Vårdagjämningen har passerat - nu har vi mer ljus än mörker!

Tack för den underbara vår som infunnit sig! Känns liksom som plåster på såren för den icke vinter vi haft och det grå lock som legat över oss. Nu får vi njuta av ljus, sol och vår! Den 8e mars var till och med kompisarna ute och seglade på vår sjö! En hel månad före planerad bryggiläggning. Förra året vid samma tid var den hetaste seglingssysselsättningen vadslagning om när isen skulle gå, och det höll vi på med länge ;-)

Självklart har jag varit ute och påtat i rabatterna - klippt ner perenner, bort med gammalt ris och försökt få fason på äppleträdet som hade vridit sina grenar så långt bort från de skymmande träden på allmäningen som nånsin gick. Nu är det så att kommunens vinterarbete var att ta bort alla träd som stod på deras mark som ev skulle kunna innebära fara för dem som tar sig fram på gångvägen bakom vårt hus. Det låter ju som en god tanke, men precis som med hallonsnåren så har inte vi riktigt samma syn på vad som är lämplig nivå - de tog nämligen bort så gott som allt! Men de lämnade iallafall ett par fina skott av hassel och gullregn, så nu har vi fullt ljusinsläpp, tillika full insyn i trädgården igen. Så det gemensamma familjeprojektet att ordna nån form av staket på baksidan och en häck mot allmäningen är tydligen dax att sätta igång.

Men det jag gör mest av allt, det är att njuta av de fantastiska livstecken som tränger upp ur den kalla jorden överallt! Det är inte svårt att vara ödmjuk över naturens livsbetingelser när man ser hur växterna har förberett vårens ankomst och spricker ut så snart de får chansen. Att se alla dessa underbara signaler kräver närvaro, att hinna stanna upp, att komma tillräckligt nära och verkligen SE, det är livskvalitet på hög nivå!

Strax innan vårvärmen kom promenerade jag förbi en hasselbuske och kom så där riktigt nära. Hängena  hade börjat svälla i gult och mellan dem upptäckte jag millimeter stora cerise blommor! Så otroligt vackert! Sedan dess har jag letat efter hasselbuskar att komma tillräckligt nära och jo visst, det verkar vara så, hassel blommar inte bara med sina hängen utan också med vackra små, små, små blommor. Letar långt bak i minnet och tror det är något med han- och hon-blommor...

När jag inte glider runt utomhus med näsan i jorden eller inne i nån buske försöker jag nu koncentrera mig på något helt annat - min uppsats! Uppsatsen som redan var planerad när jag blev sjuk för snart tre år sedan och sedan dess funnits i bakgrunden. Både som ett ok och en möjlighet. Ett ok eftersom den måste bli klar enligt alla akademiska regler, men framförallt som en möjlighet eftersom vi skriver om ett ämne som ligger mig så varmt om hjärtat - BK i Aktivitet! Alltså samma sak som jag håller kurser i. Vi har intervjuat arbetsterapeuter som har den här utbildningen och frågan är ju om det är användbart. Det är helt fantastiskt att höra att det rungande svaret är JA! och vi har fått så målande beskrivningar på hur och varför. Så vår största utmaning just nu är att få ihop allt vårt material via analys, resultat, diskussion osv till något bra samtidigt som vi vill kunna gå upp med det i maj.
Egentligen är ju inte den största utmaningen själva skrivandet utan hur jag fördelar min energi... Att varken jobba på för intensivt när entusiasmen kommer över mig eller pressa på då tröttheten infinner sig och jag ligger efter min tidsplan. Det här är en av de största omställningar jag gjort i mitt liv - att först lyssna inåt mig själv och sen bara jobba utifrån det!

