Jag har inte haft några ord, mycket har hänt de senaste veckorna och det mest fantastiska och väldigt förvirrande - jag har inte mått så här bra på under senaste 1 ½ åren!
Kursen vi höll gick precis så bra som jag hoppats - helt underbart!! Att under 5 dygn bara få fokusera på en enda sak; Basal Kroppskännedom, Basal kroppskännedom i Aktivitet och min egen inre process i detta. Det låter kanske som tre uppgifter och dessutom var jag ju en av kursledarna. Men det blir ändå bara EN sak - att jobba med BK kräver full närvaro i mig själv - när jag är närvarande i mig själv gör jag ett bra jobb/det bästa som är möjligt just den stunden. Så alltså blev veckan halvtids arbete och halvtid egen terapi. Att vara iväg en hel vecka på en ödslig kursgård, där maten är fixad, det finns inte ens en TV och dagen både börjar och slutar med meditation och däremellan en boster-dos av BK tillsammans med de duktigaste lärarna vi har på området i Sverige - det måste vara den optimala upplevelsen?!
Att det sedan gav en rejäl dos träningsvärk pga "om-möbleringen" i kroppen och dessutom förvirring i knoppen pga att de gamla referenserna inte gäller längre och de nya mönstren inte är stadiga, ja det är väl en del av förändringsmöjligheterna i livet.
Att komma så här nöjd, ovanligt pigg, men väldigt förvirrad till Företagshälsovården kändes konstigt - är jag frisk nu? hur länge håller detta? kommer jag nu bara inta de gamla mönstren å köra på? Jag litar inte på mitt eget omdöme/känsla för att hålla en "lagom-nivå".
Läkaren såg möjligheten att börja öka på arbetsmängden till 75% och ja, det kan nog gå, men oj vad skönt det hade varit att få vila ett tag på den här nivån och inte alltid jobba i uppförsbacke...
Beteendevetaren gav mig tydligt beröm för att jag gör allting på rätt sätt nu, men använder verkligen jämförelsen med en alkolist!
I min tanke kan jag se och förstå att jag gör bra saker för mig själv nu. Gränser har fått en helt ny innebörd och jag står stadigt I mig själv - bekanta säger att det syns på utsidan :-). Men samtidigt kan inte känslan bekräfta mig själv - jag KAN INTE KÄNNA vad som är "good-enough", jag måste ha mina yttre strukturer till detta!
Nu lever jag det liv som de flesta verkligen skulle må bra av (typ regelbunden aktivitet/vila, äter som en diabetiker, har inte flera bollar i luften samtidigt och har alltid obokade dagar i veckan) MEN den stora skillnaden för mig är att jag har inget alternativ!
Vi har pratat om den här liknelsen tidigare, men nu inser jag att det verkligen är så allvarligt - så länge jag gör bra saker för mig själv fungerar det bra, men när jag låter den lille djäveln på axeln få fritt spelrum så lurar han mig att dra iväg. Så nu får jag hålla honom i herrans tuckt å förmaning så kanske han tröttnar...
Att inse att jag är en missbrukare har väl en både bitter och sur smak, men genom att acceptera läget (tex genom att skriva det här) så ska jag nog kunna klara mig ganska bra utan större abstinens.
Som min guru och handledare säger:
Vi är alla människor på
väg genom livet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar