Idag har jag varit på sonens skolavslutning. I år, precis som alla tidigare år, var det en helt underbar tillställning där skolans alla 200 elever, från F-klass till nior, sjunger, dansar och uppträder. Det innebär också att det blir mycket känslor, inte som förra året, men iallafall. När de sjunger vackert om livets gång så griper det tag i hjärtat och just nu har jag väldigt svårt att hantera detta... känslan bara väller över mig och jag får hålla i allt jag kan för att inte börja stortjuta - å då menar jag inte att fälla en liten rörd tår utan att verkligen bryta ihop!
Här en bild från tidigare sommarfest och solen skiner som den gjort ALLA år på deras skolavslutning! Tårtkalaset har alltid kunnat hållas ute i solskenet :-)
Senaste veckan har varit väldigt varierande; ena dan kan jag njuta fullt ut av sommar och "ledighet" och nästa är det hur tungt som helst. I måndags var jag ute och seglade med dotterns klass och jag var helnöjd med mitt eget engagemang som var väldigt lågt ;-) Jag reflekterade över min nya tanke, istället för "Var gör jag mest nytta/behövs jag bäst?" Så kunde jag tänka "Vad är minst jobbigt/vill jag helst göra?" Så det var en underbar dag, självklart jobbigt, sov ett par timmar när jag kom hem på em, men verkligen värt det! På vardagarna här hemma försöker jag göra någon timma med arbetsliknande arbete, tex vid datorn, ringa lite samtal eller så. Igår kväll genomförde jag första intervjun i vårt uppsatsarbete! Det var jättekul och det känns så härligt att vara igång, men det känns väldigt tydligt att jag måste ransonera krafterna och dela upp arbetet i mycket små stycken.
Nu har jag också helt nyligen trappat ut medicinerna, kanske är det också det som gör mig extra gråtmild - hoppas det, för då borde det bli bättre om några dar.
Förra veckan var jag också å träffade en kär vän som har mycket lång erfarenhet av liknande problem som jag lever med. Hon är en bra förebild för mig, att det går att leva bra trots allt, samtidigt blir det tydligt att detta med största sannolikhet inte bara är över imorgon... Jag fick några bra artiklar av henne från Läkartidningen och en hemsida från Göteborgs universitet om Mental trötthet (forskningsartiklarna finns också där om du är nyfiken på att läsa). Det är tungt att känna igen sig i nästan alla av dessa symtom, men kanske är det bra att hitta en så exakt diagnos som möjilgt för att komma vidare. På måndag är det dax för nästa stora Avstämningsmöte med läkare, arbetsgivare och Försäkringskassa. Då är det meningen att vi ska hitta någon form av långsiktig planering... Jag bävar...
Men nu tänker jag ge mig ut till seglingen, kanske seglar jag. I vilket fall hoppas jag på lite ny energi och bara sköna tankar!!
Ha det gott! /Pernilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar