Det blir inte alltid som man tänkt sig

I GÅR:
I förmiddags var dottern laddad för årets löparlopp. Med ungdomlig spänst, bra grundkondition och ett rimligt mål såg förutsättnignarna helt okej ut. Att hon däremot inte sprungit en enda kilometer som uppladdning tyckte hon inte var något större problem, det gick ju förra året även om biverkningen var ett par rätt risiga knän ett bra tag efteråt... På väg ner till stan hade vi lite pepping-snack. Hon sa att när hon blir spänd så påverkas andning och löpteknik, alltså skulle hon fokusera på att släppa ner tyngden i benen, slappna av och låta andningen sköta sig själv (BK!). Lite tankar även på knänas position så skulle det nog gå vägen.
Solen strålade, en lätt men kall bris kom över sjön, sommarkänslan var överväldigande, knopparna explodera och allergikerna stannande helst hemma... Skolans två lag var samlade - ett med lärare och ett med högstadieelever. Uppvärmningen och stämningen var god. Starten gick och vi såg dem försvinna upp för backen med 10 km framför sig.
Vi som var rätt sugna på att springa, men hade olika bra skäl att inte göra det, förflyttade oss någon kilometer bort för att se dem passera efter drygt 6 km. Täten kom i full fart, de flesta i lärarlaget passerade i hög och imponerande fart och lika så några elever, men resten av tjejerna lät vänta på sig. Till slut kom två tjejer med tårar i ögonen och tunga steg - vårvädret hade slagit till med oväntad kraft och andningen ville inte vara med. Att kombinera detta med tävling och för kroppen överraskande löpning var ingen bra kombination. Stressen, besvikelsen och prestationsångesten spädde på och kroppen tvärnitade. De första tre km hade gått riktigt bra, men resterande 7 blev en låång och plågsam promenad... Väl i mål kom väl till slut insikten att så här blev det idag. Det är inte mycket att göra åt utan man får acceptera att det blev som det blev...

Det såg kul ut och kändes så inspirerande, men samtidigt finns en tydlig insikt att tävla, oavsett amatörnivå, det är inte något som är lämpligt för mig nu för tiden. Den stress som det automatiskt innebär med grupptrycket/att dras med i andras tempo och att ta ut max av kroppen inte är speciellt lämpligt för mig på länge, länge än.

I höstas - sprang vanliga 5 km rundan. De första 4 gick riktigt bra, men sen började det ta emot. Efter allt tränande och tävlande man gjort genom åren så är ju den naturliga reaktionen att ta i lite till och se att det inte är långt kvar, det hade ju gått så bra hittills. Ja, sista km funkade, jag sprang hela vägen, men väl hemma var jag riktigt trött. Inte bara trött på det vanliga sättet när man tagit i hårt vid träning, utan helt slut. Det tog mig flera....dagar... att återhämta mig! Det gjorde mig ju lite rädd, men var ändå en viktig läxa - jag ska inte utsätta min kropp för påfrestningar, utan helt enkelt lyssna på kroppen och promenera hem när kroppen säger till!

Så efter dagens inspiration väntade jag ut värmen och tog springrundan i kvällningen. Det var första på flera månader, har inte haft riktigt lust för den här typen av träning. Och ikväll funkade det bra med 5 km. Just nu har jag storstilade planer på att komma igång med lite löpträning i samband med att dotterns off-ice-träning börjar till veckan. Så vi får väl se hur många var runt sjön det kommer bli...