla hemma igen och mina föräldrar också för att timea in våravslutningen för konståkningsklubben - jätte härligt att se alla duktiga åkare, från små stapplande till stora mycket vältränade graciösa åkare.
På torsdan var det först jobbet och på eftermiddan var dottern ute å seglade! En kompis ringde och erbjöd både en båt att låna, seglingssällskap och en mamma i motorbåt som säkerhet - kan det bli bättre?! När vi kom ut för att hämta var det två strålande tjejer som badat ofrivilligt ute på sjön ett par gånger och fortsatte inne vid bryggan när båtarna kommit upp på land - trots att de har torrdräkt såg det väl kallt ut...
Framåt långfredagen började min ork ta slut. Inte alls konstigt för det är jobbigt att följa med i familjens tempo, men jag har verkligen försökt ta det lungt och göra allt i lagom takt - många vilopauser blir det! Så påskafton och påskdagen har jag tillbringat några lugna timmar i trädgården och på sängen drömmandes om våren :-)

Vår frälsares kyrka har ett 90 meter högt torn med trappor på utsidan! Det gav en fantastisk utsikt, men när det blåste 10 m/sek hade jag god nytta av all mental träning - hu, det var på gränsen till vad jag vågade...

En liten tur i Christiania hann vi med också, men vi hade bara kreditkort så det blev inget handlat på "Green light district" ;-)

Vid Norreport låg några härliga saluhallar där det mesta i ätbar väg fanns att hitta, tex. ett fantastikst kaffeställe med vältränade baristor! Å så klart blev det gott kaffe att njuta av.

Nöjda seglingstjejer tar sig ett dopp!

Hoppas ni alla har njutit av påskhelgen och vi har ju en dag kvar!
/Pernilla

Vänja sig vid att vara trött...

Hur kul är det att vänja sig vid att vara trött?!!
Visst uppgiften från Företagshälsovården är just nu att utöka tiden på jobbet, men inte innehållet... Men dagar som i fredags och igår när jag är på jobbet - fysiskt, men bara är trött, försöker göra nåt litet, men orkar inte koncentrera mig - hur kul är det? Men okej, livet är väl inte bara kul ;-) Och normaltillstånd för en längre tid framöver är väl mer av en liten uppförsbacke.
Tack å lov för en "ledig" dag som idag! Sov till kl 10.30, vaknade utan huvudvärk och med den sköna känslan av att ha en helt ledig dag att ägna åt sånt som GER mig energi! Det första jag såg när jag drog upp persiennen var just utslagna krokus i gräsmattan! Snart ska jag gå ut i trädgården och påta. Äntligen orka plantera vårblommorna (som inhandlades för en vecka sedan...) i krukorna vid entrén.

Våren ger hopp om livet och ny energi!

/Pernilla

Fy tusan för Bakslag

När jag fick förkylningen här om veckan var jag lugn å trygg å tyckte att det bara handlade om att acceptera läget – lätt sagt, men inte lika lätt gjort…  Veckan som gick har varit för jäklig! Efter närmare 10 dagars förkylning och hosta på nätterna började jag bli rätt sliten, men tyckte inte det var så konstigt – det är ju normalt! Jag har inte varit värre än att jag orkat det vanliga, men i lugnare tempo, typ; varit på jobbet men lugnt, kanske anpassat mina tider lite, tagit en promenad och i söndags var jag ju riktigt pigg. Men i tisdags när jag kom hem från jobbet fick jag tvinga i mig lunchen – kroppen skrek ”Gå å lägg dig”, men jag vet att jag måste äta annars blir det bara värre. Därefter la jag mig å vila, men jag är så trött att det bara kryper i kroppen, huvudet har börjat surra igen och de gamla stressymtomen gör sig påminda – i det här läget hjälper det inte med förnuftiga tankar utan det är panikkänslor som kommer. På eftermiddan ska jag på yoga, men i det här läget kan jag inte avgöra om det är en smart idé eller om det innebär att gå över mina gränser – jag vill ju så klart ta det beslut som är rätt utifrån mitt tillfrisknande… I allafall går jag på yogan och Wow! vilken balansering det gav! Första natten jag sover ostört utan hosta! 1 - 0 till yogan! Men det innebär ju inte att förkylningen är botad, nä den fortsätter envist att sätta sina spår och jag inbiliar mig på något sätt att det här är en katastrof...
Först idag känns det som pengen nog trillat ner - det som andra kloka människor runt omkring mig påpekat och som jag själv intellektuellt vet - har sagt det så många gånger till mina egna patienter... Det är ju aldrig någonsin så att förändring går spikrakt uppåt, utan två steg fram och ett tillbaka är det som gäller. MEN på något sätt säger min känsla (det här gäller inte förnuftet ;-) att om jag bara är duktig och gör rätt saker i min rehablitering så ska jag vara förskonad från bakslag.... varken smart eller realistiskt, jag vet... Idag kanske jag kom fram till vad som gjort detta riktigt virr-varriga känslokaos - det är kontrasten! Sedan jul ungefär har allt gått så himla bra, det har liksom varit enkelt att acceptera läget och handla därefter, plötsligt har jag fått smak på att känna mig både "frisk och normal". Självklart har orken varit kraftigt begränsad, men jag har inte haft ständig trötthet och kroppen har svarat på ett adekvat sätt på vad jag utsatt mig själv för. Men när det kryper i kroppen, huvudet surrar, koncentrationen fallerar och jag inte orkar ta några som helst beslut - då kan jag inte låta bli att bli rädd... Det här blogginlägget har surrat i huvet i flera dagar, men jag har varken orkat eller kunnat formulera det för mig själv ens. Ett annat exempel; här om kvällen skulle jag åka och hämta barnen på deras respektive träningar. Det är minimalt med trafik i stan, det är en tur på ca 20 min med två stopp, men när jag har mindre än 5 min kvar hem börjar jag känna hur orken tar slut - NU vill kroppen vila! Jag måste verkligen tänka på att jag i bilen har mina två barn = det dyrbaraste jag har!, ta till full koncnetration och tänka på att det är bara några minuter kvar tills jag är i mål! Det här kan väl ingen påstå är normal trötthet??
Det känns rätt absurt - på grund av att jag mått så mycket bättre de senaste månaderna mår jag nu så mycket sämre pga en liten, men segdragen förkylning!
Dessutom får jag höra från Företagshälsovården att det kanske kommer var så här framöver - att när jag blir förkyld kanske jag inte repar mig på en vecka som jag gjort tidigare, utan får ställa in mig på tre... Nu gäller det igen att acceptera nuläget ;-)

Visst, man lär så länge man lever,  men det är inte alltid varken kul eller önskvärt med nya lärdomar - åtminstone inte för stunden ;-)

/Pernilla

knockad av en förkylning...

Dottern hade ett riktigt eländigt halsont med efterföljande förkylning förra veckan så att bli smittad var ju inte helt oväntat. Annars är detta faktiskt första gången sen jag blev sjuk, känns som kroppen trots allt inte varit så mottaglig när jag tagit det väldigt lugnt och försökt göra bra saker för mig själv. Men nu, nu blev jag helt knockad istället av bara lite halsont och 37,8 i feber! Jag skulle ha varit hos läkarn i går, men det blev en telefontid istället. Han var snabb att förklara för mig att precis som förkylning är utmattning fysiologiska processer vilket innebär att jag kan ev. förvänta mig ökade symtom kommande vecka och även med påverkan på humöret. Det känns väldigt trygt att kunna lita på sin läkares kunskap och att han förmedlar den på ett bra sätt. Så nu behöver jag inte oroa mig för eventuella "konstigheter" eller bakslag som kanske dyker upp utan får förlika mig även med detta. Att det kanske också gör det lite motigare att snart gå upp i tid (arbetsträna) som planerats ingår också - ja,ja, sånt här e livet å just nu är det ganska skönt att bara jobba 10 tim/vecka ;-)

Förresten, utan för fönstret strilar regnet ner och förstör den underbara vintern, så jag kan lika gärna fortsätta ligga här å läsa tidningar!

Hoppas ni andra har mysigare sportlov på gång än så här :-)
/Pernilla

Att dras med i familjens tempo

Senaste veckorna har varit riktigt sköna, nästan känt mig "normal". Har jobbat mina timmar, kännt att jag kunnat göra lite nytta när jag är där och väl hemma, efter några timmars vila, har jag orkat fixa middag eller så. Detta har ju också fått mig att börja fundera lite framåt, men vet ju att det är Nuet som gäller...
I helgen blev jag tydligt varse detta. Lördagen var fullbokad för övriga familjemedlemmar och jag ställde upp med Pernillas taxiservice ;-) Men efter tre vändor till ishallen och en annan till kalas, så missade jag en "beställning"... Jag hade lovat köra dottern från ishallen till hennes kompis för att hon skulle slippa gå i -14 graders kyla och det dessutom sammanföll med kalaskörningen. Nöjd att ha fått killarna på plats siktade jag nu på bästa väninnans middagsbord och sedan TV-soffa för några timmars skön samvaro. Precis när jag kliver ur bilen utanför väninnans hus ringer telefonen - vad nu då??? Hjälp! Dottern har redan väntat 10 minuter ute i kylan och undrar vart jag är... Med mycket dåligt samvete kör jag snabbt (lite över hastighetsgränsen kanske) till ishallen igen. En iskall dotter med stort tålamod väntar snällt. FÖRLÅT!!
Sedan återstod bara kalashämtning mitt i Melodifestivalen, maken kom hem med hjälp av kompis och han kunde sedan överta nattens sista körning, puh...

Söndagen skulle familjen tillbringa hemma (blev bara en körning till/från ishallen :-) och maken ville nu vara effektiv. Hm, känner att det brukar vara jag som intar den rollen... Så när både disk- och tvättmaskin snurrar, han är ute i förrådet och fixar med skidor, frysen är tömd för avfrostning så är jag väldigt nöjd att det tar tid att frosta av frysen... jag kan ligga på sängen och vila tills jag hör isbitarna eller snarare isschoken (hur det nu stavas?) ramla loss!
Det är när det snurrar på runt omkring mig som jag märker hur känslig jag faktiskt är och tur är kanske det? Annars finns ju risk att jag hade kört på?? Idag är iallafall måndag förmiddag och huset är tyst, nu ska jag ta en lugn vinterpromenad före lunch - såå skönt!
/Pernilla

Måste bara dela med mig: Vinterpromenaden var fantastisk! Snön knarrade, solen strålade, småfåglarna kvittrade, hackspetten jobbade, kråkan kraxade och det var stilla och lugnt i bokskogen - det är underbart att leva!

Alla dessa sinnesintryck

Tänk att allt det vanliga som finns runt omkring oss hela tiden faktiskt tar en massa energi!! För några år sedan träffade jag en tjej med ADHD. Hon använde metaforen att hennes förmåga att hantera sinnesintrycken var som genom ett Durkslag medan alla vi andra använde en Sil. Jag tycker det har varit tänkvärt och just nu förstår jag henne bättre än någonsin. Här om dagen var jag ute å joggade i ett bostadsområde som jag inte känner till (tack och lov har jag ett gott lokalsinne så jag var inte ett dugg orolig att hitta hem, men) det gjorde att jag hade full uppmärksamhet på vart jag sprang. Dessutom var det ju spännande att kika lite i trädgårdarna och de julpyntade husen jag passerade. Eftersom jag under senaste halvåret lärt mig att sinnesintrycken bara sköljer över mig försökte jag ändå att inte "titta" på allt spännande alltför aktivt. Jag hittade tillbaka utan problem och på slutet slogs jag tydligt av detta med intrycken - jag sprang mellan en hög häck och på andra sidan ett plank, alltså fanns det inte mycket att se, plötsligt kände jag kroppens rörelser tydligare och vilsamheten kom i huvudet - otroligt vad lite som behövs för att märka skillnaden (iallafall om man är vältränad på kroppskännedom :-) !
När man läser trädgårdsterapi (som alltså främst handlar om hur naturen påverkar hälsan) så visar forskningen att det finns två typer av uppmärksamhet - dels Riktad uppmärksamhet; så som då du koncentrerar dig vid datorarbete, bilkörning, läsning och mycket annat i vår moderna vardag
- dels Fashination, som är mer av en spontan uppmärksamhet; tex. då du hör en fågel kvittra eller en fjäril fladdra förbi.
Den Riktade uppmärksamheten kräver mycket av oss, medan Fashinationen hjälper oss att fylla på energidepåerna. Så detta är något att tänka på - dels att försöka låta uppmärksamheten få vila när den inte behövs och dels att fylla på förråden genom att röra oss i naturen så ofta och mycket vi har möjlighet till!
Så långa sköna skogspromenader får väl också till höra löftena för det nya året, men för mig är det inget nytt, det gäller bara att fortsätta och göra mer av det som fungerar bra och jag mår gott av!



Titta på en bild i taget och känn in vilka signaler de sänder till dig:

Är det någon skillnad mot den här bilden?

Eller mot den här?

Med tanke på hur bara en liten bild kan påverka oss är det intressant att fundera över hur den verkliga miljön påverkar oss. Tänk till på hur det ser ut runt omkring dig, inte bara hemma utan även på jobbet eller andra delar av dagen.

För min del går det lättare nu, när jag insett hur jag faktiskt reagerar på ALLT runt omkring mig, medvetet eller inte, så öronproppar och mentala skygglappar är absolut nödvändiga att ständigt bära runt på. Förut ville jag inte missa någonting, men det är faktiskt ganska skönt att inte ta in allt ;-)

/Pernilla

En njutbar "morgon"

Morgnar har nog varit det allra jobbigaste under de senaste månaderna (eller förmiddagar som min kära make säger skämtsamt ;-) Visst, ni som känner mig säger väl snabbt att jag aldrig varit morgonpigg - Sant, men det här är värre än värsta tonårstiden eller då jag nyseparerad bodde i en liten skrubb i Stockholm utan dusch och brukade lyckas ta mig ur sängen när sista möjliga snozzningen på väckarklockan var gjord, alltså efter 1 tim...
Det är klart, det är inte lätt att komma ur den sköna sängvärmen när inget speciellt (utom fortsatt trötthet och en å annan promenad) väntar under dagen. Men även då jag ska iväg - aldrig före kl 10, så krävs det lååång tid att vakna, ta mig upp ur sängen, väcka kroppen, äta frukost å sen börja fundera på vad som var bokat. VILKEN KAMP!

Jag försöker så långt det är möjligt att faktiskt ge mig den tid jag behöver så slipper stressreaktionerna starta i kroppen! Om jag förr klarade mig bra på 1 timmas tid från uppstigning tills jag var på väg till jobbet, så har jag nu 2 timmar. Detta ger möjlighet att ta det i den tid kroppen behöver - ibland är det tex. omöjligt att kliva direkt in i duschen, med risk för att somna om stående, halka i vätan och bryta benen... Så kanske behöver jag göra lite kroppsliga övningar (oftast Basal Krosskännedom) först, efter duschen blir det oftast Qi Gong klapp-massage tillsammans med en skön hudlotion och efter att kläderna kommit på, kommer det bästa: En lyxig frukost! För mig är fil med flingor och musli och tinade bär höjden av vardagslyx, till detta kommer dagens första kopp med örtte - gärna av vacker modell med flytande vackra blad/blommor och underbar doft! Tänk vad man kan göra för sig själv om man bara tar sig tiden :-)
Ser fram mot fler sköna morgnar!
/Pernilla