Så jag tankar med att sniffa på blommorna och sen faktiskt njuta av akademiskt arbete ;-)
Njut av våren!
Kram Pernilla

9 - Stunden då jag hittade mina ben

Hittade ytterligare ett par inlägg jag skrivit tidigare om processen under första halvåret - då innan jag startade bloggen. Ni kan säkert fatta hur skönt det känns att läsa detta nu när jag snart ska hoppa på tåget för att hålla min tredje kurs i BK i Aktivitet!

slutet av augusti 2011

En stor sorg var att inse att jag inte skulle klara hålla någon kurs i oktober 2011 - vi hade ju planerat premiären av vår nya metod - Basal Kroppskännedom i aktivitet - och denna möjlighet att jag skulle få hålla kurs tillsammans med min egen guru och handledare kändes ju som en ynnest som jag nu skulle sumpa... Så med en tung känsla ringde jag för att meddela läget. Tänk er då min förvåning och så klart, lättnad, när hon säger;" Ja så kan livet vara. Vi får ta premiären nästa år istället, jag har redan bokat in den kursveckan i almanackan." Det var kanske en av de första insikterna om att man kan säga Nej för stunden till något man gärna vill, utan att det för den saken är helt kört...

Några dagar senare ringer hon upp igen och undrar om jag vill delta i den tredagars BK-kurs de ska hålla om ett par veckor - bara för min egen skull! Dessutom var min uppgift att verkligen avgränsa och inte delta i allt...
Det blev tre fantastiska dagar, jobbiga, smärtsamma och välgörande! Det var en intressant insikt att jag hade kopplat bort kontakten med kroppen fullständigt - när jag åkte dit hade jag inte ont nånstans, ganska snart skrek och värkte kroppen och insikten kom hur långt från min inre balans jag tagit mig... Varför det gjorde så ont - jo vid "ommöbleringen" för att hitta tillbaka till min hållning och närvaro I mig själv belastas strukturerna på ovant sätt - de nya mönstren bär inte ännu och de gamla är lämnade för alltid.
Så efter ett par dar hade jag fått ny kontakt med mina ben och insikten hade återvänt "de kan bära mig genom livet!" Men oj så mycket träning som återstod...

Egenföretagare - är det min väg?

Mitt i denna bergochdalbana som jag åkt efter att semestern tog slut så har jag nu startat Firma!
Ja tankarna om detta kom ju inte precis igår, men efter flera års funderande är det nu officiellt klart.

Som ni vet har jag ju hållt på med Basal Kroppskännedom och BK i Aktivitet i många år och förra året i oktober hölls ju världspremiären då vi höll en kurs för andra sjukgymnaster och arbetsterapeuter. När jag kom hem därifrån mådde jag hur bra som helst och när möjligheten att själv gå kurs i våras uppenbarades och det var skillnaden som fick mig på benen igen då blev det så tydligt - när förhållandena är så här väl anpassade då orkar jag ju mycket mer. Men det är klart det är ingen normal vardag precis, utan snarare "retreat". Vi börjar och slutar dagen med meditation, mat och boende fixar någon annan och hela dagen ägnas åt att öva vara i sig själv, just den här stunden och göra det bästa av den. Dessutom finns en längre lunchpaus med utrymme för både mat, vila och promenad - det är inte svårt att göra "rätt" i den här strukturen. Och jag går in i det med min egen överenskommelse i åtanke - jag utgår från mina möjligheter just den här stunden!
Så när omgivningen sett hur bra jag mår efter dessa kurser - inte minst Försäkringskassan och läkaren, har förståelsen ökat för att min arbetsförmåga tillfälligt kan vara högre än annars när jag håller dessa kurser. Så med Försäkringskassans tydliga godkännande är nu firmatecknandet klart, ny kurs i oktober nästan fulltecknad, planeringen i stort klar och det känns SÅ BRA! Min förhoppning är väl en kurs i halvåret.

