Jag vet precis när det hände. Inte mitt uppe i ett viktigt möte eller under tentaskrivningen, utan under Kristihimmelsfärdshelgen - då när jag skulle ha 5 dagars ledigt och äntligen få vila efter en sannslös vårtermin. Vädret var underbart, vi hade jättetrevligt besök av min syster med familj (som dessutom ville slå två flugor på smällen och därför bodde i sin husvagn på närmsta campingen, så jag behövde inte ens stå för frukost ;-) På lördagen skulle vi alla se på min dotter och hennes bästa kompis när de var med på Dansuppvisning i Konserthuset. Innan dess hade jag förmånen att ta med min 8-åriga systerdotter och gå på stan, bara hon och jag, jättemysigt, men jag vet att jag kände mig stressad över tiden vi hade att passa - fast det egentligen inte var stressigt... Väl i Konserthuset var dansmusiken hög och pumpade ur högtalarna. Efter ett litet tag kunde jag inte alls koncentrera mig på dansen utan väntade bara på numret med min dotter, så att vi snart skulle få gå... För varje takt rann all ork ur kroppen utan att jag då förstod vad som hände. När vi sedan samlades utanför frågade min bästa vän hur jag mådde och då visste jag - Nu är det kört! Jag kände alltför väl igen känslan, men jag kunde väl aldrig drömma om att den skulle hålla i sig längre än de närmsta dagarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar