Orden har sinat...

när jag inte haft några positiva saker att skriva om...
Både december och januari har varit ganska tuffa månader - det är väl knappast unikt för mig, december brukar ju vara fullt upp för de flesta med allt vad terminsavslut och jul brukar innehålla. Mycket som är roligt, men också mycket som kostar energi. Sedan kommer januari, med både efterräkningar från julens utsvävningar och ny start på allt som ska komma igång igen.
Dessutom tycker jag det grå vädret har varit energisugande! Ljuset har ju helt klart vänt, men snön som jag hoppades mycket på bara retas med oss här - knappt 1 cm - det är inte mycket att hurra över om man längtar efter skidåkning!
Men just nu snöar det - det finns hopp!
Att påstå att inga positiva händelser skett under senaste månaderna det skulle verkligen vara en stor lögn, nä så är det inte alls, men tyvärr har jag fått kämpa för att hålla balansen och det kostar min energi. Så istället för att lägga fokus på att lägga ut texten här om det jobbiga så har jag istället helt enkelt låtit bli... Bloggen har varit ett bra ställe för mig att vädra känslorna, både de sköna och de mindre trevliga, men nu har jag försökt att spara på all energi och försöka bara låta saker rinna av mig istället för att försöka formulera dem. Just nu verkar det vara den taktik som funkar bäst.
Jag hoppas orden kommer tillbaka för jag gillar att skriva - men tills dess förhåller jag mig till det här!
Stora kramar till alla er som läst och kommenterat det jag skrivit hittills.
/Pernilla


Jag hittar 16 sparade utkast... några är rätt bra faktiskt... kanske de väcker lite ord framöver?

Adventstider

Jag tycker årets roligaste månader är december och maj. Alltså har jag sagt sen många år tillbaka att då ska man inte boka in någonting alls utöver det som hör årstiden till och är kul! Då kan man undra hur jag tänkte när jag bokade in en hel veckas kurs första veckan i december... Fast jag vet ju svaret - det var en chans jag inte kunde missa och dessutom kul!
Att vi dessutom drabbades av Stormen Sven lagom tills vi skulle hem, ja det var ju bara att acceptera... Att hela familjen var sjuka här hemma och jag verkligen hade behövt komma hem fort, det tog inte stormen nån hänsyn till, men det gjorde däremot min bästa vän som ryckte ut med undsättning - TACK!
Istället fick jag middag och övernattning hos svåger & svägerska, mycket trevligt! när det nu blev som det blev. Med 40 mils omväg så hade jag en riktigt skön tågresa genom ett vintrigt, vackert och stilla landskap - och det var extra skönt att komma hem, 22 timmar senare!

Andra veckan i december var redan inplanerad för flera aktiviteter och undanhållande av så mycket "måsten" som möjligt - hade bla bett om ledigt på luciadagen för att kunna njuta så mycket som möjligt!

Att jag då hade fått låna en fantastisk bok som jag bara skulle kolla lite i innan jag somnade kvällen den 12e var däremot inte inplanerat... Eftersom jag skulle upp kl 5 för att köra dottern till dagens första luciaföreställning var det helt fel val av kväll att börja läsa en ny bok!! Så ganska många timmar tillbringades med boken i knät under ett par dagar och till slut var det faktiskt skönt att den tog slut så livet kunde återgå till det normala :-) Vad den hette? "Livet efter dig" av Jojo Moyes. Ska helt klart leta efter fler böcker av henne, men välja när jag börjar läsa dem!

Däremot konståknings-SM blev det inget av för mig i år - det är så otroligt kostsamt när det gäller koncentrations- och energikontot :-(

Samtidigt har jag dragits med en seg liten rackare till bacill, en sådan som man knappt märker "normalt" men som mycket tydligt tar mina sista marginaler! Men då måste jag påminna mig om att väldigt mycket som jag tidigare skrivit om här på bloggen ändå är på en annan nivå - jag är faktiskt långt från sängliggandes just nu! Men seg och trött och humör utifrån det :-(

Så nu hoppas jag få ihop sista veckan före jul på ett lugnt och trevligt sätt för att sedan avnjuta en härlig julvecka med släkten!

Hoppas ni har en härlig adventstid!

Nu är det nära!

Sista förberedelserna pågår, nervositeten åker berg och dalbana och orken lika så!

Morgonpromenad vid jobbet - dimman lättar

I morgon åker jag ner till Skåne för att installera mig på Östra Grevie folkhögskola där vi ska hålla nästa veckas kurs. Det känns helt fantastiskt! Det blir mitt första uppdrag som egenföretagare, stället verkar ha allt och jag är övertygad om att det kommer bli en toppenvecka.
Så nervositeten handlar egentligen inte om ifall jag har kunskap nog att genomföra kursen utan om hur jag gör allt; speciellt förberedelsearbetet tillsammans med vardagens vanliga bestyr och alla dessa frågor som uppenbarar sig som ny företagare, på ett för mig hållbart sätt.
I söndags skickade jag iväg mina första fakturor! Det var ett stort steg, och jag är evigt tacksam att min närmsta granne är revisor och intresserad av att inviga mig i företagsekonomins mysterier (var kanske inte just det jag hade som syfte när jag startade, men är otroligt skönt att få bli ledd med tydlig hand genom bokföringens värld). Samma dag satt jag ett antal timmar och läste "Aktivitetsteori" och förberedde en föreläsning jag ska ha under veckan.
MEN Jag glömde sätta upp en strikt tidsplan i början av dagen... = jag tappade känslan för tiden, trots att jag varierade, var ute i trädgården en stund, men  = jag gick klart över mina gränser, skulle ju bara göra lite till... = på kvällen speadade hjärnan över, det kryper i kroppen, utmattningen var stor och ledsenheten över att jag gör mig själv illa så fort jag inte har full koll kommer ju också så klart...
Det som ändå är positivt är att se att jag idag har massor av hanteringsstrategier att ta till = jag åker inte rutschkana ner i djupet, utan kan mer acceptera läget och följa kroppens råd = vila, vila och åter vila, MEN inte genom att ligga på sängen utan genom att göra bra saker för mig själv = morgon yoga och/eller meditation, gott om tid till allt jag ska göra, kort promenad före jobbet, lång promenad efter jobbet och hela tiden medvetenheten på Här & Nu.
Så denna vecka har jag packat, skrivit och planerat med dessa mantran om Här &Nu ständigt närvarande i huvudet! Väskan står nu packad i hallen (en hel dag i förväg - det var det inte många som trodde att jag var kapabel till ;-) och jag tar med samma tankar på tåget imorgon och nu vill jag njuta av veckan som kommer!

Håll tummarna för att allt blir så bra som jag önskar (alltså precis LAGOM bra) och nästa vecka återkommer jag om hur det faktiskt blev!

Långpromenad i skogarna hemikring

Njut av hösten - den är så vacker!
/Pernilla

Försvaret får jobba hårt

Efter den tuffa attacken som slog till i onsdags började försvaret kraftsamla för motangrepp under natten till torsdagen. Torsdagen tillbringades under täcket, helst sovandes för att ge försvaret full möjlighet att göra sitt jobb på bästa sätt, å det verkade fungera rätt bra - feberdimmorna har släppt idag och jag har till och med skrotat runt en liten stund ute i trädgården. Väl därute hoppades jag i och för sig att ingen skulle se mig på närmare håll - ork till dusch det fanns inte ;-)

Maken var tillbaka på jobbet idag, kände sig inte "frisk" men "orkade" inte vara hemma längre... Tillsammans konstaterade vi nu i kväll att en influensa är väl det närmsta man kan beskriva känslan av "utmattningsproblematik" - så trött å sänkt man kan vara några dagar eller tom nån vecka, den känslan kan man vid utmattning ha i månader eller tom år. Just nu är det iallafall skönt att konstatera att jag inte går runt med "influensatrötthet" för jämnan, utan bara vid enstaka tillfälle då jag gått över mina gränser.

På facebook fick jag frågan om jag skulle strida med eller mot - en himla bra fråga som jag nog faktiskt kan svara på "med". Vet inte om jag någonsin tagit några sjukdagar så här lugnt (hoppas nu inte jag får igen detta med en riktigt långdragen o seg förkylning som inte tänker släppa taget). Jag har kunnat betrakta striden i kroppen med ro, ganska fashinerande faktiskt, och vet ju att detta handlar bara om några få dagar i mitt liv. För är det något jag lärt mig vid det här laget

"Livet blir inte som man tänkt sig, det blir som det blir." 

Så hur blir det nu?

Det har varit ganska förvirrande veckor efter semestern!
Att kliva över tröskeln på jobbet har väckt mycket känslor och tankar. Jag har ju jobbat över 11 år i de verksamheter som nu finns i huset och den enda stora skillnaden borde väl vara att vi bytt lokaler, men det känns annorlunda. Jag förstår väldigt väl att en verksamhet består och påverkas av väldigt väldigt mycket mer än mina behov, men plötsligt har jag känslan av att jag inte passar in...

Jag har fått möjligheten att koppla teori med verklighet (alltid lär man sig något); så många av de känslor som jag läst hänger ihop med lång tids sjukdom och frånvaro från arbetet har jag nu fått uppleva;  tex hur självkänslan sjunker när man inte varit på jobbet på länge, att vara som vanligt men ändå inte när man sen kommer tillbaka, arbetskamraternas svårighet att veta hur de ska hantera nuläget, den utelämnande patientrollen, de många personer som är inblandade och osäkerheten om framtiden.


Igår sa jag till min bästa vän "Undra vad som väntar mig i framtiden som jag behöver allt det tålamod som jag nu tränar på?" Whats down there for me?

8 - Sommarlovet är slut

Ibland kanske skillnaden inte är så stor om jag jämför och ibland är den oändlig. Jag är inte så många timmar på jobbet nu heller och jag vet verlkligen inte hur det kommer bli, men mina känslor är helt annorlunda. Jag skäms inte över att jag är sjuk utan "det är som det är". Så här blev mitt liv och jag har tillförsikt över att det är och kommer bli bra! 

Att inte börja jobba igen när alla andra gör det...

Under sommaren 2011 rullade det på på nåt sätt. När alla andra också är lediga kommer inga frågor om jobb, man kan ta det lugnt utan dåligt samvete, och vardagssysslor kan man lösa tillsammans (eller snarare av någon annan...). Men plötsligt var sommarlovet slut, alla återvände till jobb och skolor, men INTE JAG! Plötsligt blev det så mycket tydligare igen att jag inte var frisk och funderingarna kom så klart om hur det skulle bli... 

Ett stort stöd och tröst just då var alla de hälsningar som kom; Arbetskamrater som saknade mig och vänner som uppmuntrade på många olika sätt! Det var oerhört betydelsefullt, både med insikten att jag faktiskt var saknad - inte först för de prestationer jag brukar göra utan för min egen skull, och också förståelsen från alla.

Jag skrev om detta på alla hjärtans dag - och återigen ett Stort, Stort TACK för att ni finns, ni är SÅ betydelsefulla!

Långt senare tror jag insikten kom för både mig och min man - för honom var det skönt att få återvända till jobbet och slippa lite av allt det ansvar han haft under sommaren...

Tack älskade make för att du finns vid min sida!

Allt är inte meningen att det ska bli gjort, eller?

Det har varit ett par tuffa veckor som åkt lite berg och dalbana samtidigt som jag försökt hålla balansen :-) Jag mår ju riktigt bra efter sommaren och jobbar på nu för att ta med den känslan in i vardagen!
Efter förmiddagens möten på jobbet tillbringade jag en fantastisk eftermiddag för mig själv på stranden och en skön simtur. Där och då försökte jag sammanfatta mina tankar i ett blogginlägg via mobilen. Det kändes rätt bra, hjälpte mig rensa tankarna och släppa jobbet, men tekniken vill inte hjälpa mig att publicera det... Så nu gör jag det jag övat så mycket på: Släpper det hela och låter det bero till en annan dag!

Vardag!

Plötsligt var vi hemma igen, mannen hade satt klockan och var iväg till jobbet innan vi andra fattat att det var morgon och igår var det så min tur. Jag trodde inte det var så stor grej att gå till jobbet igen, jag ska ju bara börja med "social träning" som Försäkringskassan kallar det. Tanken är att jag ska börja med att gå till jobbet nån timma ett par dar i veckan för att göra mig hemmastadd, hitta ett bra sätt att ta mig dit, hitta i lokalerna osv. Ja det låter kanske inte så svårt, men oron och ångesten över hur det FAKTISKT ska gå att hitta ett långsiktigt hållbart sätt att jobba den bubblar under ytan hela tiden.
På söndagkvällen hade vi kära vänner här på middag; matlagning, trevliga samtal, många personer och dessutom en kopp kaffe - när jag gick å la mig var jag inte precis nedvarvad... Det tog många timmar att somna...
Under sommaren har det uppkommit ett nytt första varningstecken - ticks i vänster ögonlock - så när vänster ögat inte är lugnt å stilla så vet jag att det är dax att jobba med mina nedvarvande strategier! Under måndagen hoppade ögat konstant! Inte minst när jag samtalade med chefen om läget på arbetsplatsen, insåg att jag inte har nån riktig vikarie och att det är full rulle som vanligt.
Innerst inne vet jag att även jobbet kommer lösa sig, det har ju gått ganska bra med övriga delar av livet så självklart kommer vi hitta sätt för detta också, men det där att jag inte har någon bild för hur det kan se ut, ja det stör friden.
Igår kväll var jag iallafall på terminens första yogapass och nu har jag sovit 10 timmar på raken! Nu fortsätter jag att ta en dag i taget, då vet jag ju att det går bra :-)

Förresten, hoppas att solen inte bestämt sig för att det är höst riktigt ännu, den har ju varit skymd av lite väl många regnmoln senaste dagarna!

Inte en droppe regn...

... på flera veckor!
Igår hade jag årets första chans att bada i havet! Nu är jag varken ett blötdjur eller badkruka, utan jag badar gärna bara vädret är fint och vattnet varmt, inga små krav, men iallafall ;-) Men lagom till vi kom ner till stranden med lunchkorgen och badväskan packad så kom även molnen och en stund senare även regnet :-(
Några timmar senare, hemma igen, sken solen från klarblå himmel igen - är det det här som kallas att träna "acceptans"??

Men innan stranden var ju dagens viktigaste - uppvisningen från veckans gympaläger!

Här skulle ni få se en film på sonens trampetthopp "sträckt med skruv", 

men jag skyller på tekniken; jag lyckas inte lägga in film :-(

Idag kom det ett första regn här också, men alldeles för kort för att naturen skulle släcka törsten, det blir att vattna med slangen igen - aldrig är man nöjd ;-) men det är kanske tur att vädret iallafall fortfarande är något som människan har svårt att styra över!

5 - Att vara en Lat gäst i sitt eget hem

Sommaren för två år sedan:

Jag var till och med "en LAT Gäst" på min egen dotters konfirmation. När vi pratade om detta på FHV rann tårarna (som vid så många andra tillfällen) - både att vara Lat och att inte göra allt så bra det nånsin gick på festen för min dotter, det kändes fruktansvärt!
Eftersom vi har släkten på långt håll och inte haft möjlighet att på många år ha en riktig fest här hos oss hade vi planerat en riktig sommarfest i trädgården. Över 30 personer skulle komma, varav de flesta reste långt och skulle bo över en eller flera nätter; dels hemma hos oss, i husvagn på tomten eller på närmsta camping - vi hade verkligen sett fram mot detta, men hur skulle det bli nu?
På FHV tyckte de ju att detta var sämsta tänkbara timing, men kanske var det inte så illa i långa loppet, jag lärde mig en hel del...
Min man var rationell och insåg snabbt att det här klarar inte han själv, vi får ta catering till maten och hjälp från nära å kära. Jag bestämde mig för att vara så tydlig som möjligt, allt för att undvika missförstånd och onödiga, jobbiga frågor å spekulationer, så jag mailade till alla gästerna och beskrev situationen - jobbigt, men ändå skönt! Å när man tillåter sig att släppa taget kan det bli hur bra som helst!

Tillsammans hade vi underbara dagar där alla hjälptes åt, min dotter fick en fin trädgårdsfest och jag tror alla kände sig delaktiga och jag försökte komma ihåg att gå undan i tid å lägga mig i husvagnen! å koppla av med jämna mellanrum :-)

Så här två år senare tänker jag på detta som en mycket positiv upplevelse - det kanske inte blev precis så som jag hade tänkt mig, men det blev nog ändå bättre! Och att be om hjälp kanske inte är så farligt iallafall, jag behöver inte vara stark nog att klara allting själv!

Nu är jag Lat ganska ofta och det är himla skönt ;-) hoppas vännerna säger till om det blir för bra...

Fånga tillfället när det dyker upp

De senaste veckorna har varit tuffa och att vara mindful och hitta acceptans har bara gått på ytan. Hur ska det vara möjligt att på djupet acceptera att jag är så här dålig av yttre påfrestning och att acceptera att jag har en kronisk sjukdom att leva med? Min inre bild som pigg, duktig och aktiv måste omkonstrueras, men hur den och framtiden kan ta sig ut har jag ingen aning om. Hjärnan vet att detta är en övergångsfas, jag måste bara igenom den, men hjärtat är på väg att ge upp... Jag vill inte kämpa mer, jag vill fungera som vanligt!
Här om dagen fick jag lära mig ett nytt ord "ubåt" - vadå nytt? Jo i en ny bemärkelse. En bekant berättade att hon är en typisk ubåt som alltid vill på djupet när det gäller känslor, förklaringar å så. Det här att vara känslomässigt begåvad är verkligen dubbelt, jag hittade ordet "starkskör" i en bok och tyckte det lät rätt passande. Men just nu skulle jag tycka bättre om att vara lite mer "teflontyp" istället ;-)

Som jag pratat om många gånger är Basal Kroppskännedom något jag verkligen tror på; både i min yrkesutövning och som egenterapi, men ju sämre jag mår desto svårare är det att träna själv. I förra veckan var jag på handledning. Egentligen är det patienthandledning, men eftersom jag vet att jag mår så gott av det för egen del så var jag där. Efteråt satt jag och Ingrid kvar ett par timmar och pratade om mitt läge just nu. Hon känner mig väl sen många år och det är en enorm trygghet. Hon gav mig ett suveränt erbjudande; att nästa vecka komma till Kristianstad och delta i den BK-kurs hon håller då. Men överenskommelsen är att jag bara gör det helt utifrån vad som känns okej för mig - jag deltar på det jag orkar och tränar på att låta bli om kroppen säger så. Att åka iväg, bo borta och ingå i ett sammanhang med delvis okända människor kräver ju en hel del energi, men jag tror verkligen att det är värt det. Att få fem dagar då jag bara fokuserar på att få min kropp och knopp i balans hoppas jag är den ultimata återhämtningen just nu. Det här kanske kan vara en del av den ubåtsresa jag måste ut på nu...

Idag vaknade jag vid 6-tiden av att jag slog pannan i nattduksbordet! Klantigt, ja, ja vet och en pytteliten bula blev det också, MEN det gjorde att jag kom upp ur sängen och insåg att solen sken och det var underbart försommarväder - mycket bättre än prognosen visat! Detta bäddade för en fantastiskt skön start på dagen: En stilla morgonpromenad genom bokskogen, där vitsipporna breder ut sig på marken, solens strålar letar sig ner mellan de nyutslagna löven och fåglarnas orkester spelar högt. Mungiporna letar sig spontant uppåt och livet det är just nu :-)


Hoppas ni njuter av den fantastiska våren som bara exploderar just nu!
Kram Pernilla

Så var det dax igen...

