Nyårslöften

Ibland kan jag bli tokig på alla Mål som ska sättas; mätbara, tidsbegränsade, regelbunden utvärdering osv. Typ "Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna". Allt i vårt prestationsbaserade samhälles tidsanda med fokus på det yttre.
Men ibland är det ändå inte så dumt att fundera på hur man vill ha det - vad är egentligen riktigt viktigt, vad tänker jag prioritera att använda min tid och energi till? Kanske ett nyårslöfte inte är så dumt i det här sammanhanget - det blir ett tydligt tillfälle att formulera sina tankar och kanske tom. säga det högt till andra. Andra som kan vara delaktiga, vill samma sak eller kan stötta på vägen.
Jag har inte så ofta gett några nyårslöften. Har resonerat som så, att jag inte ska lova något jag inte kan hålla... Men de senaste två åren har jag varit tydlig (se Julbrev) och det har hjälpt mig att återkomma till det som jag faktiskt tyckt varit viktigt.

I år känns det som jag har mycket att lova mig själv - Att var snäll mot mig själv, Att alltid ha energi kvar när jag går hem från jobbet, Att se till att jag har utrymme kvar att göra det som är riktigt kul bara för min egen skull... Jag tror det kan sammanfattas i ETT JÄMNT LIVSTEMPO - vad det innebär för just mig, just det här året, det får tiden utvisa.
Kanske går det att ta hjälp av någon av naturens metaforer - hur utvecklingen sker i sin egen takt från knopp till utslagen blomma. Alla stadier måste passeras för att nå den fulländade skönheten, innan den falnar, vissnar ner och löken återhämtar sig för att nästa år ge oss nya vackra blommor.

Vad blir ditt löfte till dig själv?

Med hopp om ett riktigt gott 2012!
/Pernilla

Moder Jord

Den här underbara bilden hittade jag på Naturskyddsföreningens hemsida. Gå gärna in och läs om deras viktiga arbete och självklart bli medlem och stöd deras arbete www.Naturskyddsforeningen.se
Moder Jord är ju den enda vi har och våran absoluta grund för att någonsin kunna leva ett gott liv!

Ta väl hand om vår natur!
/Pernilla

The nothing box

Här om veckan, precis när jag kom på att jag skulle starta den här bloggen, skrev jag ett inlägg på Facebook:

"Var hittar man avstängningsknappen?
Igår fick jag plötsligt för mig att jag ska starta en blogg å skriva om förändringsarbetet tillbaka till ett Liv i balans, vad det nu är;-) Tankarna började poppa i huvudet, idéer som kunde vara användbara och självklart massa funderingar på Hur gör man... En bra dag i kombination med en rolig idé är bara vad som behövs för att få min hjärna i spinn! Efter fler...a timmar vid skrivbordet, glömt äta lunch, glömt vad jag egentligen tänkt göra av dagen så kom jag till slut ut på en långpromenad. Tanke var att jag nu skulle "stänga av" hjärnan, tror ni det gick? Nej, när min hjärna har kommit igång så är den, som beteende vetaren sa, som en olydig hund :-) Så efter skogspromenad, en stunds mindfulness nere vid sjön och ytterligare promenad så hade den ännu inte gått till vila... okej nästa steg i mindfulness - acceptera att din hjärna är som den är, går inte stänga av... då äntligen började det avta. Tänk vad acceptans kan göra med livet!"

Nu har min man hittat den manliga lösningen på detta!http://www.youtube.com/watch?v=LKveOsIieHg

Så frågan är hur man installerar en sådan??

Julbrev

Sedan ganska många år tillbaka brukar jag skriva ett Julbrev och skicka till släkt och vänner istället för julkort. I år var det svårt att bestämma sig för vad jag skulle skriva, hur berättar man om läget på ett "lagom å bra" sätt... Här är ett utkast som inte blev ivägskickat, men ändå beskriver en del av mina tankar:

Året 2011 blev inte som vi tänkt oss, det blev på ett annat sätt… Ni vet där på nyårsafton när man kanske ger ett nyårslöfte eller iallafall i början på året när det är lätt att tänka och drömma om hur man vill ha det – vad man vill fortsätta med och vad som skulle kunna vara bra om det blev annorlunda. Privat kanske man inte är lika tydlig som man oftast är på jobbet – verksamhetens mål och visioner är klarlagda, större möten, kurser och utveckling är inplanerade. Oftast handlar detta om vilka Prestationer man ska lyckas genomföra under året.  Jag vet att mitt nyårslöfte 2011 var det samma som 2010 – att hinna/prioritera mer tid tillsammans med mina närmsta vänner för att bara vara. Jobb, studier och ”nödvändigt” föreningsengagemang skulle inte få uppsluka all min tid, även om jag visste att mycket var inbokat.

Även om inte mycket blev som jag och vi tänkte vid nyår 2011 så har jag iallafall infriat mitt nyårslöfte med råge J - att vara långtidssjukskriven ger i alla fall Tid att vara!

