Min dotters bästa vän, min bästa väns dotter

Idag fyller min extradotter 16 år - GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS!!

Jag har känt dig sen du var en mycket livlig grabb i mammas mage, sedan som lika livlig tjej där du iklädd tyghjälm undersökte hemmets alla vrår - helst dem med lite höjd, så som flera nivåer byrålådor. Eller några år senare när vi mammor diskuterade mängden tvätt och klädbyten (jag tyckte din mamma var väl pedantisk) du hade en underbar VIT klänning med några blommor fram och du kom in med alla tänkbara spår efter den senaste stundens målande med gatkritor på magen... Förresten, höll på att glömma, när ni var 10 månader hälsade vi på din mormor och morfar i fjällen. Vid middagen strör du mesta möjliga av maten runt dig och vår dotter sitter under bordet och röjjer alla dina spår...
Till och med när vi under flera år bodde så där 45 mil från varandra svarade du på dagis att C var din bästa vän. Det bästa kanske är att ni aldrig gått i samma klass, ens skola, eller haft exakt samma intressen - ni har aldrig behövt slita ut varandra ;-) Jo, kanske det var nära under Kommunals strejk 2003(?) När ni under flera veckors tid var tvungna att leka varje dag, vi fyra föräldrar roterade så gott vi kunde, och till slut sa min dotter "MÅSTE vi leka med dem i dag igen?!" Vi stöttade dem som strejkade, insåg verkligen vilken skillnad det skulle vara i livet som småbarnsförälder utan dagis och fritids, men tyvärr blev det knappt något resultat i de strejkandes kassa...

När ni var riktigt små sa din mamma ofta att du skulle bli en vild "pojkflicka" som spelade boll och klättrade i träd, medan vår dotter skulle sitta lugnt å stilla, läsa sina böcker och mer vara som Tjuren Ferdinand. Men tänk hur lika ni har blivit i stället - båda "lagom" mycket spring i benen, eller helst DANS i hela kroppen, läsförmågan är det verkligen inget fel på hos någon av er eller detta härliga, underbara initiativ med tydliga egna åsikter och massor av fantastiskt skratt och kärlek som ni delar med er av!

Igår, när vi traditionsenligt firade era födelsedagar tillsammans, fick du en present av min dotter - hon hade gjort ett bildspel med bilder från hela er uppväxt tillsammans och sjöng .... Gissa om vi blir rörda, tårarna rann efter kinderna :-)

Jag hoppas och tror att ni kommer följa varandra genom livet, ibland säkert på längre avstånd och ibland närmare, men att finnas där för varandra det är jag övertygad om att ni alltid kommer göra!

Jag älskar dig!
/Pernilla

Världens underbaraste dotter!

Idag fyller världens underbaraste dotter 16 år!!!
Tänk vad tiden går och vilken fantastisk gåva det är att få följa sina barn genom livet! Hjälp, det är bara två år kvar tills hon blir myndig ;-) Jag är övertygad om att hon kommer klara sig bra utan mig den dag det är dax, men kommer jag klara mig lika bra??
När hon var nyfödd läste jag i en föräldrabok en dikt om Ugglemor som fick i uppgift att leta efter de vackraste ungarna på jorden. Efter mycket sökande kom hon tillbaka och berättade att hon inte kunde finna några så underbara som hennes egna små grå dunbollar... Ja, så är det väl för alla oss föräldrar att de egna är de vackraste, och mina är det absolut!

Tidigt i somras sa beteendevetaren jag går hos att den här sjukdomsperioden skulle ge mig erfarenheter jag troligen skulle säga att jag inte ville vara utan, även om det inte kändes så just då. Visst, jag har lärt mig mycket om livet och kommer förhoppningsvis vara snällare mot mig själv resten av livet. Men, jag har fått betala ett högt pris för lärdomarna! Någonting som det fört med sig som jag inte velat vara utan är iallafall all den Tid jag kunnat tillbringa med mina nära och kära, speciellt barnen! Tid att "bara vara" tillsammans i vardagen. Inte snack om "kvalitetstid" som oftast låter som något man använder för att dämpa samvetet, utan verklig tid - när man lagar middag tillsammans, sitter länge vid matbordet hela familjen, de långa intima pratstunderna om livets viktigheter eller småsaker eller då jag har haft möjlighet att bara titta på när barnen varit koncentrerade på annat. Det här är tid och tillfällen som aldrig kommer igen!


Tack underbaraste Du för att jag får vara en del av ditt liv!!!
/Pernilla

oj va stor den blev... Det är iallafall en underbar bild med ett underbart minne till :-)

Förresten, vill ni veta vad hon fick i present nu på morgonen?
Jo, en tuff jolleflytväst, en Yoga-workshop tillsammans med mig och en låda potatis;-)

Mycket surr i huvudet = mycket ord

För ett tag sedan fick jag en så klok kommentar av en nära vän som läser min blogg. "Du behöver inte skriva så långa och välformulerade inlägg. Man får skriva bara Nu mår jag skit!eller så." Men jag har ju så mycket som surrar i huvudet och vill ut! Ibland blir det nog lite mycket för dem runt omkring så då är det kanske tur att jag får formulera mig i text i stället ;-)

Har ungefär 10 utkast påbörjade, finns så mycket tankar att skriva om... De flesta är tillbakablickar på året som gick, hur det verkligen var i somras när jag mådde som sämst, men det är svårt att faktiskt minnas och få ihop det hela... I och för sig är det ju bra att leva i nuet, men det är en konstig känsla att jag redan tappat den direkta känslan över hur det var och hur det kändes i kroppen, fast att det då var så starkt. Konstruktionen människan är verkligen otrolig!

Den här gången blev det ett något kortare inlägg :-)

Varje steg kräver sin kvinna :-)

Oj, att varje förändring ska kännas så mycket...
Visst under min euforiska fredag så hann jag inte göra förberedelserna inför starten av min lilla BKA-grupp som började på måndagen, men jag var på jobbet i god tid för att hinna detta. Det var superkul att ha grupp igen och jag ser verkligen fram mot fortsättningen! Det är det här jag är bra på:-)
På tisdagen var jag på hembesök hos en 86-årig dam. Det är fashinerande det här med ålder, det verkar inte ha någon större betydelse, det är ungefär samma funderingar och problem som kan uppstå när som under livet... Möjligen blir mina åtgärder lite olika, känns inte så aktuellt att jobba med beteendeförändringar, utan kanske lite snabbare insatser ;-)
Men åter till mina strategier - Jag har ju tidigare fått order om att "köra i 30 istället för i 90". Det har jag försökt göra när jag jobbat med administration, men jag hade liksom inte fattat att det gäller patientarbetet också, för hur gör man då? Men insikten kom på tisdagen vid lunch - helt slut efter hembesöket och gårdagens grupp - fanns inte en chans att orka skriva journalerna och den bedömning som förväntades efter hembesöket, trots att jag bokat in tid för det i almenackan!
Segade mig iväg till jobbet lite senare än planerat på onsdagen, å var såå trött. Journalföringen och bedömningen från hembesöket hängde över mig som ett spöke - hade jag lagt upp det "fel" eftersom jag blev så trött, borde jag gjort annorlunda, måste få tag på ansvarig läkare för diskussion om bedömningen osv, osv. Vilken tur att jag fått återbud på dagens patientbesök - jag hade ju planerat för "bara" ett patientbesök per dag, men hjälp, det hade ju blivit kaos på en gång... Framåt onsdag eftermiddag satte jag iallafall igång med skrivandet, hade bestämt mig för att börja och se hur det gick. Å tänk vilken skillnad det gör bara tanke-inställningen - jag lyckades koncnetrera mig i 1½ timma och sen var det klart! Efter ett par timmars mysig After Work var jag betydligt piggare än tidigare på dagen :-)
Resten av veckan bestod främst av möten och det vet jag ju sedan tidigare att det inte är någon större utmaning. Så till den här veckan bokar jag med större marginaler - jag måste ju tänka på att ha utrymme till alla typer av arbetsuppgifter - både jag och mina kära sjukgymnast-kollegor uppskattar verkligen när jag tar en vända runt britsarna med desinfektionsflaskan i handen och göra fint i personalrummet kan vara riktigt skönt när man inte måste:-)
Nu fortsätter jag träna på att ha en LAGOM full kalender med sköna marginaler!
Lev väl! /Pernilla

Några bilder från Chelsea flower show, London maj 2010

Livsviktigt att hjälpa till med det lilla man kan

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kan ge sprutor publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

© UNICEF/Asselin
UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten

Vet ni hur kul det kan vara att jobba?!

När jag gick från jobbet i fredags var jag helt euforisk:-)! I och för sig jobbade jag bara förmiddan och skulle sen på lunchyoga, men timmarna användes till "effektivt patientarbete" och det kändes SÅÅ BRA! Att få möta människor man aldrig annars skulle träffa och få spela en liten, liten roll i deras liv är ju en ynnest. Om man dessutom lyckas göra något av betydlese är det ju helt fantastiskt! Nu börjar jag komma på banan igen - på måndag börjar jag jobba 50%. Det ska bli så skönt, känna sig lite "normal" igen och få regelbundna rutiner både hemma men främst på jobbet. Visst, jag tränar verkligen på att tagga ner, göra saker på ett annorlunda sätt, inte engagera mig i något som jag absolut inte måste, låta saker å ting ta sin tid, inte överboka almenackan osv, osv. Jag tror det kommer vara en ständig träning och jag kommer inte lyckas varje dag (det klarar nog ingen, eller?) men jag är övertygad om att det kommer gå bra i längden! (Jag har ju inget alternativ ;-)
Med lite balanserande yoga och trädgårdarbete ska det väl gå bra :-)

/Pernilla

Sjukdomsbloggar

Via en länk på en väns blogg hamnade jag på en blogg som länkade till en artikelserie i SvD om sjukdomsbloggar. Känns lite konstigt som epitet, men ändå något som är viktigt för många. De flesta artiklarna handlade om cancer eller andra livshotande sjukdomar, om dödsångest, livets väsentligheter, men också om skam att bli sjuk och svårigheten att öppet prata om det. Då kan bloggen bli en ventil och bra kommunikationsväg, både med sina nära, men också helt okända människor. Vissa upplever att bloggar kan bli väldigt jämförande, typ att man vill ha samma behandling som någon annan eller att man är skeptisk till den vård man får. En del bloggar är istället väldigt positiva - kanske vill ge en polerad yta trots allt?
Liknande tankar har dykt upp hos mig under den här sjukdomsperioden och bloggandet. En skillnad är väl att Cancerdiagnosen direkt alarmerar hot om död, även om det tack och lov inte innebär det fär väldigt många. Däremot Utmattning mer är "något man skaffar sig själv" och "var å varannan känner av ibland", men som min läkare påtalade är ett alvarligt tillstånd att visa respekt för. Själv börjar jag se det som en kronisk sjukdom som jag får lära mig leva med; så länge jag klarar ha allt i balans kommer det gå bra, men jag kommer vara känslig för alla typer av påfrestningar, inklusive förkylningar... Det kanske låter pessimistiskt, men för mig känns det som jag är mer realistisk när jag tänker så här - då blir ju allt som är bättre bonus, istället för att jag ständigt ska behöva kämpa med bakslag...
Annars vet jag att många av mina inlägg haft en väldigt positiv attityd - läste igenom delar av bloggen för ett tag sen när jag mådde riktigt dåligt och blev helt slut på klämm-käck-heten, men en bra dag är det inte så svårt att se möjligheterna och mina dåliga dagar har jag sällan ork att skriva överhuvudtaget ;)
Det har varit lite ont om inlägg på sistone beroende på att orken inte har kommit i balans igen efter turen till Blåkulla :) men den här gången känner jag mig inte orolig för det, vet att det kommer om jag bara fortsätter göra saker och ting på ett bra sätt för mig själv - snacka om att träna upp sitt tålamod med sig själv!

/Pernilla

Händelserikt påsklov

Först tre underbara dagar i Köpenhamn på tu man hand med min älskade make, samtidigt som barnen tog tåget till mormor och morfar. På onsdan var alla hemma igen och mina föräldrar också för att timea in våravslutningen för konståkningsklubben - jätte härligt att se alla duktiga åkare, från små stapplande till stora mycket vältränade graciösa åkare.
På torsdan var det först jobbet och på eftermiddan var dottern ute å seglade! En kompis ringde och erbjöd både en båt att låna, seglingssällskap och en mamma i motorbåt som säkerhet - kan det bli bättre?! När vi kom ut för att hämta var det två strålande tjejer som badat ofrivilligt ute på sjön ett par gånger och fortsatte inne vid bryggan när båtarna kommit upp på land - trots att de har torrdräkt såg det väl kallt ut...
Framåt långfredagen började min ork ta slut. Inte alls konstigt för det är jobbigt att följa med i familjens tempo, men jag har verkligen försökt ta det lungt och göra allt i lagom takt - många vilopauser blir det! Så påskafton och påskdagen har jag tillbringat några lugna timmar i trädgården och på sängen drömmandes om våren :-)

Vår frälsares kyrka har ett 90 meter högt torn med trappor på utsidan! Det gav en fantastisk utsikt, men när det blåste 10 m/sek hade jag god nytta av all mental träning - hu, det var på gränsen till vad jag vågade...

En liten tur i Christiania hann vi med också, men vi hade bara kreditkort så det blev inget handlat på "Green light district" ;-)

Vid Norreport låg några härliga saluhallar där det mesta i ätbar väg fanns att hitta, tex. ett fantastikst kaffeställe med vältränade baristor! Å så klart blev det gott kaffe att njuta av.

Nöjda seglingstjejer tar sig ett dopp!

Hoppas ni alla har njutit av påskhelgen och vi har ju en dag kvar!
/Pernilla

Köpenhamn på tu man hand

En tur på Ströget, besök på ett konditori, ytterligare promenad genom stan och en sen middag på indisk restaurang har dagen bjudit på sen vi klev av tåget. Inte illa att kunna kliva på vid stationen hemma för att några timmar senare kliva av utomlands :) Synd bara att vi har sällskap av riktigt aprilväder, blåst och småregn.