Hur många regler finns det i världen?

Just nu känns det som min dag domineras av negativa saker :-(

Min arbetsgivare har inte tidigare varit med om att någon klarar jobba just 8 timmar av sin tjänst och inte 10 timmar... det ska nämligen vara 25%, 50% eller 75% man klarar jobba av sin ordinarie tjänst. Om jag förstod HR-konsulten rätt så kunde hon inte kalla de kvarstående 5% för "tjänstledighet pga sjukdom" så då går det inte! Alltså är det bättre att jag är heltid sjukskriven än 75%, eftersom jag bara jobbar  20 av dem? Finns det plötsligt inget värde i det jag faktiskt klarar av att göra på jobbet, att det här är en lugn och stabil uppbyggnad av min arbetsförmåga etc etc? Ja, ni som läser kanske inte riktigt hänger med, men jag blir så himla ledsen och frustrerad att det blir svårt att formulera det. HR-konsulten hänvisar till Försäkringskassans steg, men ska vi läsa de reglerna handlar de ju bara om ersättningsnivåer. Det FK däremot är väldigt tydliga med är att man ska arbeta den nivå man klarar av, oavsett ersättningen! Dessutom är både min läkare och handläggaren på FK positiva till att jag börjar arbeta så snart jag klarar av det - på den nivå jag klarar av det. Så vart är problemet - förutom administrativt?!
Fattar ni hur mycket av min arbetsförmåga som försvinner på grund av sån här skit?!!

Jag skrev ju till Patientnämnden efter besöket på psykiatrin. De ringde upp mig direkt nästa morgon och skulle skicka ärendet till verksamhetschefen - vad har hänt sen? Ja den som det visste, det har gått 1½ månad och jag har hört absolut INGENTING! Jag ska skriva ett nytt mail nu, så får vi se. Tänk att man ska behöva ligga på om allting...


Sen något på en helt annan nivå - i veckan var kommunen här och "skötte sina marker" eller vad de nu kan tänkas kalla det?? De fantastiska hallonsnåren som både vi och många förbipasserande barn och vuxna verkligen har njutit av den här sommaren har nu kommunen skövlat! De står utanför vår tomt så de är inte "mina", men vad är poängen när de går fram med sina maskiner på det här sättet?! Har tänkt skriva till kommunen å fråga, men vet inte om jag orkar lägga energi på det... å andra sidan kommer jag fortsätta blir frustrerad på vad de gjort varje gång jag ser det...

Måste ändå sluta med en positiv bild och känsla från när vi kunde njuta av de underbara hallonen till sommarfrukost!

Vilken skön helg!

...trots att jag varit ganska trött (eller utmattad som det egentligen handlar om). Förkylningen har inte släppt greppet om min kropp ännu och jag utgår från att det är som de tidigare sagt på Företagshälsovården - om det för andra tar en vecka att repa sig så tar det tre för mig - okej då vet jag läget, måste ha tagit mig mer än halvvägs :-) Så fyra dagar hemma från jobbet (fre - mån) har jag verkligen behövt.
I fredags hade jag sällskap av dottern som var superförkyld - tänk då vilken möjlighet att kunna njuta av solen/halvskuggan på altanen, fika och småprata i flera timmar. Det var precis vad vi båda orkade!

Lördagens höjdpunkt var en fantastisk föreläsning av en fantastisk man Janesh Vaidya.

En mycket snygg indier som är född i en vaidyafamilj (en vaidya är en traditionell ayurvedaläkare som tar hand om hälsan i sin by) och nu reser världen runt för att förbättra hälsan i västvärlden och han har speciellt tagit Sverige till sitt hjärta. I förordet till sin bok "Maten är min medicin" ger han en riktig kärleksförklaring till vårt land och nämner speciellt frisk luft, rent vatten och en av de mest fridfulla platserna på jorden. Han skämtar om att vi kommer bli besvikna när vi kommer till himlen - vårt eget land är mycket vackrare! Rätt tänkvärt att se allt det vi har gratis runt omkring oss hela tiden med andra perspektiv.
Fokuset var på mat och många tänkvärda saker sas under eftermiddan, speciellt det här om att vi kan själva välja om vi stoppar in ohälsosam och giftig mat i vår mun eller om vi väljer det bästa för oss själva. Vi skulle väl aldrig tanka bilen med fel drivmedel bara för att det råkar vara billigare eller gå fortare...

