Att dras med i familjens tempo

Senaste veckorna har varit riktigt sköna, nästan känt mig "normal". Har jobbat mina timmar, kännt att jag kunnat göra lite nytta när jag är där och väl hemma, efter några timmars vila, har jag orkat fixa middag eller så. Detta har ju också fått mig att börja fundera lite framåt, men vet ju att det är Nuet som gäller...
I helgen blev jag tydligt varse detta. Lördagen var fullbokad för övriga familjemedlemmar och jag ställde upp med Pernillas taxiservice ;-) Men efter tre vändor till ishallen och en annan till kalas, så missade jag en "beställning"... Jag hade lovat köra dottern från ishallen till hennes kompis för att hon skulle slippa gå i -14 graders kyla och det dessutom sammanföll med kalaskörningen. Nöjd att ha fått killarna på plats siktade jag nu på bästa väninnans middagsbord och sedan TV-soffa för några timmars skön samvaro. Precis när jag kliver ur bilen utanför väninnans hus ringer telefonen - vad nu då??? Hjälp! Dottern har redan väntat 10 minuter ute i kylan och undrar vart jag är... Med mycket dåligt samvete kör jag snabbt (lite över hastighetsgränsen kanske) till ishallen igen. En iskall dotter med stort tålamod väntar snällt. FÖRLÅT!!
Sedan återstod bara kalashämtning mitt i Melodifestivalen, maken kom hem med hjälp av kompis och han kunde sedan överta nattens sista körning, puh...

Söndagen skulle familjen tillbringa hemma (blev bara en körning till/från ishallen :-) och maken ville nu vara effektiv. Hm, känner att det brukar vara jag som intar den rollen... Så när både disk- och tvättmaskin snurrar, han är ute i förrådet och fixar med skidor, frysen är tömd för avfrostning så är jag väldigt nöjd att det tar tid att frosta av frysen... jag kan ligga på sängen och vila tills jag hör isbitarna eller snarare isschoken (hur det nu stavas?) ramla loss!
Det är när det snurrar på runt omkring mig som jag märker hur känslig jag faktiskt är och tur är kanske det? Annars finns ju risk att jag hade kört på?? Idag är iallafall måndag förmiddag och huset är tyst, nu ska jag ta en lugn vinterpromenad före lunch - såå skönt!
/Pernilla

Måste bara dela med mig: Vinterpromenaden var fantastisk! Snön knarrade, solen strålade, småfåglarna kvittrade, hackspetten jobbade, kråkan kraxade och det var stilla och lugnt i bokskogen - det är underbart att leva!