Efter en sannslös vinter och vår blev jag alltså sjuk i juni, Utmattningssyndrom och har sedan dess varit sjukskriven… Det har inneburit stora omställningar och mycket arbete, i form av rehabilitering. Självklart även för övriga familjen! Efter julhelgen planerar jag att börja arbeta 25% på mitt jobb, men med mer administrativa och avgränsade arbetsuppgifter.

Egentligen vill jag inte att detta brev ska handla om ”stackars mig” utan mer om livets lärdomar. Det blir inte alltid som vi tänkt oss utan det blir så som livet blir, och vi får ta tillvara det och se vad vi kan lära och göra det bästa av det.

Prenumerera

Nu kan du prenumerera på min blogg!
Tryck på den rosa rutan uppe i högra hörnet och därefter på Follow på sidan efter. Då kan du välja att få ett mail varje gång jag gör ett nytt inlägg. :-)

Sköna juldagar!

Juldagen är väl gjord för en skön promenad, sill och skinka till lunch och sedan sjunka ner i soffan framför en familjefilm - eller hur? Speciellt efter en fantastisk Julafton tillsammans med hela min mans familj. Tänk en heldag med julbord, Kalle, tomte, klappar, dans kring granen med farfar som spelar dragspel till och risgrynsgröt framåt kvällen. Detta tillsammans med 15 andra personer som man älskar, varav 8 st mellan 3 och 19 år, och alla är på topphumör hela dagen. Rena julkorts versionen - underbart!!

Från oss alla, till er alla

en riktigt God Jul!

En njutbar "morgon"

Morgnar har nog varit det allra jobbigaste under de senaste månaderna (eller förmiddagar som min kära make säger skämtsamt ;-) Visst, ni som känner mig säger väl snabbt att jag aldrig varit morgonpigg - Sant, men det här är värre än värsta tonårstiden eller då jag nyseparerad bodde i en liten skrubb i Stockholm utan dusch och brukade lyckas ta mig ur sängen när sista möjliga snozzningen på väckarklockan var gjord, alltså efter 1 tim...
Det är klart, det är inte lätt att komma ur den sköna sängvärmen när inget speciellt (utom fortsatt trötthet och en å annan promenad) väntar under dagen. Men även då jag ska iväg - aldrig före kl 10, så krävs det lååång tid att vakna, ta mig upp ur sängen, väcka kroppen, äta frukost å sen börja fundera på vad som var bokat. VILKEN KAMP!

Jag försöker så långt det är möjligt att faktiskt ge mig den tid jag behöver så slipper stressreaktionerna starta i kroppen! Om jag förr klarade mig bra på 1 timmas tid från uppstigning tills jag var på väg till jobbet, så har jag nu 2 timmar. Detta ger möjlighet att ta det i den tid kroppen behöver - ibland är det tex. omöjligt att kliva direkt in i duschen, med risk för att somna om stående, halka i vätan och bryta benen... Så kanske behöver jag göra lite kroppsliga övningar (oftast Basal Krosskännedom) först, efter duschen blir det oftast Qi Gong klapp-massage tillsammans med en skön hudlotion och efter att kläderna kommit på, kommer det bästa: En lyxig frukost! För mig är fil med flingor och musli och tinade bär höjden av vardagslyx, till detta kommer dagens första kopp med örtte - gärna av vacker modell med flytande vackra blad/blommor och underbar doft! Tänk vad man kan göra för sig själv om man bara tar sig tiden :-)
Ser fram mot fler sköna morgnar!
/Pernilla

En julgrans tall

Mina barn har länge varit besvikna över att vi inte brukar ha julgran hemma hos oss, allt på grund av att vi aldrig firar julen hos oss. Det känns meningslöst att ta hem en gran, pynta den, njuta en dag, för att sedan komma hem till en rishög - alternativet platsgran är helt uteslutet!!! Samma visa kom upp i söndags när sonen och jag skulle ställa upp tomtarna... Plötsligt får jag en snilleblixt (kan faktiskt ske även i nuvarande tillstånd :-) med tanke på tallslyn som växer i trädgården. Jag sparade den i höstas med tanke på att sätta tallris på altanen mm så här fram mot jul. Men eftersom det fortfarande blommar i urnorna (kanske inte så vackert i december, men ändå) har jag inte haft lust att byta ut det mot tallris. Så när jag försiktigt frågar sonen om det går lika bra med tall som gran blir han mycket förtjust. Vi skrider snabbt till verket! Ut med sågen, in med snöiga tallskott (krävdes två tillsammans för att bli något så när tät - åtminstone från ena hållet :-) även en urna med blöt jord att förankra det hela i hamnade i vardagsrummet... Därefter sker traditionsenligt klädande av gran (eller tall)! Inte blev den det vackraste jag sett, men familjens njutning av denna lilla tingest uppväger allt :-))
Nu börjar man få julkänning!
/Pernilla