Söndagen blev sen en skön familjedag med lite olika projekt och många gemensamma måltider. Sonen (efter viss övertalning) dammsög hela huset, maken fixade klart rabatten utanför entrén, dottern kokade äpplemos och själv grävde jag lite i trädgården - precis vad jag vill ha för att vara lycklig!

På kvällen kom en fiskbil förbi hemma på gatan! De sålde KRAV-märkt fisk av högsta kvalitet direkt utanför dörren - fantastiskt! Ytterligare en möjlighet till god och hälsosam mat.

Janesh Vaidya skulle föreläsa i Jönköping och Stockholm närmsta dagarna - har ni möjlighet så gå å lyssna, vi har så stora möjligheter att göra det bästa av våra liv!


Dagens ord:
Whether you know it or not, you are here on this planet for a mission/Janesh Vaidya

Tålamod en vanlig vardag

...ständigt detta tålamod!
Visst tålamodet med mig själv har väl kanske aldrig varit min toppgren, men ändå, hur mycket behöver man egentligen? Ända sedan jag blev sjuk har acceptans av nuet och med mig själv varit en stor del av fokuset och ni ska veta att jag ökat min förmåga till tålamod oändligt från där jag startade. Det som slår mig är ändå att just tålamod är nog det som beskriver den här sensommaren bäst - för man kan ju knappast kalla den höst :-)
Nästa vecka, 6 veckor efter semestern, hoppas jag iallafall att det blir lite jobb, på riktigt. I och för sig bara åtta timmar i veckan - något som ni som jobbar full tid tänker att det är ju bara en dags jobb, men för mig är det tre! Det ska verkligen bli skönt att "jobba", inte arbetsträna. Det som verkligen är svårt att få ihop är ju att min yrkesförmåga är ju kvar som tidigare, men orken den är inte jämförbar med tidigare. Alltså ska vi få ihop de arbetsuppgifter som behöver göras med mina behov av upplägg för att klara utföra dem - inte en helt självklar ekvation. Detta ihop med en arbetsgivare med taskig ekonomi och snäva ramar ger ju inte en oändlig flexibilitet, men på nåt sätt ska det gå!
En arbetsdag för mig innebär ett par timmar på mig på morgonen, att köra bil till jobbet - cykla orkar jag inte, åtminstone inte hem. Sedan ca tre timmar på jobbet = två "patientaktiviteter" just nu främst att delta i grupper där vi är ett par ledare och med paus emellan. Sedan lunch och förhoppningsvis en skön promenad runt sjön. Vid det här laget är klockan två - tre och jag är trött! Men om allt har gjorts i ett lagom lugnt tempo orkar jag köra hem utan problem. Väl hemma är det sängläge, ofta en timma eller två!
Så när barnen kommer hem från skolan hittar de mig oftast på sängen...
Fram mot middagstid har jag piggnat till igen och kan orka med aktuella familjeaktiviteter; köra barn, laga middag eller kanske träna. Eller sitta här vid datorn någon timma!

Om du själv roar dig med att fundera igenom ALLT du gör en vanlig vardag lovar jag att det kommer bli mer än du tror - sånt här gör ju jag på arbetstid, kallas tidsstruktur och aktivitetsbalans :-)

Det ovan beskrivna är inte i närheten av en vanlig vardag innan jag blev sjuk, men är ändå betydligt mer än bara före sommaren! Så alla små små steg framåt i rätt riktning är bra steg

...och med mer tålamod ska det bli fler!

