Ayurveda för kropp och själ

... så heter en bok som jag inte läst, men gårdagens inspirerande föreläsare pratade om. Ayurveda betyder "läran om livet". Det är så spännande att höra hur mänskligheten i många tusen år haft kunskap om hur vi behöver leva för att må så bra som möjligt. Samtidigt är det intressant att reflektera över den västerländska medicinen som försökt lösa gåtan genom att dela upp människan och naturen i dess beståndsdelar och där i hitta varje dels lösning istället för att i första hand se till sambanden mellan delarna. Men kanske är det så att "1900-talet var detaljernas århundrade och 2000-talet är helhetens" som min optimistiska handledare och guru uttrycker det när vi till viss del jobbar mot de ingrodda föreställningarna och medicinens hierarkiernas föreställningar. Oavsett om man lyssnar till den indiska filosofin i ayurveda eller den traditionella kinesiska medicinen så utgår man från att allt i naturen, där människan är en självklar del, behöver vara i balans.
Ni vet det där med balans, som låter så skenbart enkelt, men nog är hela livets gåta att lösa. När vi som ayurvedan säger börjar med att utgå från att varje människa är helt unik och lyssnar på vår kropp och inre förutsättningar så ökar chansen att vi hittar nuets balans. Det som är det svåra är att det inte finns några "quick fix" som vi västerländska människor hela tiden söker och tror det är möjligt att finna - tålamod är så jobbigt ;-)

Att göra ett litet självtest i den ayurvediska indelningen utifrån sina egna unika egenskaper är ju rätt spännande. För min del är det inte alls förvånande att det är "pitta" - eldelementet som är rådande för min del. När man dessutom betänker att en kraftig obalans för "pitta" kan leda till utbrändhet, så, ja, då går det alltför lätt ihop sig...  Utgångsläget är att vi alla och allt runt omkring oss består av fem element indelade i tre "doshor" där var och en har sin unika sammansättning, med vanligen ett eller två av dem som är dominerande, men måste ligga i balans för hälsa. Alltså är inget av dem bättre eller sämre och vi behöver alla. Så när jag nu lyssnar på den här föreläsningen och funderar på allt jag gjort under senaste åren för att hitta min balans då ser jag ju att jag kommit ganska långt; dels en hel del insikt om min "eld" och dess möjligheter och hinder och dels för att få in en hel del av "Kapha" jordelementet, som handlar om lugn och stabilitet.
Och som jag alltid tror på, ju mer vi lär känna oss själva desto större chans har vi att ta hänsyn till våra unika förutsättningar och behov och därmed leva utifrån det. Att sedan vårt samhälle inte är i balans utan så "pitta" dominerat att det snart håller på att välta överstyr, det underlättar ju inte precis när man själv har mycket av de egenskaperna...

Att jag inte skrivit på länge kanske är för att jag faktiskt fått in lite mer av "kapha"??? Det har varit väldigt lugnt sen vi kom hem från fjällen, först tog det någon vecka att återhämta sig och sedan har det hänt så lite upphetsande saker som möjligt i vardagen. Det mest spännande som hänt är kanske att jag upptäckt ljudböcker, men det återkommer jag till :-) Så, då borde väl allt vara bra? Ja, kanske, men ändå blir jag så tveksam. Visst är det lugnt och skönt när vardagen går sin gilla gång och inga överraskningar rubbar rytmen. Men samtidigt är det nåt inuti som känns konstigt, är det bara ovanan? Eller kanske som när jag försökte förklara detta för min läkare, han blev arg/frustrerad och tyckte att jag inte kunde unna mig att njuta av lite lugn... Ja, ja, det där besöket är en hel historia för sig, men jag tror nog att vi främst pratade förbi varandra...

Nej, kanske är det min eld som jag nu försöker kväva som gör sig påmind - inte heller detta kan nog vara min balans. Men hur jag kan göra för att låta elden brinna precis lagom kraftigt, den frågan har jag inte löst på långa vägar.

Kanske är det också väntan som kryper i kroppen? Väntan på våren!

Den snötäckta rabatten ovan såg ut så här för ett år sedan
Men jämför jag med min eld då, ja, då var det väl knappt lite glöd

Men den som väntar på något gott...                

/Pernilla