Ibland kanske skillnaden inte är så stor om jag jämför och ibland är den oändlig. Jag är inte så många timmar på jobbet nu heller och jag vet verlkligen inte hur det kommer bli, men mina känslor är helt annorlunda. Jag skäms inte över att jag är sjuk utan "det är som det är". Så här blev mitt liv och jag har tillförsikt över att det är och kommer bli bra!
Att inte börja jobba igen när alla andra gör det...
Under sommaren 2011 rullade det på på nåt sätt. När alla andra också är lediga kommer inga frågor om jobb, man kan ta det lugnt utan dåligt samvete, och vardagssysslor kan man lösa tillsammans (eller snarare av någon annan...). Men plötsligt var sommarlovet slut, alla återvände till jobb och skolor, men INTE JAG! Plötsligt blev det så mycket tydligare igen att jag inte var frisk och funderingarna kom så klart om hur det skulle bli...
Ett stort stöd och tröst just då var alla de hälsningar som kom; Arbetskamrater som saknade mig och vänner som uppmuntrade på många olika sätt! Det var oerhört betydelsefullt, både med insikten att jag faktiskt var saknad - inte först för de prestationer jag brukar göra utan för min egen skull, och också förståelsen från alla.
Jag skrev om detta på alla hjärtans dag - och återigen ett Stort, Stort TACK för att ni finns, ni är SÅ betydelsefulla!
Långt senare tror jag insikten kom för både mig och min man - för honom var det skönt att få återvända till jobbet och slippa lite av allt det ansvar han haft under sommaren...
Tack älskade make för att du finns vid min sida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar