Oktober

Nu har kroppen rätat upp sig och livet känns helt okej igen. Första frosten är nära, himlen höstigt blå och bladen glöder underbart. Månaden bjuder på nya utmaningar, både i helgen som gick och kommande veckor. I måndags fyllde sonen 12 år och vi hade besök av både föräldrar och svärföräldrar som bodde över några dagar. Som jag tidigare skrivit är sociala tillställningar trevligt, men jobbiga och vi hade tillsammans funderat över hur vi behövde göra för att det inte skulle bli för jobbigt. Middagarna fick gästerna stå för... och själv sov jag i husvagnen på gården för att ha möjlighet att komma ifrån om jag behövde. Förutom att gästerna säkert inte tyckte att jag var på världens bästa humör, (blir ju lättretlig när jag är trött) så var jag positivt överraskad att jag inte var helt slut när helgen passerat.
Kommande veckor är utmanande på jobbet. Schemat börjar nu bli fullt och jag behöver planera in luft i systemet, framförallt för att ha utrymme till allt det som dyker upp som inte är bokat... mina marginaler för sånt är små och känslan av stress kommer lätt.
Men nu är det dax för nya spännande utmaningar - som jag ska göra på annorlunda sätt än tidigare! Alltså inte dyka in i med huvudet före och uppleva så mycket som möjligt av allt som kommer i min väg... jag måste nog bli lite "tråkigare", mindre social, å framförallt inte prata så mycket - då kanske tankesnurret håller sig i schack...
Så först åker vi till Norrköping två dagar. Kursschemat där är väldigt oeffektivt upplagt - det passar mig perfekt :-) Och övernattning och maffig hotellfrukost på Grand gör ju inte saken sämre.
Sen, sen är det dax för årets händelse! Den 22-26 okt så går vår kurs av stapeln i norra Skåne. Det blir fem dygns internat med fullständig närvaro och fokus enbart på oss själva och ämnet. Dagarna startar och avslutas med meditation, lite föreläsningar och gruppsamtal, men allra mest träning. Träning av kroppskännedomsövningar som man sedan ska omsätta i praktiska aktiviteter - vi ska baka, kratta, dra lakan, stryka, spela spel och baka igen. Låter det knepigt, kanske, men vi kommer känna in varje rörelse i kroppen, prova energibesparande, skonsamma rörelser, reflektera och analysera - Nördigt? Ja självklart! Det ska bli såå kul! MEN jag jobbar bara halvtid och det gäller nu också, så min stora utmaning blir att inte delta i allt och fundera över vilka moment som jag kan få återhämtning av och vilka som kostar mer energi från mig.


Återkommer med rapport om hur det går
/Pernilla

Tänk vad ett litet piller kan göra...

Senaste veckan har jag bytt mediciner, från en som mer verkar mot depression till en som mer fokuserar på trötthet - undra hur de vet vad de ska göra?
Att det kan vara riktigt kämpigt att påbörja sån här medicinering har jag hört många gånger och fick också uppleva i höstas, men sedan har det funkat hur bra som helst. Nu fick jag rådet att börja i samband med en helg, ifall jag skulle bli yr eller så, men annars skulle det inte vara några större problem, inte alls som när man påbörjar behandling. Helgen gick hur bra som helst å optimistisk som jag är (läkarn konstaterade att nån depression har jag inte), trodde jag det hela var klart för att bara invänta de positiva effekterna... Men ack vad jag bedrog mig!
Veckan har varit tuff på jobbet - räcker att det blir någon dag med lite extra hög belastning; ett möte som drar ut på tiden, en patient som är extra svår att hjälpa eller så. Detta innebär ju ofta att det är merjobb fler dagar framöver; kontakter med läkare, bokande av tider, försöka klämma in något lite snabbt osv. Så när jag i fredags var totalt övertrött trodde jag det berodde på mitt dåliga sätt att hantera minsta lilla stressade situation å till och med ta med mig patienterna in i drömmarna... Detta trots att jag hoppade över kick-offen! Lördagen var jag som en sombie, men det var ju inte så konstigt, jag hade ju knappt sovit. När sedan söndagen kom å jag bara mådde sämre, trots god sömn, då trodde jag att jag skulle bryta ihop! Det gick knappt att fixera blicken eller vrida på huvudet utan att jag blev hur yr som helst - tänk dej att läsa lite i en tidning, men inte ens kunna titta snabbt på andra sidan av uppslaget eller ta en promenad i snigeltempo och ändå inte kunna se träden framför sig utan att tro att de ska komma vältande över en... Nä, kan jag verkligen ha gått så kraftigt över alla gränser den här veckan?? Så här dåligt har jag nog inte mått en enda gång under senaste året. Nä, det måste ha med medicinerna att göra??
På måndan fick jag telefonkontakt med min läkare och kan ordinerade långsammare nedtrappning av min gamla medicin och sa "imorgon mår du nog bra". Det lät helt osannolikt då, men idag har jag inte haft någon yrsel, men varit sliten. Imorgon ser jag fram mot en "ledig dag" som kan vara lite mer "normal" - åtminstone så normal som min vardag är just nu :-)