Fånga tillfället när det dyker upp

De senaste veckorna har varit tuffa och att vara mindful och hitta acceptans har bara gått på ytan. Hur ska det vara möjligt att på djupet acceptera att jag är så här dålig av yttre påfrestning och att acceptera att jag har en kronisk sjukdom att leva med? Min inre bild som pigg, duktig och aktiv måste omkonstrueras, men hur den och framtiden kan ta sig ut har jag ingen aning om. Hjärnan vet att detta är en övergångsfas, jag måste bara igenom den, men hjärtat är på väg att ge upp... Jag vill inte kämpa mer, jag vill fungera som vanligt!
Här om dagen fick jag lära mig ett nytt ord "ubåt" - vadå nytt? Jo i en ny bemärkelse. En bekant berättade att hon är en typisk ubåt som alltid vill på djupet när det gäller känslor, förklaringar å så. Det här att vara känslomässigt begåvad är verkligen dubbelt, jag hittade ordet "starkskör" i en bok och tyckte det lät rätt passande. Men just nu skulle jag tycka bättre om att vara lite mer "teflontyp" istället ;-)

Som jag pratat om många gånger är Basal Kroppskännedom något jag verkligen tror på; både i min yrkesutövning och som egenterapi, men ju sämre jag mår desto svårare är det att träna själv. I förra veckan var jag på handledning. Egentligen är det patienthandledning, men eftersom jag vet att jag mår så gott av det för egen del så var jag där. Efteråt satt jag och Ingrid kvar ett par timmar och pratade om mitt läge just nu. Hon känner mig väl sen många år och det är en enorm trygghet. Hon gav mig ett suveränt erbjudande; att nästa vecka komma till Kristianstad och delta i den BK-kurs hon håller då. Men överenskommelsen är att jag bara gör det helt utifrån vad som känns okej för mig - jag deltar på det jag orkar och tränar på att låta bli om kroppen säger så. Att åka iväg, bo borta och ingå i ett sammanhang med delvis okända människor kräver ju en hel del energi, men jag tror verkligen att det är värt det. Att få fem dagar då jag bara fokuserar på att få min kropp och knopp i balans hoppas jag är den ultimata återhämtningen just nu. Det här kanske kan vara en del av den ubåtsresa jag måste ut på nu...

Idag vaknade jag vid 6-tiden av att jag slog pannan i nattduksbordet! Klantigt, ja, ja vet och en pytteliten bula blev det också, MEN det gjorde att jag kom upp ur sängen och insåg att solen sken och det var underbart försommarväder - mycket bättre än prognosen visat! Detta bäddade för en fantastiskt skön start på dagen: En stilla morgonpromenad genom bokskogen, där vitsipporna breder ut sig på marken, solens strålar letar sig ner mellan de nyutslagna löven och fåglarnas orkester spelar högt. Mungiporna letar sig spontant uppåt och livet det är just nu :-)


Hoppas ni njuter av den fantastiska våren som bara exploderar just nu!
Kram Pernilla