Och med små steg kanske det är som med små frön; ibland dyker
 de upp som små gåvor på oväntade ställen;
Ett självsått frö från förra årets blomkrukor i stenläggningen vid entrén

Ett solrosfrö som fåglarna missade i vintras ger chans till ny fågelmat i höst

Egenföretagare - är det min väg?

Mitt i denna bergochdalbana som jag åkt efter att semestern tog slut så har jag nu startat Firma!
Ja tankarna om detta kom ju inte precis igår, men efter flera års funderande är det nu officiellt klart.

Som ni vet har jag ju hållt på med Basal Kroppskännedom och BK i Aktivitet i många år och förra året i oktober hölls ju världspremiären då vi höll en kurs för andra sjukgymnaster och arbetsterapeuter. När jag kom hem därifrån mådde jag hur bra som helst och när möjligheten att själv gå kurs i våras uppenbarades och det var skillnaden som fick mig på benen igen då blev det så tydligt - när förhållandena är så här väl anpassade då orkar jag ju mycket mer. Men det är klart det är ingen normal vardag precis, utan snarare "retreat". Vi börjar och slutar dagen med meditation, mat och boende fixar någon annan och hela dagen ägnas åt att öva vara i sig själv, just den här stunden och göra det bästa av den. Dessutom finns en längre lunchpaus med utrymme för både mat, vila och promenad - det är inte svårt att göra "rätt" i den här strukturen. Och jag går in i det med min egen överenskommelse i åtanke - jag utgår från mina möjligheter just den här stunden!
Så när omgivningen sett hur bra jag mår efter dessa kurser - inte minst Försäkringskassan och läkaren, har förståelsen ökat för att min arbetsförmåga tillfälligt kan vara högre än annars när jag håller dessa kurser. Så med Försäkringskassans tydliga godkännande är nu firmatecknandet klart, ny kurs i oktober nästan fulltecknad, planeringen i stort klar och det känns SÅ BRA! Min förhoppning är väl en kurs i halvåret.

Men kan ni tänka er, mitt i allt detta nya, kom så helt oväntat ett telefonsamtal från Västra Götalands regionen som till slut mynnat ut i frågan "Kan ni komma till Skövde och hålla två 5-dagars kurser här?" och inte nästa vår (som jag tänkte) utan snabbare, helst före jul. Hjälp, oj så fantastiskt kul, de tror på vår metod, de som gick premiärkursen var så nöjda, orkar jag det, får jag tjänstledigt, vad kommer FK, läkare, arbetsgivare tycka om detta?! Ja ni förstår att det satte snurr på hjärnan, men mest av det positiva slaget. Jag tror på detta, tycker det är jättekul och jag vet att jag har möjlighet att göra det här på ett balanserat sätt. Förslaget är att vi ska hålla kurserna vecka 49 och vecka 6, så då blir det ju lite spridning iallafall. Dessutom gäller det att komma ihåg - en sån här möjlighet får man liksom inte missa, kommer den nånsin komma igen?!
Min arbetsgivare verkar tro att jag ska satsa på detta på heltid nu och det känns närmast som en utopi - ja, skulle uppdragen ramla in av sig själva, med lagom fördelning, med korta resor och liten administration, ja då skulle det väl kunna vara en aktuell väg att ta, MEN så ser ju inte verkligheten ut.
Jag skulle gärna fortsätta med de bitar som fungerar på jobbet, fördelade på halvtid (hoppas jag klara i förlängningen) och sen hålla kurser någon gång i halvåret eller kanske till och med i kvartalet. Drömmen är så klart att min arbetsgivare ska se alla fördelar med att jag gör dessa kurser och ta tillvara på möjligheterna, men även om det verkar omöjligt att bli "profet i sin egen hemstad" så vore det okej ändå.

Jag behöver inte större utmaningar än så här - just nu finns det chans att få balans!

