8 - Sommarlovet är slut

Ibland kanske skillnaden inte är så stor om jag jämför och ibland är den oändlig. Jag är inte så många timmar på jobbet nu heller och jag vet verlkligen inte hur det kommer bli, men mina känslor är helt annorlunda. Jag skäms inte över att jag är sjuk utan "det är som det är". Så här blev mitt liv och jag har tillförsikt över att det är och kommer bli bra! 

Att inte börja jobba igen när alla andra gör det...

Under sommaren 2011 rullade det på på nåt sätt. När alla andra också är lediga kommer inga frågor om jobb, man kan ta det lugnt utan dåligt samvete, och vardagssysslor kan man lösa tillsammans (eller snarare av någon annan...). Men plötsligt var sommarlovet slut, alla återvände till jobb och skolor, men INTE JAG! Plötsligt blev det så mycket tydligare igen att jag inte var frisk och funderingarna kom så klart om hur det skulle bli... 

Ett stort stöd och tröst just då var alla de hälsningar som kom; Arbetskamrater som saknade mig och vänner som uppmuntrade på många olika sätt! Det var oerhört betydelsefullt, både med insikten att jag faktiskt var saknad - inte först för de prestationer jag brukar göra utan för min egen skull, och också förståelsen från alla.

Jag skrev om detta på alla hjärtans dag - och återigen ett Stort, Stort TACK för att ni finns, ni är SÅ betydelsefulla!

Långt senare tror jag insikten kom för både mig och min man - för honom var det skönt att få återvända till jobbet och slippa lite av allt det ansvar han haft under sommaren...

Tack älskade make för att du finns vid min sida!

Allt är inte meningen att det ska bli gjort, eller?

Det har varit ett par tuffa veckor som åkt lite berg och dalbana samtidigt som jag försökt hålla balansen :-) Jag mår ju riktigt bra efter sommaren och jobbar på nu för att ta med den känslan in i vardagen!
Efter förmiddagens möten på jobbet tillbringade jag en fantastisk eftermiddag för mig själv på stranden och en skön simtur. Där och då försökte jag sammanfatta mina tankar i ett blogginlägg via mobilen. Det kändes rätt bra, hjälpte mig rensa tankarna och släppa jobbet, men tekniken vill inte hjälpa mig att publicera det... Så nu gör jag det jag övat så mycket på: Släpper det hela och låter det bero till en annan dag!

Waste of time!

... och av ännu mer energi! Dagens pott av energi avsattes till läkarbedömning. En second opinion hos specialistläkare på psykiatrin för att se om de kan hitta några andra behandlingsmöjligheter, något som inte redan testats, en ny utredningsväg eller vad som helst som skulle kunna lösa knuten och öka min arbetsförmåga, var tanken.
Efter en timma och tre kvart kommer jag ut därifrån, först bara resignerad, sedan, ju mer jag tänker på det, frustrerad och faktiskt riktigt förbannad över vårt sjukvårdssystem! Jag träffade en ung, snygg, artig, rumänsk kvinna som inte kan ett skit om utmattningsproblematik, eftersom det är en ovanlig sjukdom i Rumänien. Att hon heller inte hittade remissen som skickats från företagshälsovården i datasystemet gjorde ju inte saken precis bättre - hon visste ju inte ens varför jag kom dit och vilken fråga min behandlande läkare hade!!
Så när vi ägnat mer än 1½ timma åt att jag försökt redogöra för bakgrunden till varför jag kommit dit och hon föreslagit att vi kanske kan ses igen om ca en månad när jag kommit igång lite mer med arbete... och hon föreslagit att hon ska ta upp mitt ärende på behandlingskonferens för att höra hur man brukar göra med sådana här ärenden... då var det lätt att hålla sig för skratt (eller inte, det kanske vore det enda vettiga)!!

Det känns som att jag känner igen det här alldeles för väl; patienter med komplexa och svåra problem där man inte tar sig tid att tänka först, för att det ska bli rätt hela vägen och de får möta många personer inom sjukvården utan vettiga helhetslösningar.
Sedan tröstas personalen med att man ska jobba "Good enough" och har ändå gjort det som låg inom ens uppdrag!! Men patienten som ändå inte fått rätt hjälp trots att det kostat många sjukvårdsbesök, vad tröstar man dem med??

Igår frågade min kollega "Vad är det på jobbet som kostar energi?" Nu vet jag ett av svaren; DET HÄR! Det här vill jag inte behöva acceptera.

Vardag!

Plötsligt var vi hemma igen, mannen hade satt klockan och var iväg till jobbet innan vi andra fattat att det var morgon och igår var det så min tur. Jag trodde inte det var så stor grej att gå till jobbet igen, jag ska ju bara börja med "social träning" som Försäkringskassan kallar det. Tanken är att jag ska börja med att gå till jobbet nån timma ett par dar i veckan för att göra mig hemmastadd, hitta ett bra sätt att ta mig dit, hitta i lokalerna osv. Ja det låter kanske inte så svårt, men oron och ångesten över hur det FAKTISKT ska gå att hitta ett långsiktigt hållbart sätt att jobba den bubblar under ytan hela tiden.
På söndagkvällen hade vi kära vänner här på middag; matlagning, trevliga samtal, många personer och dessutom en kopp kaffe - när jag gick å la mig var jag inte precis nedvarvad... Det tog många timmar att somna...
Under sommaren har det uppkommit ett nytt första varningstecken - ticks i vänster ögonlock - så när vänster ögat inte är lugnt å stilla så vet jag att det är dax att jobba med mina nedvarvande strategier! Under måndagen hoppade ögat konstant! Inte minst när jag samtalade med chefen om läget på arbetsplatsen, insåg att jag inte har nån riktig vikarie och att det är full rulle som vanligt.
Innerst inne vet jag att även jobbet kommer lösa sig, det har ju gått ganska bra med övriga delar av livet så självklart kommer vi hitta sätt för detta också, men det där att jag inte har någon bild för hur det kan se ut, ja det stör friden.
Igår kväll var jag iallafall på terminens första yogapass och nu har jag sovit 10 timmar på raken! Nu fortsätter jag att ta en dag i taget, då vet jag ju att det går bra :-)

Förresten, hoppas att solen inte bestämt sig för att det är höst riktigt ännu, den har ju varit skymd av lite väl många regnmoln senaste dagarna!

7 - Orka en dag i Simrishamn

Semester kan upplevas på många olika sätt! Jag slås av skillnaden mellan det här årets semester, förra året och för två år sedan. Då för två år sedan var jag rätt dålig så det minnet är rätt luddigt, förra året var frustrerande att inte orka mer, medan i år har jag hittat ett fungerande sätt för att få vardag och semester att fungera utifrån aktuella förutsättningar. Det är rätt skönt, lättare att njuta av det som faktiskt blir gjort istället för att gräma sig över det man inte orkar.


En dag under semestern på Österlen 2011 bestämde jag och min dotter oss för att åka in till Simrishamn. Efter en skön fika, behövde jag mer vila än så - hur får man till det när man inte har nånstans att lägga sig? Jo, vi gick in i kyrkan! Där satt vi en lång stilla stund och jag låg på en bänk med proppar i öronen och ett mindfulness/avslappningsband i öronen. Det var precis vad jag behövde, så sedan kunde vi promenera runt lite på gatorna innan det var dax att återvända.
I närheten av campingen fanns ingen affär så vi skulle bara handla på vägen hem också... Vi hade planerat innan vad vi skulle ha och min dotter är mycket duktig på att fixa det som behövs, men när det inte fanns ett bra grillkött som vi hade tänkt oss, går min hjärna i baklås. Jag klarar inte tänka ut om vi har möjlighet att steka eller ta något annat istället - min dotter får helt enkelt ringa maken och på telefon försöka komma fram till en lösning...
Sedan skulle vi bara betala... Jag står i kassakön å blundar, någon försöker prata med mig och jag är helt väck, försöker fundera ut hur jag ska klara betala i kassan, kommer inte ihåg kortnumret, hur ska jag klara köra bil?? Som tur är så inser jag att jag kan lämna allt detta också till min duktiga dotter och själv gå ut till bilen!
När jag lyckas landa i bilen och återigen använt ett av mina mindfulnessprogram så har jag faktiskt återfått koncentrationen och klarar köra hem...

Skygglappar saknas

Tänk att veckan i Stockholm kunde bli så härlig!!

Första dan vi anlände trodde jag aldrig det skulle gå vägen - alla sinnesintryck bara överföll och jag fick verkligen värja mig för att inte bli golvad av alla ljud, trafik, bilar, musik, människor, turister, tiggare, reklam, skyltfönster, försäljare!! Det var ändå väldigt skönt att veta att jag hittar, inget behov av karta eller minsta oro för att på enklaste sätt kunna ta sig dit man vill. Det kändes bra att med ett leende kunna tacka nej till kartan jag erbjöds i hotellobbyn ;-) Men även att planera dagen, kolla öppettider på museer, guidade turer, få ihop olika önskemål osv tar också energi - ni vet ju hur lång stund man kan bli sittande vid datorn bara för att leta fram en specifik information...
Rätt snart insåg jag att om solglasögonen var på och öronpropparna inpluggade redan innan vi gick ut på gatan från hotellet så gick det lättare. Svärfar föreslog att jag, likt hästarna, också skulle ha skygglappar uppfällda - det var ju ett rätt bra förslag, men jag skulle nog ha blivit en riktig trafikfara ;-))
Däremot mina mentala skygglappar användes konstant - de är vältränade vid det här laget och jag vet att jag aktivt måste välja bort så mycket som möjligt av allt som rör sig runt ikring mig.

Prins Eugens väggmålning i Stockholms stadshus

 Att höra berättelsen om konstnären  bakom konstverket eller arkitekten  bakom byggnaden, livet på den tiden  som byggnaden uppfördes eller vad  som är karaktäristiskt för platsen det  tycker jag verkligen om. Vi har varit på  guidade turer både på Skansen,  Stockholms stadshus och Hallwylska  palatset.

Gyllene salen - det var bara valsen som saknades

Att gå med familjen på Grönan det var ju inte aktuellt. Redan hemma var ju detta bestämt, bra när beslutet är taget i tid - då kan jag inte plötsligt komma på "Jo, men det vore ju så kul! Det går säkert bra..." när jag egentligen vet att OM jag hade gjort det så hade det kostat all energi för veckor framöver... När dessutom maken hörde av sig från Gröna Lund och beklagade sig över att han inte hade några öronproppar med sig, då fick jag ju kvitto på att beslutet var rätt. Så istället gick jag en härlig promenad runt Djurgården; strosade efter vattnet, besökte Prins Eugens Waldemarsudde och konstutställningen där. Gick sedan genom skogen till Rosendals trädgård och slutade med en kvällsfika på Godthems trädgårdsservering. När jag sitter där å fikar inser jag att jag har ju även kvällen för mig själv OCH energi kvar!! Till min stora glädje får jag tag på en kär vän som alldeles lägligt är på väg in till stan med sin man och de äter gärna middag tillsammans med mig på en uteservering på Östermalmstorg - vilken lycka!

Sista kvällen tog vi en skärgårdsbåt ut till Fjäderholmarna och njöt av en middag på klipporna

Så den här veckan har vi lyckats ha precis det tempo som jag behöver och samtidigt göra det vi gärna vill och längtat efter. Stockholm är en otroligt vacker stad! Och på semestern kan man ju bara välja godbitarna ;-)
Nu har vi några sköna dagar med min mans familj och sen ska vi hem till Lugnet ;-)