Men kan ni tänka er, mitt i allt detta nya, kom så helt oväntat ett telefonsamtal från Västra Götalands regionen som till slut mynnat ut i frågan "Kan ni komma till Skövde och hålla två 5-dagars kurser här?" och inte nästa vår (som jag tänkte) utan snabbare, helst före jul. Hjälp, oj så fantastiskt kul, de tror på vår metod, de som gick premiärkursen var så nöjda, orkar jag det, får jag tjänstledigt, vad kommer FK, läkare, arbetsgivare tycka om detta?! Ja ni förstår att det satte snurr på hjärnan, men mest av det positiva slaget. Jag tror på detta, tycker det är jättekul och jag vet att jag har möjlighet att göra det här på ett balanserat sätt. Förslaget är att vi ska hålla kurserna vecka 49 och vecka 6, så då blir det ju lite spridning iallafall. Dessutom gäller det att komma ihåg - en sån här möjlighet får man liksom inte missa, kommer den nånsin komma igen?!
Min arbetsgivare verkar tro att jag ska satsa på detta på heltid nu och det känns närmast som en utopi - ja, skulle uppdragen ramla in av sig själva, med lagom fördelning, med korta resor och liten administration, ja då skulle det väl kunna vara en aktuell väg att ta, MEN så ser ju inte verkligheten ut.
Jag skulle gärna fortsätta med de bitar som fungerar på jobbet, fördelade på halvtid (hoppas jag klara i förlängningen) och sen hålla kurser någon gång i halvåret eller kanske till och med i kvartalet. Drömmen är så klart att min arbetsgivare ska se alla fördelar med att jag gör dessa kurser och ta tillvara på möjligheterna, men även om det verkar omöjligt att bli "profet i sin egen hemstad" så vore det okej ändå.

Jag behöver inte större utmaningar än så här - just nu finns det chans att få balans!

Nytt försök, det känns viktigt

En av tankarna när jag startade den här bloggen var att skriva om vad som faktiskt hände när jag blev sjuk och allt konstigt som blev i knopp och kropp därefter. Det har känts viktigt i den här processen, men ibland svårt och känsligt att försöka formulera det på ett förståeligt sätt. Jag har påbörjat skrivandet om detta vid flera tillfällen "Hur var det i somras?" och har flera utkast liggandes, men sen har det varit för mycket aktuellt som pockat på och behövts skrivas först, så...
Nu gör jag ett nytt försök att publicera den här berättelsen, vissa delar blir lättare med distans men andra har jag faktiskt svårt att komma ihåg - var jag så dålig??
Jag har tänkt att om jag numrerar dem kanske det är möjligt för er att hänga med i turordningen. Vi får se vart vi hamnar? Jag provar etiketten "Det var då"... då för precis två år sedan...

Pre-session-changes

 - alltså positiva förändringar som påbörjats redan inför en behandling! Inom lösningsfokuserad korttidsterapi har man forskat på att 2/3 av klienterna som bokar en tid hos en terapeut, coach eller konsult har påbörjat den positiva processen redan mellan tillfället för tidsbokningen och första besöket! Så känns det just nu; jag känner mig både piggare och gladare, även om orken bara räcker till promenader och trevligt trädgårdsarbete (min man har alltid tyckt att det är konstigt att jag orkar klart mer där än inne ;-) Bara känslan av hopp, att det finns hjälp att få lyfter ju så klart många steg mot känslan av hopplöshet. Det blir säkert en tuff vecka, men efter en skön ledig långhelg hemma med familjen ser jag nu verkligen fram mot veckans BK-kurs. Väskan är packad!

Året som bloggare

Till min förvåning har det nu gått mer än ett år sedan jag startade den här bloggen. Jag har lärt mig en hel del om datorer och teknik - hänger lite bättre med i ungdoms snacket :-) Men framförallt har det gett en hel del i min egen process - resan genom rehabiliteringen och livet. Det har varit spännande att både formulera tankar, känslor och händelser i ord som jag kan dela med er. Det har varit jätteskönt att få alla olika sorters kommentarer och stöd från er och det har också varit skönt att ibland veta att alla mina nära och kära har en chans att förstå lite mer om hur jag mår utan att alltid behöva fråga. Även detta har lett till bra samtal om det som livet kretsar kring för stunden. Det har också varit en god hjälp för mig att se hur mycket jag faktiskt förbättrats under ett år! Speciellt de dagar då livet känts tungt och känslan av bakslag stort.
Jag har skrivit mycket om det som varit aktuellt för stunden, men jag har skrivit väldigt mycket mindre om hur det hela startade och hur första tiden var, än vad jag hade trott. Jag har faktiskt rätt många inlägg nästan färdigskrivna om den första tiden, men inte publicerade... Ibland har det tagit tid och kraft att formulera tankarna i ord och ibland har massor av tankar sprutat ut (som den här kvällen när jag skrev fyra stycken :-). Jag tror faktiskt att jag ska försöka publicera de här inläggen nu, att försöka få ett sammanhang från start. Samtidigt börjar jag inse att när livet snurrar på glömmer man lätt hur det var och mitt minne är ju inget vidare... Dessutom stämmer nog min dotters bild av mig sommaren 2011 väldigt bra - jag var som i en vakumbubbla, fanns här hela tiden, men ändå inte. Under resans gång har jag ändå försökt ta hjälp av mina närmaste för att försöka få en bild över hur de upplevde det hela, min egen bild är ju som sagt väldigt suddig.
En kort period i höstas var det aningens svårt att motivera mig att skriva - energin gick åt till annat, men jag har hela tiden bestämt att jag ska skriva när jag själv orkar och behöver det, INTE med ett alldelles jämnt intervall för att uppfylla några förväningar över hur en blogg "ska vara". Det här känns jätteskönt, min oro precis i början har inte infriats :-)
Däremot hade jag tänkt publicera detta för en vecka sen... Ja, jag får väl se det som att jag startat det här året "lagom" i relation till det som hänt under julledigheten.
Till skillnad mot förra året har jag inte gett mig själv några nya Nyårslöften, utan jag ska helt enkelt jobba vidare på det jag bestämde förra året - ATT HA ETT LAGOM LIVSTEMPO! Vi får se vad det innebär i år? Första förändringssteget sker på måndag då jag ska börja jobba 75%


Hoppas ni alla har fått en bra början på nya året!
Kram Pernilla

Oktober

Nu har kroppen rätat upp sig och livet känns helt okej igen. Första frosten är nära, himlen höstigt blå och bladen glöder underbart. Månaden bjuder på nya utmaningar, både i helgen som gick och kommande veckor. I måndags fyllde sonen 12 år och vi hade besök av både föräldrar och svärföräldrar som bodde över några dagar. Som jag tidigare skrivit är sociala tillställningar trevligt, men jobbiga och vi hade tillsammans funderat över hur vi behövde göra för att det inte skulle bli för jobbigt. Middagarna fick gästerna stå för... och själv sov jag i husvagnen på gården för att ha möjlighet att komma ifrån om jag behövde. Förutom att gästerna säkert inte tyckte att jag var på världens bästa humör, (blir ju lättretlig när jag är trött) så var jag positivt överraskad att jag inte var helt slut när helgen passerat.
Kommande veckor är utmanande på jobbet. Schemat börjar nu bli fullt och jag behöver planera in luft i systemet, framförallt för att ha utrymme till allt det som dyker upp som inte är bokat... mina marginaler för sånt är små och känslan av stress kommer lätt.
Men nu är det dax för nya spännande utmaningar - som jag ska göra på annorlunda sätt än tidigare! Alltså inte dyka in i med huvudet före och uppleva så mycket som möjligt av allt som kommer i min väg... jag måste nog bli lite "tråkigare", mindre social, å framförallt inte prata så mycket - då kanske tankesnurret håller sig i schack...
Så först åker vi till Norrköping två dagar. Kursschemat där är väldigt oeffektivt upplagt - det passar mig perfekt :-) Och övernattning och maffig hotellfrukost på Grand gör ju inte saken sämre.
Sen, sen är det dax för årets händelse! Den 22-26 okt så går vår kurs av stapeln i norra Skåne. Det blir fem dygns internat med fullständig närvaro och fokus enbart på oss själva och ämnet. Dagarna startar och avslutas med meditation, lite föreläsningar och gruppsamtal, men allra mest träning. Träning av kroppskännedomsövningar som man sedan ska omsätta i praktiska aktiviteter - vi ska baka, kratta, dra lakan, stryka, spela spel och baka igen. Låter det knepigt, kanske, men vi kommer känna in varje rörelse i kroppen, prova energibesparande, skonsamma rörelser, reflektera och analysera - Nördigt? Ja självklart! Det ska bli såå kul! MEN jag jobbar bara halvtid och det gäller nu också, så min stora utmaning blir att inte delta i allt och fundera över vilka moment som jag kan få återhämtning av och vilka som kostar mer energi från mig.


