Den 7 december har jag varit sjukskriven 2½ år, alltså är det slut på rätten till sjukpenning då! Oavsett om man är helt sjukskriven, jobbar deltid, fortfarande är sjuk så är det slut och man slussas över till Arbetsförmedlingen. Eftersom jag väljer att se livet så mycket som möjligt från den positiva sidan har jag sett fram mot vilka möjligheter som skulle kunna uppkomma med detta. Tack vare mitt jobb är jag ju väl medveten om reglerna och också tänket bakom dem - att öppna synfältet för att se om det finns andra möjligheter/annat arbete på arbetsmarknaden som jag skulle kunna utföra bättre/mer av trots att jag inte är frisk. Ja, tänk om någon med andra "glasögon" på sig kan upptäcka nya tankebanor som inte hittills är tänkta - se vart mina nuvarande förmågor matchas bättre än just där jag jobbar nu.
Ibland är det tydligen bara naivt att se möjligheter, eller??
Idag har jag varit på "överlämningsmöte" mellan FK och Af. Min chef prioriterade också att vara med, för att se vad de hade att säga och hur upplägget av deras insatser skulle se ut närmsta månaderna. Men det var tydligen ytterligare ett "waste om time" för sammanfattningen av mötet är = 3 månaders karenstid innan man har rätt att ansöka om sjukpenning igen. Efter viss påtryckning från oss sa Af-handläggaren att hon skulle ta med till deras planeringsmöte förfrågan om bedömning av arbetspsykolog och kanske också av arbetsterapeut, men väntetiden till arbetspsykolog var lång, närmare 6 månader! och då måste jag var inskriven på Af för att få möjlighet till deras resurser. Första utgångsläget är alltså att jag ska få a-kassa i mer än ett halvt år för att få till en bedömning - varje månad med a-kassa kommer jag förlora ytterligare ca 2500 kr jämfört med en redan låg sjukpenning och detta bara för att de inte har resurser att göra insatserna när de utlovas att det ska ske!
Vad är det för jäkla samhälle vi har i Sverige 2013?
- Den som är sjuk är bara arbetsskygg och gillar få bidrag istället, eller? Visst finns det en poäng i att långa sjukskrivningsperioder utan rehabiliteringsinsatser är dåliga för människor, MEN om insatser är gjorda men förbättring tar tid, blir man då friskare av att slussas runt bland myndigheter?
- Myndigheter där handläggarna själva inte tror på att insatserna ska göra någon skillnad, för inga insatser kommer ju egentligen att ske.
- Regeringen verkar ju också tro att arbetsförmågan ökar om den ekonomiska otryggheten ökar - tänk om livet vore så enkelt! Tack och lov att jag har en make med hederlig kommunal lärarlön = mat för dagen och tak över huvudet behöver jag inte oroa mig över, men vi har fått förklara för barnen att nån skön skidsemester blir det knappast den här vintern!
Nu ska jag ringa en före detta arbetskamrat och vän som är arbetsterapeut på Arbetsförmedlingen och som jag brukar prata med angående patienter, nu får vi diskutera om hon kan se några möjligheter i min situation...
Det kanske kan komma något positivt ur detta också? Den som lever får se ;-)
Det är så många saker som är tokiga med det här men just det där att runtslussning mellan olika myndigheter tär ohyggligt på den som är utmattad är väl en av de sakerna jag undrar om ansvariga politiker är medvetna om. Hoppas du hittar någon väg för att hantera den här situationen!
SvaraRadera