Nu blir det ett par dar hemma igen :-(
Jag tycker att min arbets-almanacka ser bra ut nu för tiden; lagom inplanerat, tid avsatt för administration och pauser. Hemma har vi hittat en fungerande arbetsfördelning där barnen är involverade i middagslagning etc och utöver hem å arbete är det yoga och trädgårdsarbete som får ta plats utifrån dagsformen - en hyfsad balans tycker jag!
Jag har ju mått lite bättre ett tag å då kommer ju automatiskt tankarna om att det ska vara stabilare, Men som hon sa på företagshälsovården; eftersom jag inte klarar en förkylning så är det väl inte så konstigt att jag inte klarar den extra belastningen som en flytt innebär... Så nu gäller det att bromsa direkt så jag inte får betala i månader för detta (åtminstone försöka förhindra det).
Så nu sitter jag hemma i sängen med dunkande huvudvärk och försöker acceptera läget. Jag hoppas kunna njuta några timmar i trädgården när temperaturen har stigit lite grann och en långpromenad i maklig takt ska det väl kunna bli också - alltid något :-s

De här vackra snödropparna stod på mitt rum när jag kom till jobbet här om dagen - våren värmer ända in i hjärtat <3
TACK! Pernilla

En trött lördag

Det är en helt vanlig lördag och jag gör ingenting, men nu är det okej, jag har vant mig!
Förr hade alltid helger hemma en full agenda och en del krav. Ja ni vet, först tvätta å städa, ofta något åtagande i nån förening, gärna en god middag och undan med alla måsten så fort som möjligt för att också få tid att göra det där roliga. Det där man oftast inte har tillräckligt med tid för, men som förgyller vardagen.
Men nu ser faktiskt mina helger ganska annorlunda ut. Precis som förut har vi sovmorgon så ofta som möjligt med en åtföljande brakfrukost där vi blir sittande länge tillsammans!  Men sen är skillnaden;  Städningen tar RUT hand om - stort tack för det! Tvätten är inte så krävande, går liksom att ha större överseende med än dammråttorna. Sen är det segelklubbens arbetsdag, i och för sig blev den framflyttad, isen ligger ju fortfarande tjock på sjön... Men seglargänget räknar inte in mig i arbetsstyrkan längre, så om jag kommer en stund är det bonus. Ja, faktiskt är alla ideella uppdrag bortplockade. Först hade jag jättedåligt samvete för det, men nu är jag mer realist, min energi räcker inte å då tvingas jag prioritera. Jag försöker leva på gamla meriter :-)
Så nu kan större delen av energin ägnas åt det där som förgyller, men nu är anspråken mindre. Att njuta länge av en fika på altanen i vårsolen är fantastiskt. Att spankulera runt i trädgården å titta på de små, små vårlökarna som kämpar upp i kylan, utan att få något gjort. Att länge ligga på soffan å lyssna på en bra ljudbok. Sen njuter jag ju mycket gärna av en riktigt god middag såklart, men den tillagas utifrån dagens energinivå, eller av någon annan ;-) En långpromenad hör också helgen till.
Så om det förut var 9 av 10 uppbokade helgdagar är det nu nästan tvärtom. Under påskhelgen hälsade vi på min mans familj - Jättetrevligt, men nu blir det lugnt flera veckor framöver.

Det går det här också. Det är faktiskt ganska trevligt. Det är tom rätt skönt ;-)

Ni kanske brukar ha det så här? Annars rekommenderar jag er att prova - alltid upplever man något nytt när saker å ting går lite långsammare!
Kramar Pernilla

Påskelden pyr

Hoppas ni alla njuter av en skön påskledighet och vårsol! Vi kan ju iallafall njuta av ljuset även om värmen låter vänta på sig.
Jag har mått bättre senaste veckorna och varit piggare än på ett bra tag, men jag trodde aldrig jag skulle säga att det inte är helt lätt... Elden pyr och pockar på uppmärksamhet...
I veckan var jag hos beteendevetaren på företagshälsovården. Vi pratade om att jag nu, 2½ månad senare, återhämtat mig efter de där 10 dagarna jag arbetade 75% i januari. Ja, det har tagit förfärligt lång tid, precis som jag misstänkte redan från början, men jag har också lärt mig en hel del små bra saker på vägen, så jag är inte bara där jag var utan faktiskt nått lite längre. Inget ont som inte har nåt gott med sig ;-)
Men nu känner jag hur jag länge försökt lägga locket på och kväva min eld. Nu kan jag se lågan igen och få suget att låta det ta riktig fyr, det är ju så fashinerande med eld! Beteendevetaren har ju flera gånger jämställt detta med drogmissbruk och när vi sitter där sköljer bara insikten över mig - det jag just sitter å säger är "Men så farligt kan det ju inte va, en rejäl lördagsgrogg bara?!" Herregud... ska det verkligen vara så svårt??

