Redan att vara hemma från jobbet ett par dar tog verkligen emot, men det var ju bara två arbetsdagar innan vi skulle på student hos äldsta kusinen, så okej då. Så jag och barnen tog tåget för att få njuta av skönt umgänge med släkten och bli omhändertagna av svärföräldrarna några dar. Det jag främst minns från de där dagarna är den konstiga dubbla känslan; ena stunden ganska som vanligt, nästa helt konstig. Det bara kröp i kroppen och det gick inte alls att slappna av, inte ens njuta i solstolen i det härliga vädret eller sova en stund i skuggan. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen...
I efterhand kan jag väl anta att jag fortsatte ta ut på energikontot fast det redan var övertrasserat. Att ta sig in i Stockholmsvimlet, titta på och gratta studenten och sen på fest med släkt och vänner man inte träffat på länge det är ju så klart ett ganska stort uttag, men som fungerade för att jag ville och inte kände efter. Att dagen efteråt då var värsta baksmällan (utan större intag av alkohol) är så här långt i efterhand inte svårt att förstå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar