Jag hade hoppats på ett positivt inlägg nu, det har känts helt okej senaste veckan, men nu är det ras igen... Jag jobbar 50% igen, typ 20 tim fördelat på fyra dagar med "ledig" onsdag, förutom udda vecka då jag på onsdan har ett möte på morgonen och åker till vårdcentralen två timmar. Visst var det lite tungt att kliva upp i morses, men när är det inte det kl 6 på morgonen?? Mötet var som vanligt bra, konstruktivt och trevligt och efter fikat var jag färdig med min arbetsdag .
Planen: Nu ska jag bara göra ett par korta ärenden på stan och sen hem för en lugn dag, för att ikväll gå på yoga.
När det nödvändiga ärendet är utfört får jag lust att inspektera en pysselaffär jag inte varit inne i - kände att jag var sugen på lite kreativitet och tänkte att det kan vara bra sysselsättning när inte trädgårdsarbete är ett alternativ. Inne i affären fanns det tusentals prylar att titta på och jag strövade runt i lugn och ro, hittade några små saker och hade fått lite idéer. MEN dessutom hade jag fått tusentals intryck och hjärnan kände sig fullmatad. Så jag tänkte att besöket på stan fick vara avklarat, bara en liten vända för att säga Hej till bästa väninnan som jobbar i en butik. Vi pratar lite kort, hon tar några kunder emellan, och sen ska jag säga att det är dax för mig att åka hem, nu är jag Trött! MEN nu är jag inte bara trött, utan UTMATTAD, så bara när jag säger detta börjar tårarna rinna. Hon blir så klart förskräckt och undrar hur jag faktiskt mår och hur mycket sämre jag är nu än för någon månad sedan... Jag tror jag får betala länge för de dagar jag jobbade 75%...
Nu några timmar senare måste jag bara skriva av mig min frustration - att sitta vid datorn är ju annars inte hjärnvila! Jag har funderat lite under eftermiddan och inser att jag koncentrerat mig både under måndag och tisdag kväll - dels föräldramöte på gymnasiet och dels tillsammans med sonen med fokus på hans skolarbete.
Att det ska vara så jäkla känsligt!!!
Nu ska jag gå på yoga - ikväll är det ett riktigt dynamiskt pass som är nytt för mig, kanske inte optimalt, men jag får väl träna på att inte göra allt utan verkligen lyssna på kroppen och ta den vila jag behöver - alltid lär man sig väl nåt ;-)
------------------------------------
Nu har jag varit på yoga - det är som alltid jättebra för mig, så även idag! Sinnet hade fullt fokus på andning och rörelser i samspel, inget annat fick plats att störa :-) Finns möjlighet att natten blir god.
onsdag 30 januari 2013
söndag 20 januari 2013
Dra i nödbromsen!!
Nu rullar det för fort igen, jag måste kliva av!
Att börja jobba 75% direkt efter julledigheten var inte rätt beslut... Magkänslan sa detta till mig, men jag tyckte den var feg - man måste ju pröva för att veta var gränserna går. Dessutom BORDE jag klara detta nu efter 1,5 år... iallafall enligt FKs rekommendationer för sjukskrivningar och läkarn på företagshälsovården. Egentligen tror jag ingen vill att jag ska göra något jag inte klarar av, men iallafall.
I onsdags satt jag på Företagshälsovården och grinade "Nu får du hjälpa mig ur det här för jag klarar inte detta". Just då kändes det som ett jätte bakslag - att jag inte kunde hålla ut ens två veckor. Jag visste ju att det skulle vara jobbigt, frågan är bara HUR jobbigt får det vara? Men det är klart, när jag kommer hem från jobbet å bara gråter och sen sover mer än 10 timmar för att orka nästa arbetsdag, ja, då kan även jag förstå att det inte är riktigt okej.
Nu har jag varit hemma i fyra dagar och inser att det är långt kvar tills min ork var där jag var för bara två veckor sedan när jullovet var slut... Den dånande huvudvärken har åtminstone släppt och jag har haft tid att fundera på hur tusan jag ska få till det i nästa steg.
Så imorgon blir det omtag!
Senaste dagarna har ägnats åt sköna promenader i naturen, istället för en kul helg med seglingskompisarna på planeringskonferens. Ja, blir det inte det ena så blir det åtminstone det andra...
Kram på er!
