Försvaret får jobba hårt

Efter den tuffa attacken som slog till i onsdags började försvaret kraftsamla för motangrepp under natten till torsdagen. Torsdagen tillbringades under täcket, helst sovandes för att ge försvaret full möjlighet att göra sitt jobb på bästa sätt, å det verkade fungera rätt bra - feberdimmorna har släppt idag och jag har till och med skrotat runt en liten stund ute i trädgården. Väl därute hoppades jag i och för sig att ingen skulle se mig på närmare håll - ork till dusch det fanns inte ;-)

Maken var tillbaka på jobbet idag, kände sig inte "frisk" men "orkade" inte vara hemma längre... Tillsammans konstaterade vi nu i kväll att en influensa är väl det närmsta man kan beskriva känslan av "utmattningsproblematik" - så trött å sänkt man kan vara några dagar eller tom nån vecka, den känslan kan man vid utmattning ha i månader eller tom år. Just nu är det iallafall skönt att konstatera att jag inte går runt med "influensatrötthet" för jämnan, utan bara vid enstaka tillfälle då jag gått över mina gränser.

På facebook fick jag frågan om jag skulle strida med eller mot - en himla bra fråga som jag nog faktiskt kan svara på "med". Vet inte om jag någonsin tagit några sjukdagar så här lugnt (hoppas nu inte jag får igen detta med en riktigt långdragen o seg förkylning som inte tänker släppa taget). Jag har kunnat betrakta striden i kroppen med ro, ganska fashinerande faktiskt, och vet ju att detta handlar bara om några få dagar i mitt liv. För är det något jag lärt mig vid det här laget

"Livet blir inte som man tänkt sig, det blir som det blir."