Men nu värmer vårsolen och vi ska ner till stranden och grilla korv bland snödrivorna - så lite eld blir det iallafall :-)
Stor vårkram till er alla!
/Pernilla

Skidsemester = hjärnvila!

Även skidsemester går att avnjuta på annorlunda sätt :-) Förr ville jag helst åka från liftarna öppnade tills de stängde (även om jag aldrig var där när de öppnade) och sen på kvällen en längdskidtur. På senare år har jag ju inte haft den kondisen, men iallafall. Nu har jag insett att det också går att njuta av några åk på förmiddan, en skön lunch och nån timmas vila och sen några åk till innan bastu och kvällens middag.
När dagens svåraste beslut handlar om "Ska vi ta den röda eller svarta pisten?" eller "Ska vi ta nästa åk före eller efter kaffestugan?" ja, då blir det tydligt att hjärnan får all chans att vila!

En liten anekdot under veckan då sonen såg till att bespara sin mamma extra stress;
Medan jag är ute i skogen och åker längdskidor åker övriga gänget slalom, leker lite i backen, på en skida, baklänges osv. När de kommer ner saknas en! Sonen ringer pappa och berättar att han fastnat i lössnön i utkanten av backen. De tar sig upp igen, letar, men hittar honom inte... de ringer igen och han skriker "Hjälp, hjälp..." De letar vidare, hjälp tillkallas och till slut ringer det i mobilen igen " Han är hitta..." å så plötsligt bröts telefonkontakten... det visade sig att kompisen som hittade honom också föll på näsan ner i lössnön, telefonen la av och de fick kämpa tillsammans för att komma upp.
När jag väl får reda på det hela har det redan blivit ett äventyr med positiv utgång - Tack för att han besparade mig det adrenalinpåslaget ;-)


Tack allihopa för en underbart skön vecka!
Pernilla

Dra i nödbromsen!!

Nu rullar det för fort igen, jag måste kliva av!
Att börja jobba 75% direkt efter julledigheten var inte rätt beslut... Magkänslan sa detta till mig, men jag tyckte den var feg - man måste ju pröva för att veta var gränserna går. Dessutom BORDE jag klara detta nu efter 1,5 år... iallafall enligt FKs rekommendationer för sjukskrivningar och läkarn på företagshälsovården. Egentligen tror jag ingen vill att jag ska göra något jag inte klarar av, men iallafall.
I onsdags satt jag på Företagshälsovården och grinade "Nu får du hjälpa mig ur det här för jag klarar inte detta". Just då kändes det som ett jätte bakslag - att jag inte kunde hålla ut ens två veckor. Jag visste ju att det skulle vara jobbigt, frågan är bara HUR jobbigt får det vara? Men det är klart, när jag kommer hem från jobbet å bara gråter och sen sover mer än 10 timmar för att orka nästa arbetsdag, ja, då kan även jag förstå att det inte är riktigt okej.
Nu har jag varit hemma i fyra dagar och inser att det är långt kvar tills min ork var där jag var för bara två veckor sedan när jullovet var slut... Den dånande huvudvärken har åtminstone släppt och jag har haft tid att fundera på hur tusan jag ska få till det i nästa steg.
Så imorgon blir det omtag!

Senaste dagarna har ägnats åt sköna promenader i naturen, istället för en kul helg med seglingskompisarna på planeringskonferens. Ja, blir det inte det ena så blir det åtminstone det andra...

Kram på er!
Pernilla

Självreflektioner

Kanske var jag överoptimistisk igåt iallafall... Läste just inlägget om att jag är "alkoholist" men missbrukar energi, inte sprit. Jag har funderat över varför INGEN kommenterat den delen av inlägget... men inser ju att jag mest skrivit om de positiva händelserna som varit, även om tårarna rann när jag skrev den senare delen av texten! Ja, tydligen har jag inte så svårt att linda in allt i en positiv solgul linda, men samtidigt - allt det där positiva fanns ju också, det var inget fejk! Kanske hade reaktionerna blivit annorlunda om jag skrivit två separata inlägg och jag själv kunnat stå för ett "svart" inlägg??

Förrutom den senaste förkylningen, så har ju så klart livet inte fortsatt så där skönt och enkelt som efter kursen, då skulle det nog vara nåt fel. Men läste också ett inlägg från i somras då jag var himla frustrerad! Den här bloggen har varit bra för mig på många sätt och just nu hjälper den mig att verkligen komma ihåg och kunna se förändringen, även om det går i uppförsbacke. Jag är väldigt mycket bättre nu än i somras! Å andra sidan är det ett bra tag sedan semester...
Och frukosten, den fortsätter få vara riktigt vacker med bär eller frukt, men jag kan njuta av den flera timmar tidigare än för ett år sedan!

Senaste veckorna (före förkylningen) har jag börjat upptrappningen mot 75% arbete - inte tagit det i den takt som läkaren plötsligt föreslog, utan i min egen takt - Det har jag iallafall lärt mig nu! Så jag har varit på jobbet 25 tim/v; alltså varit där, men "presterat" på 50%. Läkaren tyckte nog i och för sig att plocka ur diskmaskinen, torka britsar och städa papper också är arbete som jag borde ha lön för, eftersom det också är uppgifter som behöver göras. MEN det är inte mina ordinarie uppgifter och jag vet vid det här laget att det skulle vara oerhört svårt (för mig) att göra den typen av uppgifter istället för att boka almenackan full av patienter! Sen tror jag inte arbetsgivarn är så sugen på det heller, men det är ju en annan sak.
Å andra sidan har jag tappat bort almenackan, så jag skulle ju inte kunnat boka den full ändå...
Fast, inte ens den går ju; jobbets inbokningar finns ju i journalsystemet, det är bara privatlivet som plötsligt blivit hur ledigt som helst :-) Nu var jag bara tvungen att skriva en smilie!
Det känns som ett stort steg kvar innan jag varken klarar vara på jobbet 30 tim eller prestera på 75%, men det får faktiskt ta den tid det tar!

Så nu försöker jag göra en lagom trevlig planering för den underbara månaden december - iallafall om man i lugn å ro hinner baka, pyssla, laga mat å det där andra som man vill göra inför en trevlig helg med familjen. Förra året var ju förutsättningarna annorlunda och det blev riktigt bra. Vi får se hur det går den här gången! Men med tanke på jul ska vi verkligen försöka bara göra det roliga å hoppa över så många måsten som nånsin är möjligt.

Snart får vi njuta av alla de vackra ljusen!


Så blev även detta ett positivt inlägg... Ja, varför inte?

Jag är alkoholist!

men jag missbrukar inte sprit utan energi

Jag har inte haft några ord, mycket har hänt de senaste veckorna och det mest fantastiska och väldigt förvirrande - jag har inte mått så här bra på under senaste 1 ½ åren!

Kursen vi höll gick precis så bra som jag hoppats - helt underbart!! Att under 5 dygn bara få fokusera på en enda sak; Basal Kroppskännedom, Basal kroppskännedom i Aktivitet och min egen inre process i detta. Det låter kanske som tre uppgifter och dessutom var jag ju en av kursledarna. Men det blir ändå bara EN sak - att jobba med BK kräver full närvaro i mig själv - när jag är närvarande i mig själv gör jag ett bra jobb/det bästa som är möjligt just den stunden. Så alltså blev veckan halvtids arbete och halvtid egen terapi. Att vara iväg en hel vecka på en ödslig kursgård, där maten är fixad, det finns inte ens en TV och dagen både börjar och slutar med meditation och däremellan en boster-dos av BK tillsammans med de duktigaste lärarna vi har på området i Sverige - det måste vara den optimala upplevelsen?!
Att det sedan gav en rejäl dos träningsvärk pga "om-möbleringen" i kroppen och dessutom förvirring i knoppen pga att de gamla referenserna inte gäller längre och de nya mönstren inte är stadiga, ja det är väl en del av förändringsmöjligheterna i livet.

Att komma så här nöjd, ovanligt pigg, men väldigt förvirrad till Företagshälsovården kändes konstigt - är jag frisk nu? hur länge håller detta? kommer jag nu bara inta de gamla mönstren å köra på? Jag litar inte på mitt eget omdöme/känsla för att hålla en "lagom-nivå".
Läkaren såg möjligheten att börja öka på arbetsmängden till 75% och ja, det kan nog gå, men oj vad skönt det hade varit att få vila ett tag på den här nivån och inte alltid jobba i uppförsbacke...
Beteendevetaren gav mig tydligt beröm för att jag gör allting på rätt sätt nu, men använder verkligen jämförelsen med en alkolist!
I min tanke kan jag se och förstå att jag gör bra saker för mig själv nu. Gränser har fått en helt ny innebörd och jag står stadigt I mig själv - bekanta säger att det syns på utsidan :-). Men samtidigt kan inte känslan bekräfta mig själv - jag KAN INTE KÄNNA vad som är "good-enough", jag måste ha mina yttre strukturer till detta!
Nu lever jag det liv som de flesta verkligen skulle må bra av (typ regelbunden aktivitet/vila, äter som en diabetiker, har inte flera bollar i luften samtidigt och har alltid obokade dagar i veckan) MEN den stora skillnaden för mig är att jag har inget alternativ!
Vi har pratat om den här liknelsen tidigare, men nu inser jag att det verkligen är så allvarligt - så länge jag gör bra saker för mig själv fungerar det bra, men när jag låter den lille djäveln på axeln få fritt spelrum så lurar han mig att dra iväg. Så nu får jag hålla honom i herrans tuckt å förmaning så kanske han tröttnar...
Att inse att jag är en missbrukare har väl en både bitter och sur smak, men genom att acceptera läget (tex genom att skriva det här) så ska jag nog kunna klara mig ganska bra utan större abstinens.



Som min guru och handledare säger:

Vi är alla människor på väg genom livet

Att vara snäll mot sig själv

Vilken fantastiskt skön dag det kan bli när man verkligen lyssnar på den inre rösten och gör det man verkligen behöver göra just idag!
I morses, halv 7, satt jag på cykeln in till stan för ett morgonpass Yoga. Kroppen var seg å motvillig, men övningarna var ändå sköna och jag förmådde att göra det på ett snällt sätt utifrån min kropp - inte försöka knevla in den i svåra postitioner och att faktiskt ta en extra vila mitt i. Jag var varken pigg eller alert när jag kom ut i regnet, men Lugn "just så här mår jag idag, varken mer eller mindre". Dessutom var jag nöjd över att jag kollat väderprognosen, som stämde väldigt bra ;-) regnet vräkte ner! Men som en sann seglare vet man hur man klär sig mot väta, å dessutom vet man att det är inte värre än att det torkar :-)
Förmiddagen tillbringades sedan med en väninna på stans anrika konditori. Där satt vi flera timmar å pratade om livets väsentligheter; alltså det som är riktigt viktigt - utan att jag gick igång, utan att hjärnan kokade i hopp om att lösa världsproblemen eller något annat intressant som den alltför ofta tråcklar in sig i.

Förutom en mycket skön känsla tog jag med ett radiotips med mig hem som jag sedan lyssnade på.

”Du sökte en människa, du köpte en vara, du är besviken.” En slutsats P1s reporter gör av den västerländska människans situation när hon läst Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Den slutliga sammanfattningen blir iallafall mer hoppfull; ”Vi ska vara rädda om vår längtan, våra drömmar och vi måste tro att människans värde är större än penningens.”

Man måste ju börja någonstanns - alltså med sig själv och sin egen vardag utifrån de faktiska värderingarna, inte utifrån att låta sig värderas enbart utifrån plånbokens storlek.  Har marknaden och tillväxten ett högre värde än människorna?

Väl hemma igen kunde jag dessutom njuta av att en manlig RUT varit på besök och det finns alla möjligheter för familjen att gå en lugn å skön helg tillmötes!

Veckans uppstimmade hjärna har nu lugnat ner sig :-)
och jag tänder mysiga ljus inne i höstrusket

Ha en skön helg!
/Pernilla

Att tillbringa livet i rullstol

Jag var på Företagshälsovården igår…

Även ett liv i rullstol kan vara ett gott liv! Men på ett annorlunda sätt än tidigare. Ibland kan jag ändå kliva ur den och gå några steg, glömma den bakom hörnet. Då glömmer både jag och min omgivning att den finns – då vill jag springa! Kanske jag tom klarar några springande steg och sen blir väldigt ledsen för skrubbsåren jag får när jag faller…

Sociala kontakter tar mest – alltså innebär semester en belastning för utmattade istället för vila och återhämtning – vilket innebär att när vardagen rullar på i sin gilla gång mellan arbete och hem, utan några utsvävningar på helgerna, då kostar det minst energi.

Hur ska jag då kunna träffa familj och vänner som bor på långt håll, när jag varken orkar åka dit eller orkar vara ”värdinna” vid besök?

Beteendevetaren på FHV tycker inte alls att det är konstigt att jag mår sämre efter semestern… andra trötta efter att varit bortresta en helg i ett par dagar, men som utmattad kanske jag är det i ett par veckor – hur tusan ska jag hitta ett sätt att stå ut med detta?? Det känns som jag inte kommer få göra någonting…

Jo, du ska hitta ett annorlunda sätt att leva ditt goda liv! Men hur det kommer se ut kan ingen förklara för mig, det kommer jag så småningom hitta själv.

Att inse och acceptera att jag troligtvis aldrig kommer återfå den energi och aktivitetsnivå jag haft känns tufft. Att verkligen sätta mig in i att jag har en kronisk sjukdom, ja i alla fall en kraftig allergi, det känns tufft. Typ som hästtjejen som får reda på att hon är så allergisk att hon aldrig mer får sätta sin fot i stallet.

Hon får mig att tänka till, över hur dålig jag verkligen är just nu jämfört med före semestern – jag inser att jag faktiskt försöker göra mer på jobbet nu än då, jag har själv trappat upp nivån för jag vill orka och kunna göra lite mer. Jag hatar väntelistor ;-) Så nästa vecka får jag boka in mer luft i jobbalmenackan igen så jag ger mig själv möjligheten att verkligen återhämta mig från semestern och sommaren, för att återigen kunna ta nya steg lite längre fram!

 

Även om jag skriver detta med sorg i hjärtat och tårarna rinner så kan jag ändå le och se framtiden med tillförsikt – har jag bara tålamod så kommer det fungera J

 

Berätta gärna för mig var man kan köpa tålamod!

Stora kramar Pernilla