Pernilla
Att börja jobba 75% direkt efter julledigheten var inte rätt beslut... Magkänslan sa detta till mig, men jag tyckte den var feg - man måste ju pröva för att veta var gränserna går. Dessutom BORDE jag klara detta nu efter 1,5 år... iallafall enligt FKs rekommendationer för sjukskrivningar och läkarn på företagshälsovården. Egentligen tror jag ingen vill att jag ska göra något jag inte klarar av, men iallafall.
I onsdags satt jag på Företagshälsovården och grinade "Nu får du hjälpa mig ur det här för jag klarar inte detta". Just då kändes det som ett jätte bakslag - att jag inte kunde hålla ut ens två veckor. Jag visste ju att det skulle vara jobbigt, frågan är bara HUR jobbigt får det vara? Men det är klart, när jag kommer hem från jobbet å bara gråter och sen sover mer än 10 timmar för att orka nästa arbetsdag, ja, då kan även jag förstå att det inte är riktigt okej.
Nu har jag varit hemma i fyra dagar och inser att det är långt kvar tills min ork var där jag var för bara två veckor sedan när jullovet var slut... Den dånande huvudvärken har åtminstone släppt och jag har haft tid att fundera på hur tusan jag ska få till det i nästa steg.
Så imorgon blir det omtag!
Kram på er!
Pernilla
måndag 14 januari 2013
När sinnena spelar en spratt
Tyvärr hade jag missat publicera den här - tecken på hangowern...
I förra veckan var jag och en kollega iväg på kursdag. Det kändes kul att åka iväg, planen var Lagom och jag visste att det inte krävdes en massa utav mig utan det räckte att jag bara var där å lyssnade. Det enda som saknades under dagen var att jag inte fick till någon liggande vila på lunchen. Så när vi åter satt på tåget vid 15.30 kändes allt riktigt bra. Efter ett tag insåg vi att tåget krängde en hel del i kurvorna och ibland fick man hålla i sina saker, men det var inte så mycket att man hörde någon som kommenterade eller att konduktören sa något. Jag har tidigare hört att balanseringssystemen på X2000 kan pajja och då blir resan väldigt svajig, så det var väl nåt sånt. Observera att det inte bara är mitt balanseringssystem som är ur funktion ibland ;-) Jag funderade ett tag på att leta upp en ny sittplats i annan vagn, men ni vet hur det är - "är väl inte så farligt, är väl snart framme, orkar inte ta alla saker å flytta mig, finns kanske inte några lediga platser" så jag satt där jag satt. Jag blev inte åksjuk, men huvudvärken kom precis som vid alla tillfällen med överbelastning. Sen var vi snart hemma och dagen hade fungerat bra på alla sätt, men ändå inte... Huvudvärken höll i sig och som med allt jag är känslig för så blir det en "hangower" på flera dar... Att mina sinnessystem är känsliga det vet jag ju, men tänkte inte på att det gäller i alla sammanhang, fy vad det är trist!
Nu kan jag inte låta bli att oroa mig lite för hur resan till fjällen ska kunna fungera - 75 mil x 2 i bil...
I förra veckan var jag och en kollega iväg på kursdag. Det kändes kul att åka iväg, planen var Lagom och jag visste att det inte krävdes en massa utav mig utan det räckte att jag bara var där å lyssnade. Det enda som saknades under dagen var att jag inte fick till någon liggande vila på lunchen. Så när vi åter satt på tåget vid 15.30 kändes allt riktigt bra. Efter ett tag insåg vi att tåget krängde en hel del i kurvorna och ibland fick man hålla i sina saker, men det var inte så mycket att man hörde någon som kommenterade eller att konduktören sa något. Jag har tidigare hört att balanseringssystemen på X2000 kan pajja och då blir resan väldigt svajig, så det var väl nåt sånt. Observera att det inte bara är mitt balanseringssystem som är ur funktion ibland ;-) Jag funderade ett tag på att leta upp en ny sittplats i annan vagn, men ni vet hur det är - "är väl inte så farligt, är väl snart framme, orkar inte ta alla saker å flytta mig, finns kanske inte några lediga platser" så jag satt där jag satt. Jag blev inte åksjuk, men huvudvärken kom precis som vid alla tillfällen med överbelastning. Sen var vi snart hemma och dagen hade fungerat bra på alla sätt, men ändå inte... Huvudvärken höll i sig och som med allt jag är känslig för så blir det en "hangower" på flera dar... Att mina sinnessystem är känsliga det vet jag ju, men tänkte inte på att det gäller i alla sammanhang, fy vad det är trist!
Nu kan jag inte låta bli att oroa mig lite för hur resan till fjällen ska kunna fungera - 75 mil x 2 i bil...
onsdag 9 januari 2013
Utmattning vs Trötthet
Ibland känns det frustrerande när folk verkar tro att "lite trött, ja det är väl alla". Ibland försöker jag beskriva skillnaden och ibland ger jag bara upp och kanske tänker Om du nu är så trött, varför drar inte du också ner på tempot, innan du blir så dålig som jag varit (och fortfarande är)?
För ett tag sedan pratade jag med en kär vän som har mycket erfarenhet av just detta. Hon har också en utmattningsproblematik, men mycket värre än jag. Jag pratade om tröttheten och hon rättade mig och sa "Du blir inte trött, du blir utmattad! Trött det blir alla, men det är något annat" Och det här stämmer ju. När jag efter en liten shoppingtur på stan är illamående och världen snurrar, när jag efter ett par timmar i ishallen har huvudvärk som dånar och hjärnan speedar istället för att sova, när jag en helt vanlig dag här hemma måste lägga mig på sängen och vila för att överhuvudtaget orka genom middagen - ja, så är det ju inte bara tecken på trötthet, det är utmattning!
Min vän är ett föredöme för mig om hur man kan njuta av livet utifrån just de förutsättningar man har, just nu, här i livet. Hon klarar göra en sak om dagen, alltså EN, men den får inte ta för lång tid. Det kan innebära att planera långt i förväg för att kunna gå på en halv teaterföreställning - alltså extra vila både före och efter, för att kunna njuta av åtminstone en akt! Jag vet att jag frågat henne om hennes förmåga att verka glad och inte frustrerad över att det är som det är - hon har alltid svarat självklart att det är bättre med en halv teaterförställning än ingen alls!
Det här hjälper mig verkligen att njuta av det jag har och se positivt på allt det jag kan göra i livet!
TACK KÄRA DU FÖR ATT DU FINNS!
Stora kramar till Dig
/Pernilla
Efter mycket möda har jag lyckats lägga in några bilder på årets vackra amaryllisar. Mörkt sammetsröda är de helt fantastiska, men äter upp allt ljus så de är mycket svårfotade. Så vill man fota välj vita :-)
För ett tag sedan pratade jag med en kär vän som har mycket erfarenhet av just detta. Hon har också en utmattningsproblematik, men mycket värre än jag. Jag pratade om tröttheten och hon rättade mig och sa "Du blir inte trött, du blir utmattad! Trött det blir alla, men det är något annat" Och det här stämmer ju. När jag efter en liten shoppingtur på stan är illamående och världen snurrar, när jag efter ett par timmar i ishallen har huvudvärk som dånar och hjärnan speedar istället för att sova, när jag en helt vanlig dag här hemma måste lägga mig på sängen och vila för att överhuvudtaget orka genom middagen - ja, så är det ju inte bara tecken på trötthet, det är utmattning!
Min vän är ett föredöme för mig om hur man kan njuta av livet utifrån just de förutsättningar man har, just nu, här i livet. Hon klarar göra en sak om dagen, alltså EN, men den får inte ta för lång tid. Det kan innebära att planera långt i förväg för att kunna gå på en halv teaterföreställning - alltså extra vila både före och efter, för att kunna njuta av åtminstone en akt! Jag vet att jag frågat henne om hennes förmåga att verka glad och inte frustrerad över att det är som det är - hon har alltid svarat självklart att det är bättre med en halv teaterförställning än ingen alls!
Det här hjälper mig verkligen att njuta av det jag har och se positivt på allt det jag kan göra i livet!
TACK KÄRA DU FÖR ATT DU FINNS!
Stora kramar till Dig
/Pernilla
Efter mycket möda har jag lyckats lägga in några bilder på årets vackra amaryllisar. Mörkt sammetsröda är de helt fantastiska, men äter upp allt ljus så de är mycket svårfotade. Så vill man fota välj vita :-)
lördag 5 januari 2013
Året som bloggare
Till min förvåning har det nu gått mer än ett år sedan jag startade den här bloggen. Jag har lärt mig en hel del om datorer och teknik - hänger lite bättre med i ungdoms snacket :-) Men framförallt har det gett en hel del i min egen process - resan genom rehabiliteringen och livet. Det har varit spännande att både formulera tankar, känslor och händelser i ord som jag kan dela med er. Det har varit jätteskönt att få alla olika sorters kommentarer och stöd från er och det har också varit skönt att ibland veta att alla mina nära och kära har en chans att förstå lite mer om hur jag mår utan att alltid behöva fråga. Även detta har lett till bra samtal om det som livet kretsar kring för stunden. Det har också varit en god hjälp för mig att se hur mycket jag faktiskt förbättrats under ett år! Speciellt de dagar då livet känts tungt och känslan av bakslag stort.