En ouppfostrad hund

Jag gillar att använda metaforer i mitt arbete, tycker ofta att det lättare ger bilder som kan hjälpa fantasin att hitta nya lösningar. Beteendevetaren jag går hos använder också detta en hel del, så nu vet jag vad det är för fel på min hjärna :-) Jo, min hjärna är som en överaktiv hund! Den måste tränas på att hålla sig efter den aktuella stigen och inte få släppas iväg och låta löpa hur som helst... Så senaste månaderna har min hjärna gått på Uppfostringskurs! Men jag vet inte om jag lyckas så bra på det här området - det är ju så mycekt roligare att alltid hitta nya vägar, följa nya spår å fullständigt glömma bort vart man egentligen hade tänkt sig. Men å andra sidan kallar hon mig också för Energimissbrukare. Jag misstänker att det här hör ihop ;-) Intellektuellt kan jag förstå att det är mer ekonomiskt att följa en stig och hålla sig efter den och inte plocka upp massor av spännande pinnar på vägen... Att jag helt enkelt ska bli färdig och avsluta en sak i taget istället för att låta kreativiteten dra iväg å hitta massor av nya projekt som ständigt behöver göras.
Bland metaforerna är jag inte bara "en ouppfostrad hund" och "energimissbrukare" utan också "stressallergiker" - kärt barn har många namn :-) Har man en matallergi måste man ju ständigt läsa innehållsdeklarationerna, har man ett missbruk måste man undanhålla sig från lockelsen, men mitt probelm är ju att jag inte vet hur innehållsdeklarationen ser ut eller vad som kan bli en skön lockelse... Så hur ska jag veta vad jag får och inte får göra??

Ni som inte alls känner igen er i ovanstående beskrivning, kom med några förslag på hur man kan betee sig!! Eller kanske du är hundägare och kan det här med dressyrkurser??

Nu ska iallfll hjärnan ta med sig kroppen och gå till sängs.
Ha det gott!
/Pernilla

Duktigheten - den svåra

Plötsligt ångrar jag kraftigt att jag startat bloggen. Känner hur kraven på mig växer. Måste ju göra det riktigt bra, läsvärt för andra, tillräckligt ofta nya inlägg osv. När känslan sjunkit ner och jag inser vad jag tänker förstår jag att det är mina gamla vanliga krav på prestation som dyker upp – att alltid göra allting så himla bra! Så denna blogg är också en träning för mig, att göra den ”good enough”, men jag är inte så bra på det ;-) vet inte riktigt vad det betyder, så jag har en del att lära. Och att veta att det ständigt finns nya saker att lära sig och ingenting är bestående, det ger ju förtröstan.

Kram på er!

/Pernilla

Att ha gott om tid

När orken inte finns till de prestationer man planerat så kan det ju faktiskt ge utrymme till annat! En erfarenhet som blivit stark under den här hösten är det här med Närvaro. Vi pratar ju mycket om Carpe Diem, Fånga dagen, Här & Nu, men det blir så lätt bara en massa klyschor. Men livsomständigheterna senaste halvåret har ju faktiskt gett mycket mycket tid. Tid då jag inte orkar göra något annat än att Vara. Vara med min familj - vara med barnen när de läser läxor, pratar om dagens små händelser eller livets stora gåtor, sitta tillsammans länge vid matbordet eller titta på när de är sysslesatta med annat. Det är inte ofta vi i vår vardag i dag säger att vi har "gott om tid", så när det ges till skänks gäller det att njuta. Det gör jag nu!

/Pernilla

Tankar om en blogg

Hej på er!
Jag heter Pernilla, är i 40-års åldern och lever med man och två barn. Min familj är det underbaraste jag har! Sedan drygt 20 år arbetar jag som arbetsterapeut. Sedan 2003 har jobbet främst haft inriktning mot smärt- och stressrehabilitering, då kan man ju lätt tro att man borde vara "vaccinerad" från den typen av problem själv - men så enkelt är ju inte livet :-) Jag har tänkt att min blogg ska handla om detta - hur man (alltså jag) tar sig tillbaka till en fungerande vardag efter Utmattningssyndrom (inte bara en gång, utan två gånger i livet). Mitt livsmål är att hitta och komma på vad det innebär med Livet i Balans.
Här om dagen ringde en barndomskompis som jag inte pratat med på länge, självklart frågade han om läget och jag hör mig själv raljera om min egen duktighet som drivit mig till Utmattning, att jag varit sjukskriven i över ett halvår och att jag så småningom kanske blir klok nog att få ordning på mig själv... När jag lagt på luren blev jag väldigt fundersam, jag trodde jag kommit längre i min egen process... ni vet det här med acceptans av nuvarande situation å så, men tydligen inte. Då dök tanken upp att jag borde skriva om detta - berätta, beskriva och diskutera. Släppa skammen och hitta en ny väg vidare genom livet.
Teman jag har tänkt skriva om är bla. kopplingen mellan kropp å knopp via Basal Kroppskännedom, hur man gör lagom mycket - Aktivitetsbalans, den viktigaste platsen för att må bra - Naturen, den ständiga Tröttheten, Vad som är viktigt i livet och annat smått å gott som dyker upp under resan gång. För att livet är en Resa med ständiga förändringar och en mening med det - det är jag övertygad om!
Jag ser fram mot att prova något nytt å se vad det kan ge här i livet! Jag hoppas ni som läser kommenterar och kommer med synpunkter på vad jag ska skriva om.

/Pernilla