Ja, att göra lagom mycket i den underbara maj, det är alltid svårt - så även denna gång! Inser att jag ökat tempot under senaste veckorna utan att riktigt själv vara fullt medveten om det... först nu när återhämtningen inte riktigt räcker till blir jag efterklok och ser att jag tagit lite för stora kliv. Det som ändå känns bra är att insikten kommer ganska snabbt och jag ser möjilgheter att lösa det på annat sätt. Bland annat har jag ökat patientantalet på jobbet, men jag har dubblerat på en gång istället för att smyga i små halvsteg, så backa lite till nästa vecka behövs. Samtidigt har ju vädret varit fantastiskt och jag har tillbringat så mycket tid som möjligt i trädgården. Där trivs jag ju utmärkt och får bra träning på alla sätt, men om det blir för mycket tid där, ja, då går jag ju över gränsen iallafall...
Här om dagen fick jag ett jättehärligt mail av min kusin som så himla bra beskriver det jag ständigt försöker göra - att njuta av Nuet!och bloggen är ett sätt att skriva om det. Med hennes tillåtelse delar jag med mig av detta och hoppas att ni också tar alla tänkbara tillfällen att njuta av nuet - men det kan krävas en hel del träning:-)
"Hej vänner!
Nu har jag läst en väldigt speciell bok, Le sel de la vie av Françoise Héritier, men den har inte nâgon egentlig handling. Det är bara en massa meningar som följer pâ varandra, men alla är ett uttryck för livets saltkorn, man skulle kunna säga guldkorn men dâ betyder det nog bara det fina och vackra i livet. Med saltkorn menas det som sätter piff pâ livet i bâde bra och dâlig mening. Eller snarare att man lyckas se det som är bra även i dâliga saker. Det bästa är att man kan göra det själv; skriva ner meningar om ens eget livs saltkorn. Försök själv!
Har just kommit hem frân Sverige sâ jag tänkte skriva om det bara för att visa hur ni kan sätta igâng:
En röd stuga pâ en kulle, att se och njuta av under 3 dagar, ett mer än 100-ârigt ask -träd som skyddar stugan, grönt frodigt gräs, högt grönt frodigt gräs som behöver klippas, en blick över en spegelblank sjö, en domherre röd vid fâgelbadet, det susar i träden, det kvittrar av alla slags fâglar som jag skulle vilja känna igen, en liten kall vindil och jag ryser, vitsipporna som prunkar i alla vrâr där inte gräsklipparen varit, smâ fina violer som lyser i gräset, en kaffedoft, kaffet som sakta gâr igenom filtret och droppar ner i kaffekannan, en kanelbulle, en vaniljdröm och med en suck känna igen de underbara smakerna av kaffe med fika som bara finns pâ landet, att känna solen i ansiktet och njuta den första solvärmen, molnen som sakta glider förbi, höra hur gräsklipparen förs fram av en stolt stugägare, se älgen pâ Sven-Eriks äng, ana fiskarna i den kalla men klara sjön, skala och koka rabarber kräm mums sâ gott,..…..osv.
Sâ där kan man hâlla pâ hur länge som helst, men det som är underbart är att ta fram de skrivna arken efter nâgra veckor och läsa det, dâ kommer allt tillbaka och man känner sig väldigt levande.
Grundtanken är väl att världen runt omkring oss existerar genom vâra sinnen, innan den existerar pâ ett välordnat sätt i vâr tankevärld och vi borde kanske till varje pris försöka ha kvar denna förmâga att känna och uppfatta världen med vâra sinnen: att se, höra, observera, lyssna, röra vid, krama, lukta, sniffa,smaka, ha en god iakttagelseförmâga för allt och alla, och för livet.
Hoppas ni fâr en trevlig skrivstund."
Tyvärr lyckades jag inte med överföringen av hennes bilder så ni får hålla till godo med några av mina;-)
Ha ett skönt slut på majmånad, trots att det verkar klart kallare än tidigare!
/Pernilla