Försvaret får jobba hårt

Efter den tuffa attacken som slog till i onsdags började försvaret kraftsamla för motangrepp under natten till torsdagen. Torsdagen tillbringades under täcket, helst sovandes för att ge försvaret full möjlighet att göra sitt jobb på bästa sätt, å det verkade fungera rätt bra - feberdimmorna har släppt idag och jag har till och med skrotat runt en liten stund ute i trädgården. Väl därute hoppades jag i och för sig att ingen skulle se mig på närmare håll - ork till dusch det fanns inte ;-)

Maken var tillbaka på jobbet idag, kände sig inte "frisk" men "orkade" inte vara hemma längre... Tillsammans konstaterade vi nu i kväll att en influensa är väl det närmsta man kan beskriva känslan av "utmattningsproblematik" - så trött å sänkt man kan vara några dagar eller tom nån vecka, den känslan kan man vid utmattning ha i månader eller tom år. Just nu är det iallafall skönt att konstatera att jag inte går runt med "influensatrötthet" för jämnan, utan bara vid enstaka tillfälle då jag gått över mina gränser.

På facebook fick jag frågan om jag skulle strida med eller mot - en himla bra fråga som jag nog faktiskt kan svara på "med". Vet inte om jag någonsin tagit några sjukdagar så här lugnt (hoppas nu inte jag får igen detta med en riktigt långdragen o seg förkylning som inte tänker släppa taget). Jag har kunnat betrakta striden i kroppen med ro, ganska fashinerande faktiskt, och vet ju att detta handlar bara om några få dagar i mitt liv. För är det något jag lärt mig vid det här laget

"Livet blir inte som man tänkt sig, det blir som det blir." 

Bacillernas strid för herraväldet

...av min kropp har jag kunnat studera på nära håll hela dan. Tyvärr har de vunnit mark för varje timme som gått.
Sonen har varit hemma i fem dar med den typ av förkylning han haft så många gånger under senaste året - låg men långdragen feber, förkylningsastma och sänkt. Även maken har varit hemma ett par dar med dunderförkylning och nu är det utan tvekan min tur. Om man kan kalla det tur...
Eftersom mitt liv nu för tiden håller ett helt annat tempo än tidigare och jag är riktigt vältränad på att uppmärksamma nyanserna i min kropp har dagen inneburit detaljrika studier i bacillernas erövring. Från en subtilt känsla i halsen igår kväll, via ökad halsirritation imorse, takdroppet som ökat, tröttheten som drabbar kroppen (vilket jag i och för sig är väldigt van vid), en aning om huvudvärk, en beslöjad röst, till just konstaterad temperaturökning.
Det blir nog inget med mötet på jobbet imorgon...

Hade inbillat mig att jag kanske skulle klara mig, jag gör ju så mycket snälla saker för min kropp nu för tiden ;-)

Så hur blir det nu?

Det har varit ganska förvirrande veckor efter semestern!
Att kliva över tröskeln på jobbet har väckt mycket känslor och tankar. Jag har ju jobbat över 11 år i de verksamheter som nu finns i huset och den enda stora skillnaden borde väl vara att vi bytt lokaler, men det känns annorlunda. Jag förstår väldigt väl att en verksamhet består och påverkas av väldigt väldigt mycket mer än mina behov, men plötsligt har jag känslan av att jag inte passar in...

Jag har fått möjligheten att koppla teori med verklighet (alltid lär man sig något); så många av de känslor som jag läst hänger ihop med lång tids sjukdom och frånvaro från arbetet har jag nu fått uppleva;  tex hur självkänslan sjunker när man inte varit på jobbet på länge, att vara som vanligt men ändå inte när man sen kommer tillbaka, arbetskamraternas svårighet att veta hur de ska hantera nuläget, den utelämnande patientrollen, de många personer som är inblandade och osäkerheten om framtiden.


Igår sa jag till min bästa vän "Undra vad som väntar mig i framtiden som jag behöver allt det tålamod som jag nu tränar på?" Whats down there for me?