Mitt livs idol

Du har alltid varit den jag sett upp till allra mest.

Pappa, du är vatten och vind
du är styrka och kraft
du är kunnig i allt
och jag är fortfarande din lilla flicka som vill hålla dig i handen, som vill göra dig stolt och få ditt beröm
Min kärlek till havet, vinden och naturen den har du gett mig i arv
Tack för allt du har gett mig på vägen för att kunna stå på egna ben
kraften att alltid kämpa lite till för att klara allt i livet
Tack för att du tror på mig och litat på att jag klarar det jag ger mig in på
 
Min älskade pappa fyller 70 år! GRATTIS!


Ibland läser jag Olof Röhlanders "Veckans peptalk", härom veckan lät det så här:

OM ATT TA EN CHANS

I det här yrket blir man ibland intervjuad. En person frågade mig om vad jag anser att ett bra liv innebär.

Jag svarade att ett bra liv för mig bland annat innefattar att man tar en chans.

Personen frågade då vad jag menade med det.

Jag sa att ingenting händer om man inte ibland tar en chans. Allt i en relation handlar om det. Att skaffa barn, eller adoptera, är att ta en chans. Att bryta upp och starta om är det, att flytta ihop är det. Att vara den förste att säga 'Jag älskar dig' är det.

Att ta en chans är att inte ha hela kartan uppritad för sig, men tillräckligt för att kunna prova ut en riktning och ge sig av.

Att ta en chans innebär att de potentiella möjligheterna överbryggar de kalkylerade riskerna.

Att ta en chans innebär att inte alltid gå den säkra vägen, utan att våga svänga av till vänster istället för rakt fram även om det kan göra att man åker lite vilse.

Att ta en chans är att bejaka något inom dig själv. Att lyssna till en röst som säger att vad som än händer så kommer du att klara av det.

Att ta en chans är att sluta vänta på andras gillande. Att räcka upp handen utan att först se om de andra också gör det.

Att ta en chans är att utvecklas som människa. Att ge sig själv möjligheten att vinna något, att tro på framtiden, men också finna energin i ovissheten. Det är inget ok att bära, det är en förmån.

Pappa, precis detta har du lärt mig; att ta de chanser som livet erbjuder. Tack för det!

Jag älskar dig!
/Pernilla

Självreflektioner

Kanske var jag överoptimistisk igåt iallafall... Läste just inlägget om att jag är "alkoholist" men missbrukar energi, inte sprit. Jag har funderat över varför INGEN kommenterat den delen av inlägget... men inser ju att jag mest skrivit om de positiva händelserna som varit, även om tårarna rann när jag skrev den senare delen av texten! Ja, tydligen har jag inte så svårt att linda in allt i en positiv solgul linda, men samtidigt - allt det där positiva fanns ju också, det var inget fejk! Kanske hade reaktionerna blivit annorlunda om jag skrivit två separata inlägg och jag själv kunnat stå för ett "svart" inlägg??

Förrutom den senaste förkylningen, så har ju så klart livet inte fortsatt så där skönt och enkelt som efter kursen, då skulle det nog vara nåt fel. Men läste också ett inlägg från i somras då jag var himla frustrerad! Den här bloggen har varit bra för mig på många sätt och just nu hjälper den mig att verkligen komma ihåg och kunna se förändringen, även om det går i uppförsbacke. Jag är väldigt mycket bättre nu än i somras! Å andra sidan är det ett bra tag sedan semester...
Och frukosten, den fortsätter få vara riktigt vacker med bär eller frukt, men jag kan njuta av den flera timmar tidigare än för ett år sedan!

Senaste veckorna (före förkylningen) har jag börjat upptrappningen mot 75% arbete - inte tagit det i den takt som läkaren plötsligt föreslog, utan i min egen takt - Det har jag iallafall lärt mig nu! Så jag har varit på jobbet 25 tim/v; alltså varit där, men "presterat" på 50%. Läkaren tyckte nog i och för sig att plocka ur diskmaskinen, torka britsar och städa papper också är arbete som jag borde ha lön för, eftersom det också är uppgifter som behöver göras. MEN det är inte mina ordinarie uppgifter och jag vet vid det här laget att det skulle vara oerhört svårt (för mig) att göra den typen av uppgifter istället för att boka almenackan full av patienter! Sen tror jag inte arbetsgivarn är så sugen på det heller, men det är ju en annan sak.
Å andra sidan har jag tappat bort almenackan, så jag skulle ju inte kunnat boka den full ändå...
Fast, inte ens den går ju; jobbets inbokningar finns ju i journalsystemet, det är bara privatlivet som plötsligt blivit hur ledigt som helst :-) Nu var jag bara tvungen att skriva en smilie!
Det känns som ett stort steg kvar innan jag varken klarar vara på jobbet 30 tim eller prestera på 75%, men det får faktiskt ta den tid det tar!

Så nu försöker jag göra en lagom trevlig planering för den underbara månaden december - iallafall om man i lugn å ro hinner baka, pyssla, laga mat å det där andra som man vill göra inför en trevlig helg med familjen. Förra året var ju förutsättningarna annorlunda och det blev riktigt bra. Vi får se hur det går den här gången! Men med tanke på jul ska vi verkligen försöka bara göra det roliga å hoppa över så många måsten som nånsin är möjligt.

Snart får vi njuta av alla de vackra ljusen!


Så blev även detta ett positivt inlägg... Ja, varför inte?

