Inget ont som inte har något gott med sig

Vet ni vad? Numera finns det fyra duktiga matlagare i vårt hus = allihop som bor här! undantaget dammråttorna :-) Två med många års erfarenhet, en som tidigare visat att hon är att räkna med och en som blommat ut till en riktig mästerkock under hösten!
När jag blev sjuk i somras fick jag en väldigt tydlig order från företagshälsovården - "Du ska inte utföra några hushållssysslor alls och inte ens sätta din fot i köket." Den gav inte utrymme för feltolkningar eller diskussioner... däremot viss turbulens i familjen... Vi har alltid delat på sysslorna runt hem och barn och bara några enstaka uppgifter har utförts av bara en part - typ fixa bilen = min mans område, trädgården = min sysslesättning. Vi har också ansträngt oss för att inte curla barnen, utan få dem engagerade i det gemensamma, men ändå...
Beteendevetaren jag går hos, sa "Om du var död skulle de ju klara sig och livet rulla på ändå!" Jag tyckte väl att den liknelsen var bra drastisk :-) och har föredragit att säga "Om jag låg på sjukhus..." Men oavsett var det nog väldigt bra för oss att det blev så här tydligt. Vi har pratat om det under hösten och varit överens om att jag annars hade haft mycket dåligt samvete och ofta försökt göra saker å ting även om jag inte riktigt orkat och min man säger att det hade varit svårt för honom att inte be mig hjälpa till.
Jag har tänkt att snart skriva om hur året som gått har varit - både vägen nedför, på botten och uppåt igen, men mycket av sommaren är för mig ett töcken. En minnesbild som iallafall är väldigt tydlig är den 29 aug. När familjen kommer hem står jag å skalar potatis. Min mans glädje över att jag var i köket och hade påbörjat middagen var inte att ta miste på - jag hade inte överhuvudtaget försökt fixa något där på närmare 2 ½ månad!!
Under sommaren hjälptes man och barn åt med det nödvändigaste och allt annat fick stå åt sidan. Barnen lagade mat efter lust och förmåga. När sommarlovet var slut och vardagen med träningar och allt började igen behövdes lite tydligare struktur och det bestämdes att barnen skulle ha var sin fast matlagningsdag. Sonen, 11 år, var till att börja med lite gramse över det här - varför skulle han behöva laga mat när mamma inte gjorde det?? Men efter lite samtal så var ju även han mycket väl medveten om läget. I början blev det mest pannkakor varje måndag - hans favoriträtt, både att äta och laga! Men efterhand ville han ha lite större utmaningar. Efter hand växte hans tankar om kockyrket, med desserter som specialitet... och numera är hans framtida yrkesval klart - gourmetkock! Nu under trettondagshelgen bjöd han familjen tillsammans med mormor och morfar på egenhändigt komponerad trerättersmeny!!!

Förrätt: Toast Skagen
Varmrätt: Entrecote med gratinerade potatismostoppar och haricotverts
Efterrätt: Italiensk citron- och marängpaj

Efter så där tre timmar i köket, servering och avnjutande av middagen var det en mycket trött, men nöjd och stolt kille som gick till sängs!
Som mamma har det varit en fantastisk utveckling - i början hade jag dåligt samvete, av just den anledningen som han sa själv " att han skulle behöva laga mat men inte jag...". Efter hand har det känts naturligt; veckostrukturen har varit en dag var till barnen, två har jag gjort och två min man och en har blivit över till hämtmat eller kanske bortbjuden!
Igår ringde han från grannen, han skulle laga mat till kompisarna och undrade om han fick äta där också.... vi får väl se hur länge intresset håller i sig, men just nu är det en välsignelse, även om det innebär mycket disk :-))

/Pernilla