Jag har skrivit mycket om det som varit aktuellt för stunden, men jag har skrivit väldigt mycket mindre om hur det hela startade och hur första tiden var, än vad jag hade trott. Jag har faktiskt rätt många inlägg nästan färdigskrivna om den första tiden, men inte publicerade... Ibland har det tagit tid och kraft att formulera tankarna i ord och ibland har massor av tankar sprutat ut (som den här kvällen när jag skrev fyra stycken :-). Jag tror faktiskt att jag ska försöka publicera de här inläggen nu, att försöka få ett sammanhang från start. Samtidigt börjar jag inse att när livet snurrar på glömmer man lätt hur det var och mitt minne är ju inget vidare... Dessutom stämmer nog min dotters bild av mig sommaren 2011 väldigt bra - jag var som i en vakumbubbla, fanns här hela tiden, men ändå inte. Under resans gång har jag ändå försökt ta hjälp av mina närmaste för att försöka få en bild över hur de upplevde det hela, min egen bild är ju som sagt väldigt suddig.
En kort period i höstas var det aningens svårt att motivera mig att skriva - energin gick åt till annat, men jag har hela tiden bestämt att jag ska skriva när jag själv orkar och behöver det, INTE med ett alldelles jämnt intervall för att uppfylla några förväningar över hur en blogg "ska vara". Det här känns jätteskönt, min oro precis i början har inte infriats :-)
Däremot hade jag tänkt publicera detta för en vecka sen... Ja, jag får väl se det som att jag startat det här året "lagom" i relation till det som hänt under julledigheten.
Till skillnad mot förra året har jag inte gett mig själv några nya Nyårslöften, utan jag ska helt enkelt jobba vidare på det jag bestämde förra året - ATT HA ETT LAGOM LIVSTEMPO! Vi får se vad det innebär i år? Första förändringssteget sker på måndag då jag ska börja jobba 75%
Hoppas ni alla har fått en bra början på nya året!
Kram Pernilla
Jag har skrivit mycket om det som varit aktuellt för stunden, men jag har skrivit väldigt mycket mindre om hur det hela startade och hur första tiden var, än vad jag hade trott. Jag har faktiskt rätt många inlägg nästan färdigskrivna om den första tiden, men inte publicerade... Ibland har det tagit tid och kraft att formulera tankarna i ord och ibland har massor av tankar sprutat ut (som den här kvällen när jag skrev fyra stycken :-). Jag tror faktiskt att jag ska försöka publicera de här inläggen nu, att försöka få ett sammanhang från start. Samtidigt börjar jag inse att när livet snurrar på glömmer man lätt hur det var och mitt minne är ju inget vidare... Dessutom stämmer nog min dotters bild av mig sommaren 2011 väldigt bra - jag var som i en vakumbubbla, fanns här hela tiden, men ändå inte. Under resans gång har jag ändå försökt ta hjälp av mina närmaste för att försöka få en bild över hur de upplevde det hela, min egen bild är ju som sagt väldigt suddig.
En kort period i höstas var det aningens svårt att motivera mig att skriva - energin gick åt till annat, men jag har hela tiden bestämt att jag ska skriva när jag själv orkar och behöver det, INTE med ett alldelles jämnt intervall för att uppfylla några förväningar över hur en blogg "ska vara". Det här känns jätteskönt, min oro precis i början har inte infriats :-)
Däremot hade jag tänkt publicera detta för en vecka sen... Ja, jag får väl se det som att jag startat det här året "lagom" i relation till det som hänt under julledigheten.
Till skillnad mot förra året har jag inte gett mig själv några nya Nyårslöften, utan jag ska helt enkelt jobba vidare på det jag bestämde förra året - ATT HA ETT LAGOM LIVSTEMPO! Vi får se vad det innebär i år? Första förändringssteget sker på måndag då jag ska börja jobba 75%
Hoppas ni alla har fått en bra början på nya året!
Kram Pernilla
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)