Festligheter = ingen sömn

Senaste veckorna har varit rätt bra, hittat en hyffsad rytm för vardagen även när de andra nu är hemma och har sommarlov. Men som vanligt räcker det med ytterst lite så vacklar balansen. Under veckan har jag känt av att jag ville lite för mycket en dag när jag satt å skrev - ville bara bli klar = ½ timma mer arbete vid datorn är hjärnan ville... På segelklubben var jag lite för social, det var ju så trevligt... I torsdagskväll hade vi personalfest hemma hos en av mina kära arbetskamrater = alltför sent i säng! Och lördag kväll var vi bortbjudna på middag hos bästa kompisarna. Vi hade jätte trevligt, åt god mat, för mycket efterrätt och njöt av både vin och kaffe.

Jag har en fantastisk förmåga till sömn och det har hjälpt mig genom mycket av detta. Vi brukar skämta om "Karlsson-genen", den vi ärvt efter morfar. Jag minns hans middagsvila, när han kom hem från jobbet för att äta och sen la sig på sängen, knäppte händerna på magen och sov en stund innan han åkte tillbaka till jobbet igen.

Men i natt fick jag betala för allt detta!! Hjärnan klarade på inget sätt att koppla ner, troligen sov jag nån timma under natten, men det kändes mest som nån form av dvala. Vid två-tiden försökte jag skriva en budget - borde vara så tråkigt att jag skulle somna... Vid fyra åt jag ett nattamål och vid åtta klev jag upp igen - bättre lycka en annan natt! Snälla ni, påminn mig nästa gång då det bjuds vin och kaffe under kvällen - en "bra" dag passa på å njut, en "dålig" dag stå över!

På morgonen lyssnade jag på Sarah Dawn Finers Sommar i P1. Jag älskar när människor berättar sina livsberättelser! Hon gjorde det i direktsändning - för henne var det ett sätt att släppa på kontrollen, live kan man inte justera allt som inte är perfekt... Jag gillade hennes sätt att berätta samtidigt som jag faschineras över min egen förvåning "Har inte hennes liv glidit på som en räkmacka, hon som är så duktig och känd?" Så kärnan i hennes liv är väl den samma som hos oss andra - 

Du måste älska dig själv innan någon annan kan göra det. 

Detta självklara, men ack så svåra att verkligen göra på djupet.

Några bilder från min väns fantastiska hem och trädgård!

5 - Att vara en Lat gäst i sitt eget hem

Sommaren för två år sedan:

Jag var till och med "en LAT Gäst" på min egen dotters konfirmation. När vi pratade om detta på FHV rann tårarna (som vid så många andra tillfällen) - både att vara Lat och att inte göra allt så bra det nånsin gick på festen för min dotter, det kändes fruktansvärt!
Eftersom vi har släkten på långt håll och inte haft möjlighet att på många år ha en riktig fest här hos oss hade vi planerat en riktig sommarfest i trädgården. Över 30 personer skulle komma, varav de flesta reste långt och skulle bo över en eller flera nätter; dels hemma hos oss, i husvagn på tomten eller på närmsta camping - vi hade verkligen sett fram mot detta, men hur skulle det bli nu?
På FHV tyckte de ju att detta var sämsta tänkbara timing, men kanske var det inte så illa i långa loppet, jag lärde mig en hel del...
Min man var rationell och insåg snabbt att det här klarar inte han själv, vi får ta catering till maten och hjälp från nära å kära. Jag bestämde mig för att vara så tydlig som möjligt, allt för att undvika missförstånd och onödiga, jobbiga frågor å spekulationer, så jag mailade till alla gästerna och beskrev situationen - jobbigt, men ändå skönt! Å när man tillåter sig att släppa taget kan det bli hur bra som helst!

Tillsammans hade vi underbara dagar där alla hjälptes åt, min dotter fick en fin trädgårdsfest och jag tror alla kände sig delaktiga och jag försökte komma ihåg att gå undan i tid å lägga mig i husvagnen! å koppla av med jämna mellanrum :-)

Så här två år senare tänker jag på detta som en mycket positiv upplevelse - det kanske inte blev precis så som jag hade tänkt mig, men det blev nog ändå bättre! Och att be om hjälp kanske inte är så farligt iallafall, jag behöver inte vara stark nog att klara allting själv!

Nu är jag Lat ganska ofta och det är himla skönt ;-) hoppas vännerna säger till om det blir för bra...

Skön midsommar!

Midsommar afton blev precis så härlig som man kan hoppas. Obligatorisk sillunch och blomsterplockning följdes av förberedelser för kvällens middag.

Utifrån väderprognosen och himlens skiftningar mellan klarblått och störtskurar så dukade vi midsommarbordet i carporten! Med några lövruskor, stora blombuketter och en somrig duk så blev det jättebra - plötsligt hade vi fått ett nytt uterum! Att solen då valde att främst skina gjorde ju bara allt ännu bättre.

För första gången firades midsommarafton utan våra döttrar, men det blev en riktigt bra kompromiss för en tonårsmammas oroliga hjärta ;-) Tjejerna med kompisar var hemma hos bästa vännerna och övriga familjerna var hemma hos oss - i carporten!

Så midsommarafton avlöpte så klart med sill, potatis och jordgubbar och bara glada miner (förutom ett par killar som cyklade omkull när de skulle testa om det går att köra med armarna i kors...) Men i övrigt har helgens fokus legat nån helt annan stans, nämligen på en lite söt blå fågel!
Sonen är väldigt sugen på husdjur och sedan länge har flera varianter räknats bort, främst pga allergier, men nu senast funderar han/vi på om fågel kan vara ett alternativ. Så nu var det så lägligt att Peppe behövde lite passning under midsommarhelgen. Inga astmabesvär har visat sig och han har varit så söt så vi får se. Samtidigt har ju mersmak väckts, om man kan ha en liten fågel kanske man lika gärna kan ha en stor... Tänk en papegoja som man kan få att prata, det vore ju spännande... Arbetskrävande, skitigt, skrikigt, och intresset ska hålla i sig många år, hmm... inte helt enkelt att veta hur man ska göra... Vad har ni för erfarenheter? Kan ni hjälpa oss göra ett bra val?

 Hej då Peppe, tack för att du ville tillbringa midsommar med oss :-)

Meditativ jogging

Gårdagen var en sån där härligt skön dag som på något sätt är "balanserad". Jag kände mig pigg när jag väl kommit ur sängen, dagens innehåll var precis lagom med mycket sol, morgonens sittande meditation med följande joggingtur, sedan en timmas jobb vid datorn, ett ärende på stan och till slut pick-nick-middag med familjen på en närliggande badstrand i  kvällssolen - vilken njutning!! En sån där dag att verkligen samla i minnesbanken bland underbara vardagshändelser.


En av de saker jag verkligen gör annorlunda nu för tiden är både sättet jag tränar och förhållningssättet till min träning. Det ska vara skönt under tiden och skönt efteråt! Alltså inget plågande, ta i lite till, förbjudet att stanna å gå och alltid avsluta med att pressa ut det sista i en spurt. Utan istället; börjar promenera, när kroppen sen själv manar på till ett högre tempo så låter jag det komma, när jag ser något vackert att titta på stannar jag och när kroppen säger att det är jobbigt så saktar jag ner å går.

Om man skulle beskriva precis vad som händer i kroppen den allra första stunden skulle det kunna bli så här:
Från gående till meditativ jogging - att sjunka ner i steget, känna sig väl förankrad i jorden, dra svansen mellan benen, känna de nedre magmusklerna göra sitt jobb, låta tyngden åka hiss ner i benen, öka farten i steget något, luta sig lite framåt, vinkla upp armarna och plötsligt vill kroppen börja springa alldeles av sig själv. Att sedan låta armarna pendla in mot mitten, så det blir ett tydligt vrid och motvrid mellan över och underkropp, som en liten rotation runt mittlinjen, då rör sig kroppen som utan ansträngning...

En av de häftigaste vinsterna med detta förhållningssätt är att det blir så mycket mindre jobbigt när jag är snäll mot mig själv, men "resultatet" mätt i tid blir knappast sämre! I och för sig har jag inte träningsklockan med mig nu för tiden, men det räcker att titta på köksklockan när jag kommer hem.

Fundera över hur du rör dig och hur dina tankar låter i relation till det du gör - är du i det gör eller smiter tanken så långt bort som möjligt för att slippa känna, eller??

Njut av det du gör just nu!

4 - När jag grät ikapp med regnet

När jag idag cyklade till företagshälsovården och blev överraskad av att duggregnet övergick i hällregn var associationerna till den här dagen för två år sedan inte så långt borta.


Bottenpunkten har iallafall ett tydligt datum ... Det är semestertider och jag ska på återbesök på Företagshälsovården. Läkaren jag möter inser det fulla allvaret i läget och gör det klart för mig, innerst inne hade jag ju insett detta, trots mitt töcken, och när han börjar prata om medicinering känner jag bara "Ja, vad som helst som kan ta mig härifrån". Men det här blir en fråga som min ordinarie läkare får ta när han är tillbaka, så det får vänta.
Under besöket har himlen dragit ihop sig, regnet vräker ner och fortsätter så resten av dagen och jag med det!
Jag tillbringar resten av dagen i soffan eller som en blöt hög i min mans famn - hur tusan kunde jag hamna här? hur tar jag mig härifrån? hur ska vi nu reda läget hemma i familjen och dessutom med en stor konfirmationsfest planerad om ett par dar??? Lösningarna var långt borta...

Hjärntrötthet

Just nu åker livet berg och dalbana.
Idag har jag varit på sonens skolavslutning. I år, precis som alla tidigare år, var det en helt underbar tillställning där skolans alla 200 elever, från F-klass till nior, sjunger, dansar och uppträder. Det innebär också att det blir mycket känslor, inte som förra året, men iallafall. När de sjunger vackert om livets gång så griper det tag i hjärtat och just nu har jag väldigt svårt att hantera detta... känslan bara väller över mig och jag får hålla i allt jag kan för att inte börja stortjuta - å då menar jag inte att fälla en liten rörd tår utan att verkligen bryta ihop!

Här en bild från tidigare sommarfest och solen skiner som den gjort ALLA år på deras skolavslutning! Tårtkalaset har alltid kunnat hållas ute i solskenet :-)










Senaste veckan har varit väldigt varierande; ena dan kan jag njuta fullt ut av sommar och "ledighet" och nästa är det hur tungt som helst. I måndags var jag ute och seglade med dotterns klass och jag var helnöjd med mitt eget engagemang som var väldigt lågt ;-) Jag reflekterade över min nya tanke,  istället för "Var gör jag mest nytta/behövs jag bäst?" Så kunde jag tänka "Vad är minst jobbigt/vill jag helst göra?" Så det var en underbar dag, självklart jobbigt, sov ett par timmar när jag kom hem på em, men verkligen värt det! På vardagarna här hemma försöker jag göra någon timma med arbetsliknande arbete,  tex vid datorn, ringa lite samtal eller så. Igår kväll genomförde jag första intervjun i vårt uppsatsarbete! Det var jättekul och det känns så härligt att vara igång, men det känns väldigt tydligt att jag måste ransonera krafterna och dela upp arbetet i mycket små stycken.
Nu har jag också helt nyligen trappat ut medicinerna, kanske är det också det som gör mig extra gråtmild - hoppas det,  för då borde det bli bättre om några dar.
Förra veckan var jag också å träffade en kär vän som har mycket lång erfarenhet av liknande problem som jag lever med. Hon är en bra förebild för mig, att det går att leva bra trots allt, samtidigt blir det tydligt att detta med största sannolikhet inte bara är över imorgon... Jag fick några bra artiklar av henne från Läkartidningen och en hemsida från Göteborgs universitet om Mental trötthet (forskningsartiklarna finns också där om du är nyfiken på att läsa). Det är tungt att känna igen sig i nästan alla av dessa symtom, men kanske är det bra att hitta en så exakt diagnos som möjilgt för att komma vidare. På måndag är det dax för nästa stora Avstämningsmöte med läkare, arbetsgivare och Försäkringskassa. Då är det meningen att vi ska hitta någon form av långsiktig planering... Jag bävar...

Men nu tänker jag ge mig ut till seglingen, kanske seglar jag. I vilket fall hoppas jag på lite ny energi och bara sköna tankar!!

Ha det gott! /Pernilla

Slut men lycklig

...var jag när jag kom hem igår kväll! Ni vet så där skönt trött i kroppen efter att man jobbat hårt, alltså nåt helt annat än utmattad!
Solen sken från en klarblå himmel och det blåste 5-6 m/s = perfekt seglarväder för en klubbtävling. Dottern hade inte möjlighet att sticka iväg ut, alldeles för mycket plugg så här i slutet av terminen (det ska tydligen klämmas ur det sista nu, hon börjar bli rätt sugen på sommarlov). Men då tyckte jag ju synd om båten som inte skulle få komma ut å glida på vågorna ;-) Nä skämt å sido, jag var hur sugen som helst! Den stora frågan var däremot om det var så lämpligt, jag hade ju inte precis varit hemma å vilat upp mig under dagen utan snarare tvärt om - varit på jobbet i flera timmar...  Men jag tänkte på vad hon sagt på FHV flera gånger; "Varför seglar du inte mer, du verkar ju må så gott av det?" Min man sa också; "Du har ju inget speciellt under resten av veckan, så det gör ju inte så mycket om du är helt slut ett par dar." Så med detta i bakhuvet fixade jag seglingsbagen, inkl dotterns torrdräkt - en viktig del när risken för bad är överhängande :-)
Så ute på klubben var det glada, men förvånade miner, när dottern inte var med och de insåg att JAG tänkte segla :-)

Känslan ute på vattnet är svår att beskriva. Att sitta nån decimeter över vattenytan, följa med i varje vågrörelse, att känna vindens kraft i seglet i ena handen och styra båten med den andra och samtidigt försöka hålla båten plan med kroppsstyrkan gör att man har rätt fullt upp! Samtidigt har du koll på vädrets rörelser, medseglarna och vart banans bojjar är utlagda - det ger inte mycket utrymme att fundera på nåt annat då!!!
Det var hur kul som helst och hur jobbigt som helst! Själva jolleseglandet klarar jag rätt bra på erfarenhet, men musklerna, de var helt chockade!!
Om det blev några bad? Nä, faktiskt inte, men när jag tänkte tanken på slutet, skar båten, doppade bommen i vattnet och jag slängde mig på mage hängandes över kanten så den rätade upp sig - inget utrymme att tappa koncentrationen här inte!

Inlägget innehåller många utropstecken och smilisar - jag kan nog inte beskriva känslan på annat sätt :-)
Idag stapplar jag runt på stela ben, en hel del blåmärken och ett leende på läpparna.

Att njuta av det som är

...en helt vanlig fredag.
Igår var en helt fantastisk dag! Solen sken från en klarblå himmel redan före kl 6, då jag klev upp för att börja dagen med Yoga! Att ha möjligheten att börja en dag med ledd meditation och skön yoga i en å en halvtimma för att sedan komma hem och njuta av en god fika i solen på altanen - kan det börja bättre?
Kroppen var sugen på mer rörelse, samtidigt som jag är rädd att släppa loss den känslan - jag har ingen lust att bli liggandes under helgen bara för att jag njutit av en springtur...
Så efter en stunds "arbete" (försöker göra någon timma eller två om dan vid datorn eller något annat arbetsliknande) satte jag på mig jympadojjorna för en promenad-jogging. Jag tog med den sköna meditativa känslan på favoritrundan ner genom bokskogen till sjön.
Väl där såg vattnet så himla inbjudande ut, var bara tvungen att doppa tårna. Å kan ni tänka er - det var hur skönt som helst! Jag till å med tänkte tanken att det skulle vara möjligt med ett dopp och ni som känner mig inser att det vill inte säga lite det :-)

Resten av dagen till bringades i trädgården, på altanen eller strosandes runt bland blommorna! Vissa dagar är det inte så dumt att vara sjukskriven ;-) Inget ont som inte har något gott med sig!

Hoppas ni också njuter av sommaren när den visar sig!
Kram Pernilla