Kreativitetens kaos

Söndag förmiddag, solen skiner och det finns så mycket jag skulle vilja hinna med en sån här dag!
Planen var ju att tvätta fönstren i köket, åtminstone på insidan. Har sedan före jul tänkt att det är mycket hög tid att få lite klarare utsikt från köket... men flera oväder har övertygat mig om att det är tur att jag inte fixat det ännu. När julgardinerna togs ner hade jag tänkt att få det lite fint och fräsht i köket igen, men julen varar väl fram till påska?? Enligt almenackan skulle idag iallafall vara en bra dag att ta tag i detta lilla projekt. MEN när solen skiner och man får vårkänningar dyker ju så mycket annat upp som känns mer stimulerande och roligt för stunden... Kommer ni ihåg den ouppfostrade hunden som hittar massor av intressanta nya vårdofter på promenaden?
Skönt uteväder (även om det är väldigt blåsigt idag också) = bra läge att klippa äppleträden,strosa runt i trädgården och ta en skön promenad. Samtidigt har jag blivit så sugen på bakning, har ju faktiskt fått till det närmare nån gång i veckan på sistone - stolt och kul med egenhändigt bakat bröd till familjen! Funderar på om det är nån mening att försöka baka på det gamla rågmjölet som står i skafferiet, kvarglömt tillsammans med alla de där jästpaketen som slängdes... Tycker inte om att slänga mat, men det vore ju himla synd att först lägga ner både arbete och ingredienser på ett bröd som sen inte blir gott...
Jaha, tvätta fönstren, klippa äppleträden, baka bröd... sen måste vi ju snart ha lunch och sen middag idag också, handla behövs... sonen vill ha hjälp med ett par saker tex. att bli klippt... Hmm, nu går min hjärna på högvarv, känner igen denna känsla, brukade leda till stress, kaos och frustration över att inte ha hunnit med någonting... Så hur gör jag nu? Om nu hunden har fått lite uppfostran hur borde den göra då? Tvätta fönstren eftersom det var den ursprungliga planen? Eller gå ut och njuta av vädret även om det känns som det står klart längre ner på "Att göra listan"? Hjälpa sonen och fixa mat känns ju som måsten att orka med. Och ska jag baka bröd imorgon där en fördeg behövs behöver jag ju förbereda det också...

Hmm, känns som jag kanske ska göra som det där ordstävet - Om du får arbetslust, lägg dig ner tills det går över... Att "Kronblomma" som min arbetskompis kallar det!
Plötsligt vet jag faktiskt inte hur jag ska hantera detta...


MEN...


Men en tur i vårsolen kan jag nog inte undvara iallafall...
/Pernilla

knockad av en förkylning...

Dottern hade ett riktigt eländigt halsont med efterföljande förkylning förra veckan så att bli smittad var ju inte helt oväntat. Annars är detta faktiskt första gången sen jag blev sjuk, känns som kroppen trots allt inte varit så mottaglig när jag tagit det väldigt lugnt och försökt göra bra saker för mig själv. Men nu, nu blev jag helt knockad istället av bara lite halsont och 37,8 i feber! Jag skulle ha varit hos läkarn i går, men det blev en telefontid istället. Han var snabb att förklara för mig att precis som förkylning är utmattning fysiologiska processer vilket innebär att jag kan ev. förvänta mig ökade symtom kommande vecka och även med påverkan på humöret. Det känns väldigt trygt att kunna lita på sin läkares kunskap och att han förmedlar den på ett bra sätt. Så nu behöver jag inte oroa mig för eventuella "konstigheter" eller bakslag som kanske dyker upp utan får förlika mig även med detta. Att det kanske också gör det lite motigare att snart gå upp i tid (arbetsträna) som planerats ingår också - ja,ja, sånt här e livet å just nu är det ganska skönt att bara jobba 10 tim/vecka ;-)

Förresten, utan för fönstret strilar regnet ner och förstör den underbara vintern, så jag kan lika gärna fortsätta ligga här å läsa tidningar!

Hoppas ni andra har mysigare sportlov på gång än så här :-)
/Pernilla

Märker att jag går igång...

Oj, förra veckan skrev jag ett par inlägg som var nästan klara, men orkade inte så långt att de blev publicerade, men de gäller fortfarande... När jag kom till Företagshälsovården förra veckan hade jag skrivit ner några punkter som jag absolut behövde prata om! Veckan innan, bla. på jobbet, hade jag verkligen kännt "suget" efter att ta tag i några riktigt svåra "patientärenden". Vet att jag har kunskapen, har lyckats tidigare och känslan av att lyckas hjälpa en patient som sökt lösningar länge ger ju en häftig bekräftelse! MEN det tar massor av energi! Jag var klok nog att kunna säga Nej, detta är inte aktuellt för mig i nuläget. Det var heller ingen annan som förväntade sig annat, men problemet var att detta snurrade runt i huvudet i flera dagar ändå. Jag vet att jag tidigare har löst många problem i duschen, men där har ju inte patienterna att göra ;-) jag ska jobba på arbetstid och inte på alla andra ställen/tider! Den stora vinsten just nu var ju att jag verkligen hade observerat vad som hände, känt vad jag "ville", men handlat utifrån det som är bäst för mig = det jag faktiskt vill!
Ytterligare en erfarenhet var när jag var på träning i förra veckan. Tjejen framför mig har klara problem och mina yrkesögon kan nästan "ställa diagnos". Hela jag reagerar! Det kliar i fingrarna och jag får koncentrera mig hårt på mig själv. I en arbetssituation hade jag gått fram och hjälpt henne, men det här var ju inte på jobbet! Det var säkert jättebra för henne att hon kommit iväg på träningen, hon hade säkert blivit minst sagt förvånad och kanske kränkt om jag gjort något och jag var på träningen för att jag själv behövde träna - inget annat!! Dessutom fanns det en ledare som inte var jag!
Det är verkligen intressant att observera sig själv och se vad som händer - vilka saker runt omkring mig som är riktiga "triggers" och att jag faktiskt har strategier för att hantera dem i nuläget. Nu gäller det "bara" att fortsätta ha lagom livstempo så jag hinner vara tillräckligt närvarande för att höra vad kroppen skickar för signaler"!

/Pernilla

Alla hjärtans dag - ett stort TACK till alla vänner, nära och kära!

När jag i september skulle skriva ett tack-kort insåg jag hur otroligt mycket stöd och kärlek som hade visats mig under sommaren och hösten och detta har jag kunnat fortsätta att njuta av.
Den första blomman mina kollegor kom med redan före semestern är jag glad att jag inte var hemma och tog emot...  Jag ville inte ha någon blomma - Jag VILLE verkligen inte vara saknad på jobbet - jag ville ju vara DÄR, jag ville inte behöva krya på mig - jag ville ju vara frisk! Förlåt kära kollegor för att jag var otacksam :-)
Däremot när sommaren började gå mot sitt slut hade jag börjat förlikas med läget - jag kunde acceptera att det var som det var. Jag hade helt enkelt ett stort jobb framför mig och den här gången handlade det om mig själv! Nu gällde det att inte blir "duktig" på sin egen rehabilitering...
Så när det var och varannan dag (barnen var riktigt avis :-) kom små roliga kort och presenter på posten - god choklad, vackra, uppmuntrande kort, härliga böcker och även blommor så var det såå underbart och överväldigande att så många faktiskt tänkte på just mig! Något annat som varit väl så viktigt är alla de middagar som vi bjudits på hos bästa vännerna (utan alla som helst krav på "trevligheter" eller motprestationer), erbjudande om skjutsning av barnen, föräldrars oro (som de inte ville visa ;-),  långa samtal om det riktigt viktiga här i livet, seglingskompisarnas sätt att ställa upp, den fantastiska BK-kursen och alla ni andra som bara funnits runt mig och så tydligt visat att jag inte behöver prestera för att ha ett värde... Det är konstigt att det ska vara så svårt att förstå det innerst inne!

Och så klart allra viktigast - allt det stöd och den omvälvning detta har inneburit även för min man och mina barn!!
I julas fick jag de allra finaste kärleksbevisen av mina barn. Min dotter hade gjort ett vackert smyckesskrin i trä, i locket fanns inskriptionen;

For the world you might be just someone,

but for someone you might be the whole world

Några dagar senare fyllde jag år och fick då av sonen en namn-mugg. I den står det

Pernilla: Latinskt namn; Härdad kvinna från landet. Är seg, ihärdig och mycket företagsam. Denna personlighet gör att hon blir framgångsrik till slut, något hon förtjänar. Är snäll och ser ljust på livet, har en förmåga att älska riktigt djupt. Pernilla är ett namn att vara stolt över.

Han sa; Jag tycker det passar på dig!

De här presenterna gjorde mig så klart väldigt rörd och jag har läst detta många gånger - även om de kanske kan vara allmängiltiga så är de väldigt viktiga för mig!

På sistone har ju även den här bloggen varit en plats för kärlek och omtanke - Tack till alla er som har läst och kommenterat det jag skrivit.

Denna oerhörda kärlek som har visats mig för att jag är jag har överväldigat och stärkt!

Jag kommer aldrig kunna ge precis samma sak tillbaka till er, men förhoppningsvis kan jag ge något annat och ni kommer få och ge den kärlek ni behöver.

TACK för att ni finns!!

Pernilla

Att dras med i familjens tempo

Senaste veckorna har varit riktigt sköna, nästan känt mig "normal". Har jobbat mina timmar, kännt att jag kunnat göra lite nytta när jag är där och väl hemma, efter några timmars vila, har jag orkat fixa middag eller så. Detta har ju också fått mig att börja fundera lite framåt, men vet ju att det är Nuet som gäller...
I helgen blev jag tydligt varse detta. Lördagen var fullbokad för övriga familjemedlemmar och jag ställde upp med Pernillas taxiservice ;-) Men efter tre vändor till ishallen och en annan till kalas, så missade jag en "beställning"... Jag hade lovat köra dottern från ishallen till hennes kompis för att hon skulle slippa gå i -14 graders kyla och det dessutom sammanföll med kalaskörningen. Nöjd att ha fått killarna på plats siktade jag nu på bästa väninnans middagsbord och sedan TV-soffa för några timmars skön samvaro. Precis när jag kliver ur bilen utanför väninnans hus ringer telefonen - vad nu då??? Hjälp! Dottern har redan väntat 10 minuter ute i kylan och undrar vart jag är... Med mycket dåligt samvete kör jag snabbt (lite över hastighetsgränsen kanske) till ishallen igen. En iskall dotter med stort tålamod väntar snällt. FÖRLÅT!!
Sedan återstod bara kalashämtning mitt i Melodifestivalen, maken kom hem med hjälp av kompis och han kunde sedan överta nattens sista körning, puh...

Söndagen skulle familjen tillbringa hemma (blev bara en körning till/från ishallen :-) och maken ville nu vara effektiv. Hm, känner att det brukar vara jag som intar den rollen... Så när både disk- och tvättmaskin snurrar, han är ute i förrådet och fixar med skidor, frysen är tömd för avfrostning så är jag väldigt nöjd att det tar tid att frosta av frysen... jag kan ligga på sängen och vila tills jag hör isbitarna eller snarare isschoken (hur det nu stavas?) ramla loss!
Det är när det snurrar på runt omkring mig som jag märker hur känslig jag faktiskt är och tur är kanske det? Annars finns ju risk att jag hade kört på?? Idag är iallafall måndag förmiddag och huset är tyst, nu ska jag ta en lugn vinterpromenad före lunch - såå skönt!
/Pernilla

Måste bara dela med mig: Vinterpromenaden var fantastisk! Snön knarrade, solen strålade, småfåglarna kvittrade, hackspetten jobbade, kråkan kraxade och det var stilla och lugnt i bokskogen - det är underbart att leva!

Långsamhetens lov

I förra veckan berättade jag om föreläsningen av Owe Wikström. Nu har jag kommit en liten bit i hans bok ”Långsamhetens lov”. Precis som hans föreläsning innehåller den många filosofiska tankar och referenser till stora tänkare.

Just nu innehåller mitt liv mycket av den goda lättjan och närvaron eftersom förutsättningarna faktiskt finns för det; jag jobbar 25%, tar dagliga långpromenader i vintervädret, går på yoga, bakar bröd (faktiskt fått till det idag igen!), har långa sköna samtal med väninnor över en god fika, gör dagligen träning med mindfulness och BK, men viktigast av allt är att jag kan vara närvarande på kvällarna när familjen kommer hem. Det går verkligen att hitta något gott i allt!
Alla dessa kloka visdomar samlas i samma punkt; att vara närvarande i sig själv i just det man håller på med för stunden Age Quod Agis (visst låter det häftigt, funderar på att skriva det på väggen hemmaJ)
Men kan i alla fall inte låta bli att fundera på hur jag ska få ihop det när vardagen börjar rulla på igen… när arbetet tar 40 timmar i veckan istället för 10, även om jag då inte kommer behöva vila så ofta och kommer orka på ett annat sätt. Visst har jag blivit klokare på kuppen, men ändå...

Egentligen vet jag kanske vart skon klämmer, det handlar om att välja bort även det man vill göra. Wikström skriver ”Människan måste medvetet välja bort en mängd av alla de aktiviteter hon vill, borde och önskar för att kunna erövra åt sig ett eftertänksamhetens område. Vad det gäller är att nu och då släppa taget, förlora kontrollen, ibland låta timmar och minuter bara rinna iväg – avsiktslösa.”  Huu, så hemskt att inte få göra allt det där spännande och roliga som livet kan erbjuda, att man alltid måste välja… Att bara glida iväg i njutning i stunden är ju däremot inte så dumt.  Ett annat citat jag hittar i boken ”Man ska se till att inte vara intresserad av för mycket och inte engagera sig för mycket. Som klosteridealet; att sätta en mur mellan sig och verkligheten och innanför muren välja det man vill koncentrera sig på” av Nils Uddenberg. Men det finns ju så oändligt mycket intressant och kul att engagera sig i! Dessutom, finns det något så hemskt som folk som bara vill plocka russinen ur kakan, men inte vill vara med och engagera sig i det gemensamma arbete som krävs?

Just nu känns det som sagt som jag har en frizon från allt detta, en frizon där jag kan bara vara lyckligt närvarande eftersom min kropp inte orkar mer, men sen då??

Julrosorna trivs bra i solen på fönsterbrädan, men hur är det med deras systrar vars blommor täcks av snön?

Vet ni vad det bästa med en blogg är? Att skriva är så klart jättekul – att formulera sina tankar i skrift är välgörande, men det allra roligaste är att öppna bloggen för att se om man fått några kommentarer – det är som att öppna ett paket, varje gång J Tack för alla kommentarer jag får, det är mycket användbart och väcker nya tankar. Skriv gärna mer om dina associationer till det jag skrivit, både positivt och negativt – för jag antar att ni inte håller med om allt jag skriver…

Ha det gott!
Pernilla