Fördelarna med en rejäl förkylning ;-)

För ett tag sen sa min bästa vän "Du behöver inte alltid skriva positiva saker på din blogg, eller avsluta med en smileis (hur det nu stavas). Du får skriva att du mår skit! Tänk hur dålig du var den där söndan när medicinen strulade!"
Jag har verkligen funderat på det... försöker jag låta "flåshurtig", inte erkänna hur det verkligen är eller... Men det jag kom fram till är nog ganska enkelt - när jag mår som sämst är jag inte i stånd  att skriva, så sedan när jag skriver är ju allt alltid mycket bättre!! Allt är ju relativt ;-)

Senaste två! veckorna har sonen varit hemma med förkylning och feber. Jobbigt och långtråkigt för honom och samtidigt lite konstigt för oss - han har ju nyligen passerat strecket när man inte får vara hemma för sjukt barn. Nu klarade han sig bra och min man å jag försökte vara hemma det som gick. Nu äntligen har hans feber släppt och han ska till skolan imorgon!
Däremot övermannade förkylningen mig i torsdags! Jag var på jobbet, men städade mest bland pappren och trodde att jag skulle kunna klara gå på en utbildning fredag förmiddag. Men då var tydligen kroppen förståndigare än knoppen (igen:-) och ordnade lagom med feber fredag morgon så jag insåg att jag skulle stanna i sängen... Nu har febern släppt å jag är klart piggare, tror det finns en god chans att det inte blir någon 14-dagars-variant! Visst vi missade en trevlig lördagmiddag hos bästa vännerna och dagens julskyltning i spöregn, men å andra sidan har jag inte orkat mycket annat än ligga på soffan å läsa "Den kvalitativa forskningsintervjun" - å ni hör ju hur upphetsande det låter - så nu har jag iallafall fått lite av det gjort :-)

Det är faktiskt inte så svårt att vara positiv i efterhand - det är väl ungefär som att vara efterklok - och betydligt trevligare än att gnälla över spilld mjölk...

Imorgon blir det också Kvalitativ forskningsintervju, sen hoppas jag att jag är frisk :-)

Ha det gott!
Pernilla

Jag är alkoholist!

men jag missbrukar inte sprit utan energi

Jag har inte haft några ord, mycket har hänt de senaste veckorna och det mest fantastiska och väldigt förvirrande - jag har inte mått så här bra på under senaste 1 ½ åren!

Kursen vi höll gick precis så bra som jag hoppats - helt underbart!! Att under 5 dygn bara få fokusera på en enda sak; Basal Kroppskännedom, Basal kroppskännedom i Aktivitet och min egen inre process i detta. Det låter kanske som tre uppgifter och dessutom var jag ju en av kursledarna. Men det blir ändå bara EN sak - att jobba med BK kräver full närvaro i mig själv - när jag är närvarande i mig själv gör jag ett bra jobb/det bästa som är möjligt just den stunden. Så alltså blev veckan halvtids arbete och halvtid egen terapi. Att vara iväg en hel vecka på en ödslig kursgård, där maten är fixad, det finns inte ens en TV och dagen både börjar och slutar med meditation och däremellan en boster-dos av BK tillsammans med de duktigaste lärarna vi har på området i Sverige - det måste vara den optimala upplevelsen?!
Att det sedan gav en rejäl dos träningsvärk pga "om-möbleringen" i kroppen och dessutom förvirring i knoppen pga att de gamla referenserna inte gäller längre och de nya mönstren inte är stadiga, ja det är väl en del av förändringsmöjligheterna i livet.

Att komma så här nöjd, ovanligt pigg, men väldigt förvirrad till Företagshälsovården kändes konstigt - är jag frisk nu? hur länge håller detta? kommer jag nu bara inta de gamla mönstren å köra på? Jag litar inte på mitt eget omdöme/känsla för att hålla en "lagom-nivå".
Läkaren såg möjligheten att börja öka på arbetsmängden till 75% och ja, det kan nog gå, men oj vad skönt det hade varit att få vila ett tag på den här nivån och inte alltid jobba i uppförsbacke...
Beteendevetaren gav mig tydligt beröm för att jag gör allting på rätt sätt nu, men använder verkligen jämförelsen med en alkolist!
I min tanke kan jag se och förstå att jag gör bra saker för mig själv nu. Gränser har fått en helt ny innebörd och jag står stadigt I mig själv - bekanta säger att det syns på utsidan :-). Men samtidigt kan inte känslan bekräfta mig själv - jag KAN INTE KÄNNA vad som är "good-enough", jag måste ha mina yttre strukturer till detta!
Nu lever jag det liv som de flesta verkligen skulle må bra av (typ regelbunden aktivitet/vila, äter som en diabetiker, har inte flera bollar i luften samtidigt och har alltid obokade dagar i veckan) MEN den stora skillnaden för mig är att jag har inget alternativ!
Vi har pratat om den här liknelsen tidigare, men nu inser jag att det verkligen är så allvarligt - så länge jag gör bra saker för mig själv fungerar det bra, men när jag låter den lille djäveln på axeln få fritt spelrum så lurar han mig att dra iväg. Så nu får jag hålla honom i herrans tuckt å förmaning så kanske han tröttnar...
Att inse att jag är en missbrukare har väl en både bitter och sur smak, men genom att acceptera läget (tex genom att skriva det här) så ska jag nog kunna klara mig ganska bra utan större abstinens.



Som min guru och handledare säger:

Vi är alla människor på väg genom livet