Plötsligt var vi hemma igen, mannen hade satt klockan och var iväg till jobbet innan vi andra fattat att det var morgon och igår var det så min tur. Jag trodde inte det var så stor grej att gå till jobbet igen, jag ska ju bara börja med "social träning" som Försäkringskassan kallar det. Tanken är att jag ska börja med att gå till jobbet nån timma ett par dar i veckan för att göra mig hemmastadd, hitta ett bra sätt att ta mig dit, hitta i lokalerna osv. Ja det låter kanske inte så svårt, men oron och ångesten över hur det FAKTISKT ska gå att hitta ett långsiktigt hållbart sätt att jobba den bubblar under ytan hela tiden.
På söndagkvällen hade vi kära vänner här på middag; matlagning, trevliga samtal, många personer och dessutom en kopp kaffe - när jag gick å la mig var jag inte precis nedvarvad... Det tog många timmar att somna...
Under sommaren har det uppkommit ett nytt första varningstecken - ticks i vänster ögonlock - så när vänster ögat inte är lugnt å stilla så vet jag att det är dax att jobba med mina nedvarvande strategier! Under måndagen hoppade ögat konstant! Inte minst när jag samtalade med chefen om läget på arbetsplatsen, insåg att jag inte har nån riktig vikarie och att det är full rulle som vanligt.
Innerst inne vet jag att även jobbet kommer lösa sig, det har ju gått ganska bra med övriga delar av livet så självklart kommer vi hitta sätt för detta också, men det där att jag inte har någon bild för hur det kan se ut, ja det stör friden.
Igår kväll var jag iallafall på terminens första yogapass och nu har jag sovit 10 timmar på raken! Nu fortsätter jag att ta en dag i taget, då vet jag ju att det går bra :-)
Förresten, hoppas att solen inte bestämt sig för att det är höst riktigt ännu, den har ju varit skymd av lite väl många regnmoln senaste dagarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar