Blandad kompott

... är nog den bästa beskrivningen på de senaste veckorna. Har flera gånger tänkt skriva här, men det har liksom inte varit läge att samla ihop det i skrift...

Först en helt fantastisk upplevelse; Jag var på Ayurvedisk hälsokonsultation! (Jag skrev faktiskt ett lyriskt inlägg om detta på min mobil, men den skickade ut det rakt upp i cyper space istället för här in på bloggen...) Bara genom att "läsa min puls" kunde hon säga mycket om mig som person och mitt nuvarande hälsotillstånd. Utifrån detta hade vi ett långt och mycket meningsfullt samtal, som kanske går att sammanfatta så här;
Du är inget problem som ska lösas!
Balansera Varandet med Leken - livet får inte bli för allvarligt. Ta reda på vad du vill göra - lek!
Följ ditt hjärta, så leder det dig steg för steg till den uppgift du är ämnad att göra! 
Detta som lätt kan låta som klyshor hade en väldigt djup mening och det har varit så gott för mig att ta in.


Sedan hade vi helgbesök av mina föräldrar. Eftersom vi bor långt från varandra går det ofta månader mellan tillfällena vi ses. Det var underbart att se mamma så pigg! Hon visade sina fem hål på magen och passade på att vila nån extra gång, men annars var hon precis som vanligt. Hon hade till och med många intressanta beskrivningar av sina erfarenheter från sjukhusvistelsen, och de var enbart positiva!


Här om dagen blev det däremot mindre positivt! Jag har en "ledig dag", är ovanligt seg på morgonen och när telefonen ringer har jag varken fått på mig kläder eller ätit frukost, men jag blev snabbt klarvaken; Det var skolsköterskan från gymnasiet där min dotter går. Det var glashala vägar på morgonen och dottern hade kört omkull. Nu låg hon med kraftig huvudvärk och illamående hos skolsköterskan, hon var inte så dålig att hon behövde ambulans, men det vore bra om jag kom för att köra henne till akuten!
Självklart blev hon väl omhändertagen där och så småningom inlagd över natten för observation. Trots allt var hon lite piggare efter några timmar och min känsla sa att det nog ändå inte var så farligt. Det var skönt att inte ens andas om att jag var sjukvårdspersonal utan bara förälder och samtidigt kunde jag känna ett inre lugn - min enda uppgift var att finnas där hos henne och försöka smitta just lugn!
Idag har hon varit första dagen i skolan igen, tyvärr var det jobbigare än hon förväntat sig - blev tvungen att gå hem efter några timmar pga kraftig huvudvärk. Nu gäller det att trappa upp långsamt! Ingen vet bättre än jag vad hjärnvila verkligen betyder...


För egen del ser jag fram mot att på söndag åka iväg för att hålla nästa kurs! Det har varit fantastiskt att denna månad få smälta erfarenheterna, ta med dem in i vardagen  på jobbet och här hemma. Känna hur det verkligen stärkt mig och samtidigt få planera inför en ny omgång! Det ska verkligen bli otroligt spännande att få göra om det med så här kort intervall!

Följ ditt hjärta - jag försöker följa mitt <3
/Pernilla

Så hur blir det nu?

Det har varit ganska förvirrande veckor efter semestern!
Att kliva över tröskeln på jobbet har väckt mycket känslor och tankar. Jag har ju jobbat över 11 år i de verksamheter som nu finns i huset och den enda stora skillnaden borde väl vara att vi bytt lokaler, men det känns annorlunda. Jag förstår väldigt väl att en verksamhet består och påverkas av väldigt väldigt mycket mer än mina behov, men plötsligt har jag känslan av att jag inte passar in...

Jag har fått möjligheten att koppla teori med verklighet (alltid lär man sig något); så många av de känslor som jag läst hänger ihop med lång tids sjukdom och frånvaro från arbetet har jag nu fått uppleva;  tex hur självkänslan sjunker när man inte varit på jobbet på länge, att vara som vanligt men ändå inte när man sen kommer tillbaka, arbetskamraternas svårighet att veta hur de ska hantera nuläget, den utelämnande patientrollen, de många personer som är inblandade och osäkerheten om framtiden.


Igår sa jag till min bästa vän "Undra vad som väntar mig i framtiden som jag behöver allt det tålamod som jag nu tränar på?" Whats down there for me?

Hjärntrötthet

Just nu åker livet berg och dalbana.
Idag har jag varit på sonens skolavslutning. I år, precis som alla tidigare år, var det en helt underbar tillställning där skolans alla 200 elever, från F-klass till nior, sjunger, dansar och uppträder. Det innebär också att det blir mycket känslor, inte som förra året, men iallafall. När de sjunger vackert om livets gång så griper det tag i hjärtat och just nu har jag väldigt svårt att hantera detta... känslan bara väller över mig och jag får hålla i allt jag kan för att inte börja stortjuta - å då menar jag inte att fälla en liten rörd tår utan att verkligen bryta ihop!

Här en bild från tidigare sommarfest och solen skiner som den gjort ALLA år på deras skolavslutning! Tårtkalaset har alltid kunnat hållas ute i solskenet :-)










Senaste veckan har varit väldigt varierande; ena dan kan jag njuta fullt ut av sommar och "ledighet" och nästa är det hur tungt som helst. I måndags var jag ute och seglade med dotterns klass och jag var helnöjd med mitt eget engagemang som var väldigt lågt ;-) Jag reflekterade över min nya tanke,  istället för "Var gör jag mest nytta/behövs jag bäst?" Så kunde jag tänka "Vad är minst jobbigt/vill jag helst göra?" Så det var en underbar dag, självklart jobbigt, sov ett par timmar när jag kom hem på em, men verkligen värt det! På vardagarna här hemma försöker jag göra någon timma med arbetsliknande arbete,  tex vid datorn, ringa lite samtal eller så. Igår kväll genomförde jag första intervjun i vårt uppsatsarbete! Det var jättekul och det känns så härligt att vara igång, men det känns väldigt tydligt att jag måste ransonera krafterna och dela upp arbetet i mycket små stycken.
Nu har jag också helt nyligen trappat ut medicinerna, kanske är det också det som gör mig extra gråtmild - hoppas det,  för då borde det bli bättre om några dar.
Förra veckan var jag också å träffade en kär vän som har mycket lång erfarenhet av liknande problem som jag lever med. Hon är en bra förebild för mig, att det går att leva bra trots allt, samtidigt blir det tydligt att detta med största sannolikhet inte bara är över imorgon... Jag fick några bra artiklar av henne från Läkartidningen och en hemsida från Göteborgs universitet om Mental trötthet (forskningsartiklarna finns också där om du är nyfiken på att läsa). Det är tungt att känna igen sig i nästan alla av dessa symtom, men kanske är det bra att hitta en så exakt diagnos som möjilgt för att komma vidare. På måndag är det dax för nästa stora Avstämningsmöte med läkare, arbetsgivare och Försäkringskassa. Då är det meningen att vi ska hitta någon form av långsiktig planering... Jag bävar...

Men nu tänker jag ge mig ut till seglingen, kanske seglar jag. I vilket fall hoppas jag på lite ny energi och bara sköna tankar!!

Ha det gott! /Pernilla

2 - Fira student

Redan att vara hemma från jobbet ett par dar tog verkligen emot, men det var ju bara två arbetsdagar innan vi skulle på student hos äldsta kusinen, så okej då. Så jag och barnen tog tåget för att få njuta av skönt umgänge med släkten och bli omhändertagna av svärföräldrarna några dar. Det jag främst minns från de där dagarna är den konstiga dubbla känslan; ena stunden ganska som vanligt, nästa helt konstig. Det bara kröp i kroppen och det gick inte alls att slappna av, inte ens njuta i solstolen i det härliga vädret eller sova en stund i skuggan. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen...

I efterhand kan jag väl anta att jag fortsatte ta ut på energikontot fast det redan var övertrasserat. Att ta sig in i Stockholmsvimlet, titta på och gratta studenten och sen på fest med släkt och vänner man inte träffat på länge det är ju så klart ett ganska stort uttag, men som fungerade för att jag ville och inte kände efter. Att dagen efteråt då var värsta baksmällan (utan större intag av alkohol) är så här långt i efterhand inte svårt att förstå...

Nytt försök, det känns viktigt

En av tankarna när jag startade den här bloggen var att skriva om vad som faktiskt hände när jag blev sjuk och allt konstigt som blev i knopp och kropp därefter. Det har känts viktigt i den här processen, men ibland svårt och känsligt att försöka formulera det på ett förståeligt sätt. Jag har påbörjat skrivandet om detta vid flera tillfällen "Hur var det i somras?" och har flera utkast liggandes, men sen har det varit för mycket aktuellt som pockat på och behövts skrivas först, så...
Nu gör jag ett nytt försök att publicera den här berättelsen, vissa delar blir lättare med distans men andra har jag faktiskt svårt att komma ihåg - var jag så dålig??
Jag har tänkt att om jag numrerar dem kanske det är möjligt för er att hänga med i turordningen. Vi får se vart vi hamnar? Jag provar etiketten "Det var då"... då för precis två år sedan...

Ayurveda för kropp och själ

... så heter en bok som jag inte läst, men gårdagens inspirerande föreläsare pratade om. Ayurveda betyder "läran om livet". Det är så spännande att höra hur mänskligheten i många tusen år haft kunskap om hur vi behöver leva för att må så bra som möjligt. Samtidigt är det intressant att reflektera över den västerländska medicinen som försökt lösa gåtan genom att dela upp människan och naturen i dess beståndsdelar och där i hitta varje dels lösning istället för att i första hand se till sambanden mellan delarna. Men kanske är det så att "1900-talet var detaljernas århundrade och 2000-talet är helhetens" som min optimistiska handledare och guru uttrycker det när vi till viss del jobbar mot de ingrodda föreställningarna och medicinens hierarkiernas föreställningar. Oavsett om man lyssnar till den indiska filosofin i ayurveda eller den traditionella kinesiska medicinen så utgår man från att allt i naturen, där människan är en självklar del, behöver vara i balans.
Ni vet det där med balans, som låter så skenbart enkelt, men nog är hela livets gåta att lösa. När vi som ayurvedan säger börjar med att utgå från att varje människa är helt unik och lyssnar på vår kropp och inre förutsättningar så ökar chansen att vi hittar nuets balans. Det som är det svåra är att det inte finns några "quick fix" som vi västerländska människor hela tiden söker och tror det är möjligt att finna - tålamod är så jobbigt ;-)

Att göra ett litet självtest i den ayurvediska indelningen utifrån sina egna unika egenskaper är ju rätt spännande. För min del är det inte alls förvånande att det är "pitta" - eldelementet som är rådande för min del. När man dessutom betänker att en kraftig obalans för "pitta" kan leda till utbrändhet, så, ja, då går det alltför lätt ihop sig...  Utgångsläget är att vi alla och allt runt omkring oss består av fem element indelade i tre "doshor" där var och en har sin unika sammansättning, med vanligen ett eller två av dem som är dominerande, men måste ligga i balans för hälsa. Alltså är inget av dem bättre eller sämre och vi behöver alla. Så när jag nu lyssnar på den här föreläsningen och funderar på allt jag gjort under senaste åren för att hitta min balans då ser jag ju att jag kommit ganska långt; dels en hel del insikt om min "eld" och dess möjligheter och hinder och dels för att få in en hel del av "Kapha" jordelementet, som handlar om lugn och stabilitet.
Och som jag alltid tror på, ju mer vi lär känna oss själva desto större chans har vi att ta hänsyn till våra unika förutsättningar och behov och därmed leva utifrån det. Att sedan vårt samhälle inte är i balans utan så "pitta" dominerat att det snart håller på att välta överstyr, det underlättar ju inte precis när man själv har mycket av de egenskaperna...

Att jag inte skrivit på länge kanske är för att jag faktiskt fått in lite mer av "kapha"??? Det har varit väldigt lugnt sen vi kom hem från fjällen, först tog det någon vecka att återhämta sig och sedan har det hänt så lite upphetsande saker som möjligt i vardagen. Det mest spännande som hänt är kanske att jag upptäckt ljudböcker, men det återkommer jag till :-) Så, då borde väl allt vara bra? Ja, kanske, men ändå blir jag så tveksam. Visst är det lugnt och skönt när vardagen går sin gilla gång och inga överraskningar rubbar rytmen. Men samtidigt är det nåt inuti som känns konstigt, är det bara ovanan? Eller kanske som när jag försökte förklara detta för min läkare, han blev arg/frustrerad och tyckte att jag inte kunde unna mig att njuta av lite lugn... Ja, ja, det där besöket är en hel historia för sig, men jag tror nog att vi främst pratade förbi varandra...

Nej, kanske är det min eld som jag nu försöker kväva som gör sig påmind - inte heller detta kan nog vara min balans. Men hur jag kan göra för att låta elden brinna precis lagom kraftigt, den frågan har jag inte löst på långa vägar.

Kanske är det också väntan som kryper i kroppen? Väntan på våren!

Den snötäckta rabatten ovan såg ut så här för ett år sedan
Men jämför jag med min eld då, ja, då var det väl knappt lite glöd

Men den som väntar på något gott...                

/Pernilla           

Nära relationer

Nära relationer är det som ger livet mening, på både gott och ont och några viktigare relationer än de mellan föräldrar och våra barn, finns det? Samtidigt kanske det ingår en viss skuldmedvetenhet mot våra egna föräldrar - hur ger man tillbaka allt det man fått av tidigare generationer? Kanske är det som en arbetskamrat sa för många år sedan "man är aldrig skyldig de tidigare generationerna någonting, det är de kommande man är ansvarig för"...
I vilket fall ger det mig en härlig känsla av vad som är viktigt i livet att lyssna på denna text!





Njut och reflektera!
/Pernilla

Året som bloggare

Till min förvåning har det nu gått mer än ett år sedan jag startade den här bloggen. Jag har lärt mig en hel del om datorer och teknik - hänger lite bättre med i ungdoms snacket :-) Men framförallt har det gett en hel del i min egen process - resan genom rehabiliteringen och livet. Det har varit spännande att både formulera tankar, känslor och händelser i ord som jag kan dela med er. Det har varit jätteskönt att få alla olika sorters kommentarer och stöd från er och det har också varit skönt att ibland veta att alla mina nära och kära har en chans att förstå lite mer om hur jag mår utan att alltid behöva fråga. Även detta har lett till bra samtal om det som livet kretsar kring för stunden. Det har också varit en god hjälp för mig att se hur mycket jag faktiskt förbättrats under ett år! Speciellt de dagar då livet känts tungt och känslan av bakslag stort.
Jag har skrivit mycket om det som varit aktuellt för stunden, men jag har skrivit väldigt mycket mindre om hur det hela startade och hur första tiden var, än vad jag hade trott. Jag har faktiskt rätt många inlägg nästan färdigskrivna om den första tiden, men inte publicerade... Ibland har det tagit tid och kraft att formulera tankarna i ord och ibland har massor av tankar sprutat ut (som den här kvällen när jag skrev fyra stycken :-). Jag tror faktiskt att jag ska försöka publicera de här inläggen nu, att försöka få ett sammanhang från start. Samtidigt börjar jag inse att när livet snurrar på glömmer man lätt hur det var och mitt minne är ju inget vidare... Dessutom stämmer nog min dotters bild av mig sommaren 2011 väldigt bra - jag var som i en vakumbubbla, fanns här hela tiden, men ändå inte. Under resans gång har jag ändå försökt ta hjälp av mina närmaste för att försöka få en bild över hur de upplevde det hela, min egen bild är ju som sagt väldigt suddig.
En kort period i höstas var det aningens svårt att motivera mig att skriva - energin gick åt till annat, men jag har hela tiden bestämt att jag ska skriva när jag själv orkar och behöver det, INTE med ett alldelles jämnt intervall för att uppfylla några förväningar över hur en blogg "ska vara". Det här känns jätteskönt, min oro precis i början har inte infriats :-)
Däremot hade jag tänkt publicera detta för en vecka sen... Ja, jag får väl se det som att jag startat det här året "lagom" i relation till det som hänt under julledigheten.
Till skillnad mot förra året har jag inte gett mig själv några nya Nyårslöften, utan jag ska helt enkelt jobba vidare på det jag bestämde förra året - ATT HA ETT LAGOM LIVSTEMPO! Vi får se vad det innebär i år? Första förändringssteget sker på måndag då jag ska börja jobba 75%


Hoppas ni alla har fått en bra början på nya året!
Kram Pernilla

Självreflektioner

Kanske var jag överoptimistisk igåt iallafall... Läste just inlägget om att jag är "alkoholist" men missbrukar energi, inte sprit. Jag har funderat över varför INGEN kommenterat den delen av inlägget... men inser ju att jag mest skrivit om de positiva händelserna som varit, även om tårarna rann när jag skrev den senare delen av texten! Ja, tydligen har jag inte så svårt att linda in allt i en positiv solgul linda, men samtidigt - allt det där positiva fanns ju också, det var inget fejk! Kanske hade reaktionerna blivit annorlunda om jag skrivit två separata inlägg och jag själv kunnat stå för ett "svart" inlägg??

Förrutom den senaste förkylningen, så har ju så klart livet inte fortsatt så där skönt och enkelt som efter kursen, då skulle det nog vara nåt fel. Men läste också ett inlägg från i somras då jag var himla frustrerad! Den här bloggen har varit bra för mig på många sätt och just nu hjälper den mig att verkligen komma ihåg och kunna se förändringen, även om det går i uppförsbacke. Jag är väldigt mycket bättre nu än i somras! Å andra sidan är det ett bra tag sedan semester...
Och frukosten, den fortsätter få vara riktigt vacker med bär eller frukt, men jag kan njuta av den flera timmar tidigare än för ett år sedan!

Senaste veckorna (före förkylningen) har jag börjat upptrappningen mot 75% arbete - inte tagit det i den takt som läkaren plötsligt föreslog, utan i min egen takt - Det har jag iallafall lärt mig nu! Så jag har varit på jobbet 25 tim/v; alltså varit där, men "presterat" på 50%. Läkaren tyckte nog i och för sig att plocka ur diskmaskinen, torka britsar och städa papper också är arbete som jag borde ha lön för, eftersom det också är uppgifter som behöver göras. MEN det är inte mina ordinarie uppgifter och jag vet vid det här laget att det skulle vara oerhört svårt (för mig) att göra den typen av uppgifter istället för att boka almenackan full av patienter! Sen tror jag inte arbetsgivarn är så sugen på det heller, men det är ju en annan sak.
Å andra sidan har jag tappat bort almenackan, så jag skulle ju inte kunnat boka den full ändå...
Fast, inte ens den går ju; jobbets inbokningar finns ju i journalsystemet, det är bara privatlivet som plötsligt blivit hur ledigt som helst :-) Nu var jag bara tvungen att skriva en smilie!
Det känns som ett stort steg kvar innan jag varken klarar vara på jobbet 30 tim eller prestera på 75%, men det får faktiskt ta den tid det tar!

Så nu försöker jag göra en lagom trevlig planering för den underbara månaden december - iallafall om man i lugn å ro hinner baka, pyssla, laga mat å det där andra som man vill göra inför en trevlig helg med familjen. Förra året var ju förutsättningarna annorlunda och det blev riktigt bra. Vi får se hur det går den här gången! Men med tanke på jul ska vi verkligen försöka bara göra det roliga å hoppa över så många måsten som nånsin är möjligt.

Snart får vi njuta av alla de vackra ljusen!


Så blev även detta ett positivt inlägg... Ja, varför inte?

Jag är alkoholist!

men jag missbrukar inte sprit utan energi

Jag har inte haft några ord, mycket har hänt de senaste veckorna och det mest fantastiska och väldigt förvirrande - jag har inte mått så här bra på under senaste 1 ½ åren!

Kursen vi höll gick precis så bra som jag hoppats - helt underbart!! Att under 5 dygn bara få fokusera på en enda sak; Basal Kroppskännedom, Basal kroppskännedom i Aktivitet och min egen inre process i detta. Det låter kanske som tre uppgifter och dessutom var jag ju en av kursledarna. Men det blir ändå bara EN sak - att jobba med BK kräver full närvaro i mig själv - när jag är närvarande i mig själv gör jag ett bra jobb/det bästa som är möjligt just den stunden. Så alltså blev veckan halvtids arbete och halvtid egen terapi. Att vara iväg en hel vecka på en ödslig kursgård, där maten är fixad, det finns inte ens en TV och dagen både börjar och slutar med meditation och däremellan en boster-dos av BK tillsammans med de duktigaste lärarna vi har på området i Sverige - det måste vara den optimala upplevelsen?!
Att det sedan gav en rejäl dos träningsvärk pga "om-möbleringen" i kroppen och dessutom förvirring i knoppen pga att de gamla referenserna inte gäller längre och de nya mönstren inte är stadiga, ja det är väl en del av förändringsmöjligheterna i livet.

Att komma så här nöjd, ovanligt pigg, men väldigt förvirrad till Företagshälsovården kändes konstigt - är jag frisk nu? hur länge håller detta? kommer jag nu bara inta de gamla mönstren å köra på? Jag litar inte på mitt eget omdöme/känsla för att hålla en "lagom-nivå".
Läkaren såg möjligheten att börja öka på arbetsmängden till 75% och ja, det kan nog gå, men oj vad skönt det hade varit att få vila ett tag på den här nivån och inte alltid jobba i uppförsbacke...
Beteendevetaren gav mig tydligt beröm för att jag gör allting på rätt sätt nu, men använder verkligen jämförelsen med en alkolist!
I min tanke kan jag se och förstå att jag gör bra saker för mig själv nu. Gränser har fått en helt ny innebörd och jag står stadigt I mig själv - bekanta säger att det syns på utsidan :-). Men samtidigt kan inte känslan bekräfta mig själv - jag KAN INTE KÄNNA vad som är "good-enough", jag måste ha mina yttre strukturer till detta!
Nu lever jag det liv som de flesta verkligen skulle må bra av (typ regelbunden aktivitet/vila, äter som en diabetiker, har inte flera bollar i luften samtidigt och har alltid obokade dagar i veckan) MEN den stora skillnaden för mig är att jag har inget alternativ!
Vi har pratat om den här liknelsen tidigare, men nu inser jag att det verkligen är så allvarligt - så länge jag gör bra saker för mig själv fungerar det bra, men när jag låter den lille djäveln på axeln få fritt spelrum så lurar han mig att dra iväg. Så nu får jag hålla honom i herrans tuckt å förmaning så kanske han tröttnar...
Att inse att jag är en missbrukare har väl en både bitter och sur smak, men genom att acceptera läget (tex genom att skriva det här) så ska jag nog kunna klara mig ganska bra utan större abstinens.



Som min guru och handledare säger:

Vi är alla människor på väg genom livet

Att vara snäll mot sig själv

Vilken fantastiskt skön dag det kan bli när man verkligen lyssnar på den inre rösten och gör det man verkligen behöver göra just idag!
I morses, halv 7, satt jag på cykeln in till stan för ett morgonpass Yoga. Kroppen var seg å motvillig, men övningarna var ändå sköna och jag förmådde att göra det på ett snällt sätt utifrån min kropp - inte försöka knevla in den i svåra postitioner och att faktiskt ta en extra vila mitt i. Jag var varken pigg eller alert när jag kom ut i regnet, men Lugn "just så här mår jag idag, varken mer eller mindre". Dessutom var jag nöjd över att jag kollat väderprognosen, som stämde väldigt bra ;-) regnet vräkte ner! Men som en sann seglare vet man hur man klär sig mot väta, å dessutom vet man att det är inte värre än att det torkar :-)
Förmiddagen tillbringades sedan med en väninna på stans anrika konditori. Där satt vi flera timmar å pratade om livets väsentligheter; alltså det som är riktigt viktigt - utan att jag gick igång, utan att hjärnan kokade i hopp om att lösa världsproblemen eller något annat intressant som den alltför ofta tråcklar in sig i.

Förutom en mycket skön känsla tog jag med ett radiotips med mig hem som jag sedan lyssnade på.

”Du sökte en människa, du köpte en vara, du är besviken.” En slutsats P1s reporter gör av den västerländska människans situation när hon läst Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Den slutliga sammanfattningen blir iallafall mer hoppfull; ”Vi ska vara rädda om vår längtan, våra drömmar och vi måste tro att människans värde är större än penningens.”

Man måste ju börja någonstanns - alltså med sig själv och sin egen vardag utifrån de faktiska värderingarna, inte utifrån att låta sig värderas enbart utifrån plånbokens storlek.  Har marknaden och tillväxten ett högre värde än människorna?

Väl hemma igen kunde jag dessutom njuta av att en manlig RUT varit på besök och det finns alla möjligheter för familjen att gå en lugn å skön helg tillmötes!

Veckans uppstimmade hjärna har nu lugnat ner sig :-)
och jag tänder mysiga ljus inne i höstrusket

Ha en skön helg!
/Pernilla

Livsberättelser

Att möta människor och höra dem berätta delar ur sina liv tycker jag är oerhört fashinerande. Att lyssna på Sommar i P1 är ett sådant tillfälle. Än så länge är Anja Perssons berättelse om kärleken i hennes liv den allra mest tankeväckande och respektingivande. Jag och min man försöker ofta lyssna så här på lediga dagar och ibland ger det kvarstående fragment. För några år sedan hörde vi meterologen Pär Holmgren prata om klimatet och behovet av hållbar utveckling. Han var så tydlig med att ingen kan göra allt, men alla kan göra något - därefter gick vi å köpte en etanolbil!

Ett annat tillfälle till livsberättelser är i mitt dagliga jobb. Där är berättelserna mindre välregisserade och inte alltid så sammanhängande. Att då tillsammans försöka pussla ihop patienternas berättelser till något som kan ge bilder för framtiden och strategier för att förändra sitt liv till något mer hållbart är en ynnest. En kär kollega sa för några år sedan "Att få följa en människa en liten bit på deras väg genom livet är en gåva." Det citatet har jag sparat bland många andra för att i bland ge mig själv en liten tankeställare, tex när jobbet känns tungt.

Att skriva den här bloggen är lite av min livsberättelse, men jag akompanjerar den med bilder istället för musik - det blir mitt alldelles egna Sommar :-)

Farmors 102-års dag

Inatt vaknade jag vid 3-tiden av att drömde jag en sån där konstig dröm som man lyckas med ibland. Efteråt var det ändå inte så svårt att få ihop det för det var en blandning mellan romanen jag läser där huvudpersonerna just varit i katakomberna i Rom och tankar på min kära farmor som skulle ha fyllt 102 år i torsdags, om hon fortfarande levt. Så när jag vaknade kände jag genast att jag skulle leta upp texten jag skrev för ett par år sedan och dela med er:

Igår var det Farmors 100 års dag!

Jag ringde Inga igår, hon börjar låta gammal, är 91 år nu och äldst av syskonen… Jag lovade henne och Greta på jordfästningen att skicka texten jag läste. Det har jag fortfarande inte gjort – att det ska vara så svårt att hålla det man lovar…

Det här läste jag på begravningen för 9 år sedan

”Tack Farmor för att du funnits och varit vår. Tack för att Du har varit en så stor del av vår trygga uppväxt.

Farmor,
När jag tänker på Dej tänker jag på vitsippor, rödklöver och sommarblommor. Jag tänker på skogspromenader med hallonplockning. Jag tänker på pepparkaksbak. Men framförallt tänker jag på att Du alltid fanns här hos oss och för oss.
Jag är glad att vi har fått uppleva så mycket med Dej och att Du funnits med i våra livs stora stunder. Jag är glad att Du fick uppleva mina barn för jag vet att det gläder Dej.
Jag kommer aldrig kunna älska någon på samma förbehålls lösa sätt. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Min älskade Farmor!
Tack för allt!”

Oj vad jag blir berörd av det fortfarande…

Så underbart att få uppleva denna form av kärlek i livet!

Ge och ta emot kärlek på ett så förbehållslöst sätt du bara kan till människorna i din omgivning - om vi kan klara det kommer världen bli mycket bättre för oss alla :-)

/Pernilla

Mycket surr i huvudet = mycket ord

För ett tag sedan fick jag en så klok kommentar av en nära vän som läser min blogg. "Du behöver inte skriva så långa och välformulerade inlägg. Man får skriva bara Nu mår jag skit!eller så." Men jag har ju så mycket som surrar i huvudet och vill ut! Ibland blir det nog lite mycket för dem runt omkring så då är det kanske tur att jag får formulera mig i text i stället ;-)

Har ungefär 10 utkast påbörjade, finns så mycket tankar att skriva om... De flesta är tillbakablickar på året som gick, hur det verkligen var i somras när jag mådde som sämst, men det är svårt att faktiskt minnas och få ihop det hela... I och för sig är det ju bra att leva i nuet, men det är en konstig känsla att jag redan tappat den direkta känslan över hur det var och hur det kändes i kroppen, fast att det då var så starkt. Konstruktionen människan är verkligen otrolig!

Den här gången blev det ett något kortare inlägg :-)

Sjukdomsbloggar

Via en länk på en väns blogg hamnade jag på en blogg som länkade till en artikelserie i SvD om sjukdomsbloggar. Känns lite konstigt som epitet, men ändå något som är viktigt för många. De flesta artiklarna handlade om cancer eller andra livshotande sjukdomar, om dödsångest, livets väsentligheter, men också om skam att bli sjuk och svårigheten att öppet prata om det. Då kan bloggen bli en ventil och bra kommunikationsväg, både med sina nära, men också helt okända människor. Vissa upplever att bloggar kan bli väldigt jämförande, typ att man vill ha samma behandling som någon annan eller att man är skeptisk till den vård man får. En del bloggar är istället väldigt positiva - kanske vill ge en polerad yta trots allt?
Liknande tankar har dykt upp hos mig under den här sjukdomsperioden och bloggandet. En skillnad är väl att Cancerdiagnosen direkt alarmerar hot om död, även om det tack och lov inte innebär det fär väldigt många. Däremot Utmattning mer är "något man skaffar sig själv" och "var å varannan känner av ibland", men som min läkare påtalade är ett alvarligt tillstånd att visa respekt för. Själv börjar jag se det som en kronisk sjukdom som jag får lära mig leva med; så länge jag klarar ha allt i balans kommer det gå bra, men jag kommer vara känslig för alla typer av påfrestningar, inklusive förkylningar... Det kanske låter pessimistiskt, men för mig känns det som jag är mer realistisk när jag tänker så här - då blir ju allt som är bättre bonus, istället för att jag ständigt ska behöva kämpa med bakslag...
Annars vet jag att många av mina inlägg haft en väldigt positiv attityd - läste igenom delar av bloggen för ett tag sen när jag mådde riktigt dåligt och blev helt slut på klämm-käck-heten, men en bra dag är det inte så svårt att se möjligheterna och mina dåliga dagar har jag sällan ork att skriva överhuvudtaget ;)
Det har varit lite ont om inlägg på sistone beroende på att orken inte har kommit i balans igen efter turen till Blåkulla :) men den här gången känner jag mig inte orolig för det, vet att det kommer om jag bara fortsätter göra saker och ting på ett bra sätt för mig själv - snacka om att träna upp sitt tålamod med sig själv!

/Pernilla

Kreativitetens kaos

Söndag förmiddag, solen skiner och det finns så mycket jag skulle vilja hinna med en sån här dag!
Planen var ju att tvätta fönstren i köket, åtminstone på insidan. Har sedan före jul tänkt att det är mycket hög tid att få lite klarare utsikt från köket... men flera oväder har övertygat mig om att det är tur att jag inte fixat det ännu. När julgardinerna togs ner hade jag tänkt att få det lite fint och fräsht i köket igen, men julen varar väl fram till påska?? Enligt almenackan skulle idag iallafall vara en bra dag att ta tag i detta lilla projekt. MEN när solen skiner och man får vårkänningar dyker ju så mycket annat upp som känns mer stimulerande och roligt för stunden... Kommer ni ihåg den ouppfostrade hunden som hittar massor av intressanta nya vårdofter på promenaden?
Skönt uteväder (även om det är väldigt blåsigt idag också) = bra läge att klippa äppleträden,strosa runt i trädgården och ta en skön promenad. Samtidigt har jag blivit så sugen på bakning, har ju faktiskt fått till det närmare nån gång i veckan på sistone - stolt och kul med egenhändigt bakat bröd till familjen! Funderar på om det är nån mening att försöka baka på det gamla rågmjölet som står i skafferiet, kvarglömt tillsammans med alla de där jästpaketen som slängdes... Tycker inte om att slänga mat, men det vore ju himla synd att först lägga ner både arbete och ingredienser på ett bröd som sen inte blir gott...
Jaha, tvätta fönstren, klippa äppleträden, baka bröd... sen måste vi ju snart ha lunch och sen middag idag också, handla behövs... sonen vill ha hjälp med ett par saker tex. att bli klippt... Hmm, nu går min hjärna på högvarv, känner igen denna känsla, brukade leda till stress, kaos och frustration över att inte ha hunnit med någonting... Så hur gör jag nu? Om nu hunden har fått lite uppfostran hur borde den göra då? Tvätta fönstren eftersom det var den ursprungliga planen? Eller gå ut och njuta av vädret även om det känns som det står klart längre ner på "Att göra listan"? Hjälpa sonen och fixa mat känns ju som måsten att orka med. Och ska jag baka bröd imorgon där en fördeg behövs behöver jag ju förbereda det också...

Hmm, känns som jag kanske ska göra som det där ordstävet - Om du får arbetslust, lägg dig ner tills det går över... Att "Kronblomma" som min arbetskompis kallar det!
Plötsligt vet jag faktiskt inte hur jag ska hantera detta...


MEN...


Men en tur i vårsolen kan jag nog inte undvara iallafall...
/Pernilla

Märker att jag går igång...

Oj, förra veckan skrev jag ett par inlägg som var nästan klara, men orkade inte så långt att de blev publicerade, men de gäller fortfarande... När jag kom till Företagshälsovården förra veckan hade jag skrivit ner några punkter som jag absolut behövde prata om! Veckan innan, bla. på jobbet, hade jag verkligen kännt "suget" efter att ta tag i några riktigt svåra "patientärenden". Vet att jag har kunskapen, har lyckats tidigare och känslan av att lyckas hjälpa en patient som sökt lösningar länge ger ju en häftig bekräftelse! MEN det tar massor av energi! Jag var klok nog att kunna säga Nej, detta är inte aktuellt för mig i nuläget. Det var heller ingen annan som förväntade sig annat, men problemet var att detta snurrade runt i huvudet i flera dagar ändå. Jag vet att jag tidigare har löst många problem i duschen, men där har ju inte patienterna att göra ;-) jag ska jobba på arbetstid och inte på alla andra ställen/tider! Den stora vinsten just nu var ju att jag verkligen hade observerat vad som hände, känt vad jag "ville", men handlat utifrån det som är bäst för mig = det jag faktiskt vill!
Ytterligare en erfarenhet var när jag var på träning i förra veckan. Tjejen framför mig har klara problem och mina yrkesögon kan nästan "ställa diagnos". Hela jag reagerar! Det kliar i fingrarna och jag får koncentrera mig hårt på mig själv. I en arbetssituation hade jag gått fram och hjälpt henne, men det här var ju inte på jobbet! Det var säkert jättebra för henne att hon kommit iväg på träningen, hon hade säkert blivit minst sagt förvånad och kanske kränkt om jag gjort något och jag var på träningen för att jag själv behövde träna - inget annat!! Dessutom fanns det en ledare som inte var jag!
Det är verkligen intressant att observera sig själv och se vad som händer - vilka saker runt omkring mig som är riktiga "triggers" och att jag faktiskt har strategier för att hantera dem i nuläget. Nu gäller det "bara" att fortsätta ha lagom livstempo så jag hinner vara tillräckligt närvarande för att höra vad kroppen skickar för signaler"!

/Pernilla

Långsamhetens lov

I förra veckan berättade jag om föreläsningen av Owe Wikström. Nu har jag kommit en liten bit i hans bok ”Långsamhetens lov”. Precis som hans föreläsning innehåller den många filosofiska tankar och referenser till stora tänkare.

Just nu innehåller mitt liv mycket av den goda lättjan och närvaron eftersom förutsättningarna faktiskt finns för det; jag jobbar 25%, tar dagliga långpromenader i vintervädret, går på yoga, bakar bröd (faktiskt fått till det idag igen!), har långa sköna samtal med väninnor över en god fika, gör dagligen träning med mindfulness och BK, men viktigast av allt är att jag kan vara närvarande på kvällarna när familjen kommer hem. Det går verkligen att hitta något gott i allt!
Alla dessa kloka visdomar samlas i samma punkt; att vara närvarande i sig själv i just det man håller på med för stunden Age Quod Agis (visst låter det häftigt, funderar på att skriva det på väggen hemmaJ)
Men kan i alla fall inte låta bli att fundera på hur jag ska få ihop det när vardagen börjar rulla på igen… när arbetet tar 40 timmar i veckan istället för 10, även om jag då inte kommer behöva vila så ofta och kommer orka på ett annat sätt. Visst har jag blivit klokare på kuppen, men ändå...

Egentligen vet jag kanske vart skon klämmer, det handlar om att välja bort även det man vill göra. Wikström skriver ”Människan måste medvetet välja bort en mängd av alla de aktiviteter hon vill, borde och önskar för att kunna erövra åt sig ett eftertänksamhetens område. Vad det gäller är att nu och då släppa taget, förlora kontrollen, ibland låta timmar och minuter bara rinna iväg – avsiktslösa.”  Huu, så hemskt att inte få göra allt det där spännande och roliga som livet kan erbjuda, att man alltid måste välja… Att bara glida iväg i njutning i stunden är ju däremot inte så dumt.  Ett annat citat jag hittar i boken ”Man ska se till att inte vara intresserad av för mycket och inte engagera sig för mycket. Som klosteridealet; att sätta en mur mellan sig och verkligheten och innanför muren välja det man vill koncentrera sig på” av Nils Uddenberg. Men det finns ju så oändligt mycket intressant och kul att engagera sig i! Dessutom, finns det något så hemskt som folk som bara vill plocka russinen ur kakan, men inte vill vara med och engagera sig i det gemensamma arbete som krävs?

Just nu känns det som sagt som jag har en frizon från allt detta, en frizon där jag kan bara vara lyckligt närvarande eftersom min kropp inte orkar mer, men sen då??

Julrosorna trivs bra i solen på fönsterbrädan, men hur är det med deras systrar vars blommor täcks av snön?

Vet ni vad det bästa med en blogg är? Att skriva är så klart jättekul – att formulera sina tankar i skrift är välgörande, men det allra roligaste är att öppna bloggen för att se om man fått några kommentarer – det är som att öppna ett paket, varje gång J Tack för alla kommentarer jag får, det är mycket användbart och väcker nya tankar. Skriv gärna mer om dina associationer till det jag skrivit, både positivt och negativt – för jag antar att ni inte håller med om allt jag skriver…

Ha det gott!
Pernilla

Något jag tror på, men jag vet inte vad

Morgnar börjar faktiskt närma sig morgnar och nätter innehåller den sömn som ska finnas där! Även om jag inte är på jobbet förrän närmare 10, så är det nästan en timmas skillnad mot tidigare/före jul. Sedan lyckas jag faktiskt utföra nästan tre timmars arbete; av varierande slag och med olika krav, med pauser och praktiska moment som variation, men jag "jobbar" nu - det är skönt och jag vill verkligen uppmärksamma alla steg åt rätt håll!
 Men väl hemkommen tvingar jag i mig lunchen som står och väntar för det som verkligen hägrar är vilan! Meningen är att jag inte ska sova på dagen (det förstör dygnsrytmen så illa), jag ska alltså ha en lagom aktivitetsnivå under dagen så att jag inte blir så trött att jag behöver vila/sova - men det är så himla svårt... Idag tror jag att frukten jag hade med i väskan, men glömde bort, var en sådan liten sak som fick vågskålen att tippa. Jag har alltid varit en "skalman", men nu för tiden märker jag ofta inte att jag är hungrig, däremot märker jag att energin är slut = jag vill helst bara vila. I höstas hände det att jag satt vid middagsbordet och var så trött att jag nästan trodde jag skulle svimma, men efter att jag tvingat i mig lite mat så återvände en mer normal känsla och jag kunde njuta av maten.
Så i dessa lägen måste intellektet gå in å se till att jag får något i mig. Jag måste helt enkelt följa "mat och sovklockan" och se till att jag inte blir hugrig. Att vara hungrig är ju faktiskt en stressignal till kroppen och all stress ska jag ju undvika.
Så i eftermiddags när jag sovit drygt en timma (får se hur det går i natt...) och äntligen började komma till liv igen tog jag mig ner till biblioteket i stan för en föreläsning.
Det var Owe Wikström, professor i religionspsykologi på Uppsala Universitet som hade en jätte härlig föreläsning inför en fullsatt lokal. Hans meritlista är verkligen lång och det han pratar om och på det sköna sätt han gör det berör, får en att reflektera. Han verkar vara en tusenkonstnär och klarar verkligen blanda senaste forskning med frågor om livets mening och han är ju bla. präst, psykoterapeut och författare.
Kvällens föreläsning utgick från titeln "Något jag tror på, men jag vet inte vad". Att försöka sammanfatta vad han pratade om är inte helt enkelt eftersom han berör många områden, men ändå med en tonvikt på olika sätt att tolka samtiden utifrån ett andligt perspektiv. Enligt forskningen minskar både antalet människor som tydligt väljer att tro och utöva sin religion enligt de klassiska religionerna, samtidigt som också antalet ateister minskar. Gruppen i mitten som säger Kanske är stor och många av dessa hittar sitt eget sätt. Han snuddar vid tankar om livets mening, livets förändring, samtidens förändringar och Sveriges unika position med så få religions utövare. Hans syfte äratt få oss att reflektera.
Jag älskar böcker och situationer som manar till reflektion. Jag passade på att låna ett par böcker han skrivit, så får vi se vad det väcker - det finns chans att jag återkommer om detta :-)

Sov gott!
/Pernilla