9 - Stunden då jag hittade mina ben

Hittade ytterligare ett par inlägg jag skrivit tidigare om processen under första halvåret - då innan jag startade bloggen. Ni kan säkert fatta hur skönt det känns att läsa detta nu när jag snart ska hoppa på tåget för att hålla min tredje kurs i BK i Aktivitet!

slutet av augusti 2011

En stor sorg var att inse att jag inte skulle klara hålla någon kurs i oktober 2011 - vi hade ju planerat premiären av vår nya metod - Basal Kroppskännedom i aktivitet - och denna möjlighet att jag skulle få hålla kurs tillsammans med min egen guru och handledare kändes ju som en ynnest som jag nu skulle sumpa... Så med en tung känsla ringde jag för att meddela läget. Tänk er då min förvåning och så klart, lättnad, när hon säger;" Ja så kan livet vara. Vi får ta premiären nästa år istället, jag har redan bokat in den kursveckan i almanackan." Det var kanske en av de första insikterna om att man kan säga Nej för stunden till något man gärna vill, utan att det för den saken är helt kört...

Några dagar senare ringer hon upp igen och undrar om jag vill delta i den tredagars BK-kurs de ska hålla om ett par veckor - bara för min egen skull! Dessutom var min uppgift att verkligen avgränsa och inte delta i allt...
Det blev tre fantastiska dagar, jobbiga, smärtsamma och välgörande! Det var en intressant insikt att jag hade kopplat bort kontakten med kroppen fullständigt - när jag åkte dit hade jag inte ont nånstans, ganska snart skrek och värkte kroppen och insikten kom hur långt från min inre balans jag tagit mig... Varför det gjorde så ont - jo vid "ommöbleringen" för att hitta tillbaka till min hållning och närvaro I mig själv belastas strukturerna på ovant sätt - de nya mönstren bär inte ännu och de gamla är lämnade för alltid.
Så efter ett par dar hade jag fått ny kontakt med mina ben och insikten hade återvänt "de kan bära mig genom livet!" Men oj så mycket träning som återstod...