Återkommer med rapport om hur det går
/Pernilla

Att njuta av att få vara Nörd

Visst har väl sommaren bestått av en hel del sol?! Iallafall minns jag bäst de dagar som varit helt okej väder och just nu skiner ju solen :-) 

Första veckan på jobbet har snart passerat och å ena sidan har jag inte alls hunnit få koll på planeringen och å andra sidan är det så skönt att komma in i rutinerna igen - speciellt när kvällar och helger är skönt somriga!

I måndags var en underbar arbetsdag! Klockan 7 på morgonen satt vi på tåget till Skåne och först vid 20 var vi hemma igen. En lite väl lång arbetsdag för mig, men med självklart inplanerad mat å vila och helt ledig tisdag, fungerade det perfekt. Dessutom var ju fokuset bara på EN sak hela dagen. Vad jag gjorde? Jo, ledargruppen för världspremiären av kursen "BK och BK i Aktivitet, BKA, Tillämpning och integrering mellan arbetsterapeutens och sjukgymnastens arbetsområden, 5 dagar" hade planeringsdag!

Att sitta 5 personer tillsammans å bara få spåna inom ett område som man själv är så såld på, tillsammans med andra som är lika nördiga - det är så kul! Att verkligen få möjligheten att utveckla något utifrån en egen idé och med väldigt få yttre begränsningar få jobba med detta, det känns så otroligt! Att dessutom våra chefer också köpt idén och ser möjligheten till verksamhetsutveckling gör självklart saken lättare. Sedan, framförallt är det ju responsen från patienter och de människor som fått ta del av vår metod, som är överväldigande.
Så nu är höstens fokus tydligt - det är tankar, idéer och framförallt praktiskt görande med fokus på kroppskännedom och hur vi på bästa sätt använder våra kroppar och hela oss själva i allt vi gör!
Om familjen tycker det är lite tjatigt?? Kan nog hända, speciellt när de inte får sjunka ihop vid köksbordet å sitta som hösäckar eller ha "stöttor under nya hus" som min farmor alltid sa... :-) Men det är väldigt kul att tillsammans md dottern diskutera kroppshållningen i samband med konståkningen och hur hon på bästa sätt ska kunna guida 5-6 åringarna i "hennes grupp" att hitta rätt rörelsemönster.

I helgen ska vi fundera och öva på hur man på bästa sätt använder kroppen i jollen - då blir det seglarläger i Blekinge!

Ta hand om er!
Kram Pernilla

Tröttheten, fy tusan för tröttheten

Ni vet hur den underbara maj är, även juni är en av årets underbaraste månader, MEN det innebär att det blir svårare att vila – det är ju så himla mycket roligt man vill göra!! I år har jag verkligen aktivt fortsatt att dra ner på allt som inte ”måstes” och det jag gör planeras och försöker balanseras med återhämtning, men det har i alla fall blivit lite för mycket lite för länge. Så nu är jag trött! Inte på det sättet som man alltid är en måndag på jobbet eller när man kravlar upp ur sängen en tidig morgon, utan mer känslan av ständig influensa… Och jag sover! Sover 8-9 timmar/natt och oftast 1-2 tim/eftermiddag. Jag har alltid (förutom i somras) kunnat använda mig av möjligheten att sova mig frisk och visst är det en skön förmåga att det finns möjlighet till återhämtning, men…

På jobbet går det ganska bra med de patienter, möten etc som jag har inbokat, då går det liksom av bara farten, men där emellan är inte precis effektiv tid L På kvällarna försöker jag gå på min yoga och greja i trädgården för jag vet att det ger mig energi. När jag ska köra barnen till aktiviteter är jag åtminstone en säkrare förare än när det varit som sämst (alltid något ;-) Men både på seglingen, jobbet och hemma har de som står mig nära ”sett på mina ögon” att jag är trött…

Nu är det bara 2½ veckor kvar till semester – hoppas jag är betydligt piggare när ”höstterminen” börjar!

En halvdag senare: Tänk ändå att det är möjligt att vara lite mindre trött när jag går hem från jobbet än när jag kom!! Vilket innebär att jag iallafall orkade cykla hem i normal takt och inte ramlade ner i sängen för min tupplur :-)

Vet ni hur kul det kan vara att jobba?!

När jag gick från jobbet i fredags var jag helt euforisk:-)! I och för sig jobbade jag bara förmiddan och skulle sen på lunchyoga, men timmarna användes till "effektivt patientarbete" och det kändes SÅÅ BRA! Att få möta människor man aldrig annars skulle träffa och få spela en liten, liten roll i deras liv är ju en ynnest. Om man dessutom lyckas göra något av betydlese är det ju helt fantastiskt! Nu börjar jag komma på banan igen - på måndag börjar jag jobba 50%. Det ska bli så skönt, känna sig lite "normal" igen och få regelbundna rutiner både hemma men främst på jobbet. Visst, jag tränar verkligen på att tagga ner, göra saker på ett annorlunda sätt, inte engagera mig i något som jag absolut inte måste, låta saker å ting ta sin tid, inte överboka almenackan osv, osv. Jag tror det kommer vara en ständig träning och jag kommer inte lyckas varje dag (det klarar nog ingen, eller?) men jag är övertygad om att det kommer gå bra i längden! (Jag har ju inget alternativ ;-)
Med lite balanserande yoga och trädgårdarbete ska det väl gå bra :-)

/Pernilla

Att bli mer av den jag är ämnad att vara

Idag har jag börjat på en nybörjarkurs i Hatha Yoga! Det ska verkligen bli intressant att få träna yoga och ökad förståelse i tänket "bakom".
Jag nämnde tidigare att jag läser en bok om Mindfulness; lycka nu av Titti Holmer. Den är faktiskt klart över förväntan (erkänner mina fördomar om en gratisbok som hängde med ett magasin, speciellt med den titeln - jag trodde de tänkte presentera ett "Quick-fix", men den är riktigt bra!) Författaren är psykolog och skriver utifrån ett helhetsperspektiv. Dessutom gillar jag en psykologs betoning av kroppens betydelse ;-) "Det är genom kroppen vi upplever världen och kommer i kontakt med vår omgivning. Det ligger i kroppens natur att vara en källa till lycka." "kroppen är också grunden för all självkännedom."
Jag har ju under många år tränat Basal Kroppskännedom (BK) som är en behandlingsform som har utvecklats som en västerländsk variant från de österländska träningsformerna taichi och qigong och bygger liksom de på att träna både kropp och medvetande, det vill säga – hela människan. Dessutom har vi tagit med oss dessa kunskaper vidare in i arbetsterapin och all aktivitet som var och en av oss utför dagligen och om allt går vägen (främst med mitt tillfriskande) så ska jag i höst hålla kurs i detta; BK i Aktivitet - det blir helt enkelt världspremiär! Det kanske blir många inlägg om detta framöver, men om du är mer intresserad kan du läsa om BK på deras hemsida.

Att jobba med sig själv och öka sin självkännedom är något av det mest spännande som finns, tycker jag, men ack så svårt. Alla insikter är inte roliga och ibland är ju träning riktigt jobbigt, oavsett form. Men för att landa ner och få ny kontakt med kroppen i somras, när det var som värst, började jag med mindfulnessträning flera gånger om dagen (återkommer om detta) och nu tycker jag att jag tränat upp mig till ett riktigt bra läge med intentionen att verlkigen vara närvarande i allt jag gör, försöker verkligen att inte göra två saker samtidigt.

Nu vill jag få ihop dessa olika träningsmetoder och hitta de bästa verktygen för mig just nu. Jag tror det blir en spännande resa in i yogans värld!

