Gurkmeja, here I come!

I förra veckan fick jag en tidning av en kollega; "Holone - gör modern hjärnforskning till livskonst". Det är en tidning som inriktar sig på forskning om kognitiv neurovetenskap och skriver om det på ett populärvetenskapligt sätt - nästan så man faktiskt förstår vad de menar ;-) En artikel handlar om "Mood Food" Att maten vi äter påverkar oss hur vi mår, ja det vet ju alla sen länge, men oftast mest med fokus på midjemått, kilo på vågen eller åderförkalkning. Här lyfter man fram att forskningen visar att maten även påverkar hur vi tänker och känner!
Det som gjorde störst intryck på mina barn när jag refererade detta vid matbordet vid söndagmiddan var testet med råttor som fick sockerdricka! De fick sötat dricksvatten motsvarande två burkar läsk om dan under sex veckor och därefter konstaterades att deras förmåga att tänka klart och minnas, starkt hade försämrats! Plötsligt var barnen inte alls lika intresserade av att tömma läskflaskorna som var kvar från lördagen...
Däremot gurkmeja och grönt te är ett par av de starkaste kandidaterna till "mood food". Återigen råttest, men dessa visar att symtom på stress och depression minskar och de blir smartare :-) Vilken tur att jag redan dricker massor av grönt Long Jing te direktimporterat från Kina!
För många år sen var jag till en naturläkare och fick en speciell kosthållning under en sommar. En av de tillskott den innehöll var 1 tsk gurkmeja om dan. Har ni provat äta gurkmeja i större mängder än lite krydda i maten? Det är ett strävt pulver som inte smakar gott och mitt enda sätt att få i mig det var utblandat i nån form av fil eller youghurt - jag har inte precis längtat efter det sen dess.
Men som min man sa; "Ska vi ha gurkmeja i all mat nu? Det brukar ju va så när du hittar nåt nytt." Men nä, riktigt så fanatisk har jag väl inte tänkt mig ;-) Vi kan väl börja med några indiska grytor - Är det nån som har några bra recept?

Minne, jag har tappat mitt minne

Ja, det är inte riktigt så muntert som det låter. Att minne å kognition påverkas av utmattning är ju allmänt känt, men det är ju inte roligare för det när det visar sig. Jag känner av det närmast dagligen, men ibland blir det tydligare än annars. Nu inför jul skickade jag ut ett julkort via mail till nära och kära. I år har dottern satt ihop en liten film om året som gått istället för mitt traditions enliga julbrev. Eftersom jag under senaste året skrivit i den här bloggen finns ju mycket av det som skett skrivet här, så jag bifogade adressen hit. Trodde jag! Sedan hörde ett par vänner av sig och undrade om det var nåt fel. Och oj, jag hade ju råkat skriva fel .com istället för .se. Ja sånt kan ju hända, jag skickade ett nytt mail till alla och skrev att det var ju lite klantigt att inte kunna sin egen bloggadress. Snart kom ett nytt mail, det funkar inte iallafall. Hm, jag var tvungen att fundera å gå in på bloggen å kolla... men jösses jag har ju noll koll... mitt i adressen har jag klämt in ett @ tecken - inte konstigt att det blev fel... Det låter säkert ganska harmlöst, men det är rätt jobbigt att inte kunna lita på sig själv. Säger någon att de har lämnat något till mig så har jag ofta ingen aning, när jag då inte hittar saken i fråga är det rätt svårt att bestrida att jag har rätt, jag vet ju faktiskt inte... Men å andra sidan, mina närmsta tycker kanske att det är skönt när jag får lägga mig platt, jag kan ju knappast ge mig in i samma diskussioner som tidigare ;-)

Mycket surr i huvudet = mycket ord

För ett tag sedan fick jag en så klok kommentar av en nära vän som läser min blogg. "Du behöver inte skriva så långa och välformulerade inlägg. Man får skriva bara Nu mår jag skit!eller så." Men jag har ju så mycket som surrar i huvudet och vill ut! Ibland blir det nog lite mycket för dem runt omkring så då är det kanske tur att jag får formulera mig i text i stället ;-)

Har ungefär 10 utkast påbörjade, finns så mycket tankar att skriva om... De flesta är tillbakablickar på året som gick, hur det verkligen var i somras när jag mådde som sämst, men det är svårt att faktiskt minnas och få ihop det hela... I och för sig är det ju bra att leva i nuet, men det är en konstig känsla att jag redan tappat den direkta känslan över hur det var och hur det kändes i kroppen, fast att det då var så starkt. Konstruktionen människan är verkligen otrolig!

Den här gången blev det ett något kortare inlägg :-)