Så via det viktigaste instrument jag har kan jag vara väl förankrad och stå i mina ben. Då bär de mig genom livet, vilket innebär att jag kan bli mer av den jag är ämnad att vara!

Låter det flummigt? Kanske det, men i så fall har du mycket spännande att utforska för att Du ska kunna bli mer av den Du är ämnad att vara :-) Lycka till med ditt arbete!

/Pernilla

Inget ont som inte har något gott med sig

Vet ni vad? Numera finns det fyra duktiga matlagare i vårt hus = allihop som bor här! undantaget dammråttorna :-) Två med många års erfarenhet, en som tidigare visat att hon är att räkna med och en som blommat ut till en riktig mästerkock under hösten!
När jag blev sjuk i somras fick jag en väldigt tydlig order från företagshälsovården - "Du ska inte utföra några hushållssysslor alls och inte ens sätta din fot i köket." Den gav inte utrymme för feltolkningar eller diskussioner... däremot viss turbulens i familjen... Vi har alltid delat på sysslorna runt hem och barn och bara några enstaka uppgifter har utförts av bara en part - typ fixa bilen = min mans område, trädgården = min sysslesättning. Vi har också ansträngt oss för att inte curla barnen, utan få dem engagerade i det gemensamma, men ändå...
Beteendevetaren jag går hos, sa "Om du var död skulle de ju klara sig och livet rulla på ändå!" Jag tyckte väl att den liknelsen var bra drastisk :-) och har föredragit att säga "Om jag låg på sjukhus..." Men oavsett var det nog väldigt bra för oss att det blev så här tydligt. Vi har pratat om det under hösten och varit överens om att jag annars hade haft mycket dåligt samvete och ofta försökt göra saker å ting även om jag inte riktigt orkat och min man säger att det hade varit svårt för honom att inte be mig hjälpa till.
Jag har tänkt att snart skriva om hur året som gått har varit - både vägen nedför, på botten och uppåt igen, men mycket av sommaren är för mig ett töcken. En minnesbild som iallafall är väldigt tydlig är den 29 aug. När familjen kommer hem står jag å skalar potatis. Min mans glädje över att jag var i köket och hade påbörjat middagen var inte att ta miste på - jag hade inte överhuvudtaget försökt fixa något där på närmare 2 ½ månad!!
Under sommaren hjälptes man och barn åt med det nödvändigaste och allt annat fick stå åt sidan. Barnen lagade mat efter lust och förmåga. När sommarlovet var slut och vardagen med träningar och allt började igen behövdes lite tydligare struktur och det bestämdes att barnen skulle ha var sin fast matlagningsdag. Sonen, 11 år, var till att börja med lite gramse över det här - varför skulle han behöva laga mat när mamma inte gjorde det?? Men efter lite samtal så var ju även han mycket väl medveten om läget. I början blev det mest pannkakor varje måndag - hans favoriträtt, både att äta och laga! Men efterhand ville han ha lite större utmaningar. Efter hand växte hans tankar om kockyrket, med desserter som specialitet... och numera är hans framtida yrkesval klart - gourmetkock! Nu under trettondagshelgen bjöd han familjen tillsammans med mormor och morfar på egenhändigt komponerad trerättersmeny!!!

Förrätt: Toast Skagen
Varmrätt: Entrecote med gratinerade potatismostoppar och haricotverts
Efterrätt: Italiensk citron- och marängpaj

Efter så där tre timmar i köket, servering och avnjutande av middagen var det en mycket trött, men nöjd och stolt kille som gick till sängs!
Som mamma har det varit en fantastisk utveckling - i början hade jag dåligt samvete, av just den anledningen som han sa själv " att han skulle behöva laga mat men inte jag...". Efter hand har det känts naturligt; veckostrukturen har varit en dag var till barnen, två har jag gjort och två min man och en har blivit över till hämtmat eller kanske bortbjuden!
Igår ringde han från grannen, han skulle laga mat till kompisarna och undrade om han fick äta där också.... vi får väl se hur länge intresset håller i sig, men just nu är det en välsignelse, även om det innebär mycket disk :-))

/Pernilla